Oppositionen i Zimbabwe:

Arbetarrörelse som kidnappats av liberaler

Zimbabwe har hamnat i det internationella strålkastarljuset de senaste månaderna. Rubrikerna har handlat om opposition mot Mugabe, mord och jordockupationer.

Till den socialistiska ungdomsinternationalens (IUSY) festival i Malmö kom lördagen den 29 juli Morgan Tsvangirai, ledare för oppositionsrörelsen Movement for democratic change, MDC.

MDC utmanade på allvar Mugabes parti Zanu-PF i valet i juni och har väckt hopp om en demokratisering i landet. Partiet har växt fram ur hårda fackliga strider. Trots det erbjuder MDC:s program tyvärr bara en ännu tydligare nyliberal politik än den Mugabe själv fört under 90-talet, och som ökat fattigdomen i Zimbabwe dramatiskt.

Tsvangirai på IUSY-festivalen

Morgan Tsvangirai dök upp på festivalen med kort varsel och hade Pierre Schori vid sin sida under det nyinsatta seminariet. Båda höll en rätt lättsam och optimistisk ton under diskussionen, och när Tsvangirai vädjade om internationellt stöd förklarade Schori genast att det fanns pengar att hämta både inom FN och EU.

Tsvangirai inledde med att ge sin bild av läget i Zimbabwe. Han förklarade att kampen mot kolonialismen i det dåvarande Rhodesia hade mobiliserat alla i landet. Men efter självständigheten för 20 år sen hade en liten styrande elit tagit över. Nu är det, menade han, en allmän uppfattning i Zimbabwe att folkets projekt har förråtts.

– Den enda organisation som kunde kämpa var arbetarrörelsen, slog Tsvangirai fast.

Han är själv före detta gruvarbetare och var tills helt nyligen ordförande för Zimbabwes fackliga centralorganisation, ZCTU. Det var fackföreningarna som tog initiativet till MDC för cirka ett år sen. MDC har i sin tur dragit till sig andra grupper (företagare och vita farmare) för att ge ett alternativ till Mugabe.

– Vi mobiliserade och vi ställde upp i valet. Mugabe som insåg att han förlorat folks stöd släppte loss en statsunderstödd terrorvåg, förklarade Tsvangirai.

MDC vann inte valet, även om det var nära. Men han menade att valresultatet som det blev var positivt för landet. Demokratirörelsen fick 57 mandat av de 120 som kampen stod om. Presidenten utser själv ytterligare 30 ledamöter, så den beslutande församlingen utgörs av totalt 150 ledamöter.

Ville inte segra

MDC ville inte resa frågan om valfusk mer än i några enstaka valkretsar, bland dem Tsvangirais egen. Detta kallade han taktik. Han trodde att en seger för MDC skulle ha lett till "destabilisering". Vad han menade med det förklarade han inte, men lite märkligt är det ju om ordföranden för ett parti som drivit en framgångsrik valkampanj säger att de egentligen inte ville vinna. Gång på gång betonade han att MDC inte ville orsaka någon instabilitet. Ekonomisk tillväxt var lösenordet.

Oron i landet ansåg Tsvangirai att Mugabe bar skulden till. Det "demokratiska projektet" var nu i fara på grund av hans agerande.

Men "instabiliteten" i Zimbabwe har djupare rötter än så. I många beskrivningar av landet sägs att 40 procent av befolkningen (12 miljoner invånare) lever i fattigdom. Enligt uppgifter från Zimbabwes statistikbyrå hösten 1999 skulle andelen fattiga och mycket fattiga nu ha stigit till 76 procent (Svenska Dagbladet 23/8 1999). Mer än hälften av arbetskraften är utan arbete.

Några få vita äger mesta jorden

70 procent av befolkningen bor på landbygden men arvet från kolonialtiden innebär att 4500 vita farmare äger omkring 35 procent, 11 miljoner hektar, av den odlingsbara jorden. Och det är den bördigaste jorden i de nederbördsrikaste delarna av landet. 90 procent av all konstbevattnad areal ligger i de vita storjordbrukarnas händer. Dessa storfarmer producerar nästan uteslutande för den internationella marknaden (tobak, kaffe etc.) och står för en stor del av landets exportintäkter. Cirka två miljoner svarta, lantarbetare med familjer, är beroende av anställningar på storjordbruken.

En miljon svarta småbönder delar på 16 miljoner hektar mark som till stor del ligger i torra, ofruktbara delar av landet.

Mugabes kontrakt med imperialistmakterna

När kampen mot den rasistiska Ian Smith-regimen segrade, och Mugabe kom till makten 1980 slöt han och övriga gerillaledare en kompromiss med de tidigare härskarna. Den så kallade Lancaster House- överenskommelsen innebar att kapitalismen inte skulle avskaffas i det befriade landet. En särskild paragraf garanterade att inga exproprieringar skulle ske de kommande tio åren. Även i den högre förvaltningen fick vita tjänstemän stanna kvar.

Storbritannien och andra imperialistmakter har sen dess stått bakom Mugabe trots hans diktatoriska styre. Storbritannien har exporterat vapen och hjälpt till med militär träning under hela 1990-talet.

Storbritannien lovade också i Lancaster House att bidra med pengar för att möjliggöra köp av jord från de vita jordägarna. Men inte mycket har hänt på den fronten. Förutsättningen var att det skulle finnas en "villig köpare och en villig säljare". Bara ett smalt skikt bland Mugabes nära anhängare och topparna inom regeringen och Zanu-FP har fått jord och kunnat berika sig. Precis som i Sydafrika har regimen velat skapa en svart kapitalistklass, för att bredda basen för sin egen politik.

Ändå lyckades regimen förbättra levnadsstandarden för folket under början av 80-talet på grund av att tillväxten var ovanligt hög i Zimbabwe då. Landet har (eller hade åtminstone) en stark industri. Av arbetskraften arbetar 27% i industri och gruvor (främst guld), 27% inom jordbruket och 46% inom transport och service (CIA:s Factbook, 1998). Stora summor satsades på att finansiera obligatorisk och gratis grundskoleutbildning. Sjukhus och skolor byggdes på landsbygden. Spädbarnsdödligheten halverades mellan 1978 och 1989. Minimilöner infördes. Därför kunde Mugabe och hans regering behålla ett folkligt stöd, framför allt på landsbygden, trots korruption och brist på demokratiska rättigheter.

IMF och Världsbanken bakom ekonomisk kris

Men på 90-talet sjönk tillväxtsiffrorna och råvarupriserna på världsmarknaden. 1992 drabbades landet dessutom av en fruktansvärd torka. Regeringen hamnade i Internationella valutafondens, IMF, klor. För att ge lån krävde IMF de obligatoriska nedskärningarna, privatiseringarna och anpassningen till den internationella marknaden

År 1990-91 genomfördes en strukturanpassningsplan enligt Världsbankens/IMF:s önskemål. Valutan devalverades, systemet med importlicenser avskaffades, importen släpptes fri. Subventioner avskaffades, bland annat på mat. Avgifter infördes på utbildning och sjukvård.

Resultatet blev att räntorna och inflationen rakade i höjden. Den inhemska industrin hamnade i kris. Industrin hade tidigare byggts upp och skyddats bakom höga tullar. Den klarade inte konkurrensen från stora multinationella bolag och låglöneländer, utan tvingades avskeda folk. Arbetslösheten som legat stabil under 80-talet steg kraftigt. Varuproduktionen hade 1995 sjunkit med 40 procent. Arbetarklassens levnadsstandard och realinkomster försämrades drastiskt Utgifterna för hälsovården har minskat med en tredjedel samtidigt som AIDS skördar rekordmånga offer i Zimbabwe. (Se bland annat Länder i fickformat, Utrikespolitiska institutet, 1999)

Missnöje med Zanu-PF

I samma veva (15/5 1995) gav Svenska Dagbladets reporter Ola Säll en mycket ljus bild av Zimbabwe som "politiskt stabilt med utvecklad industrisektor". "Zimbabwebörsen är nu den fjärde snabbast växande i världen.” Men i parlamentsvalet samma år sjönk stödet för regeringspartiet Zanu-PF. Oppositionskandidater saknades i många valkretsar men missnöjet visade sig i ett minskat valdeltagande. Under 80-talet deltog 95 procent av de röstberättigade i valen. 1995 sjönk andelen till 30 procent i städerna och 60-70 procent på landsbygden.

Året efter, 1996, blossade den första stora fackliga striden upp inom den offentliga sektorn. Sjukvårdsanställda, åklagare och domare fanns bland dem som krävde stora lönelyft. Mugabe svarade med att massavskeda, och förklarade att detta kunde bli en chans att trimma den offentliga sektorn i enlighet med Världsbankens önskemål. Var fanns massmedias engagemang då?

1997 försökte Mugabe knyta sina gamla stödtrupper bland de 45 000 krigsveteranerna närmare sig genom att utlova höjda pensioner. Pengarna skulle komma från moms- och skattehöjningar. Förslaget utlöste de största strejkerna ditintills i landets historia. Tsvangirai själv blev slagen medvetslös på ZCTU:s kontor efteråt, men Mugabe tvingades dra tillbaka delar av förslaget.

1998 ledde utarmningen av de fattiga stadsinnevånarna till våldsamma upplopp. Valutans värde hade då rasat och inflationen stigit snabbt på kort tid. Bland annat hade priset på det viktigaste baslivsmedlet majsmjöl fördubblats. Mugabe svarade med att för första gången sen han kom till makten sätta in armén mot protesterna. Han hotade med undantagstillstånd.

”Respektera äganderätten” och ”budgetdisciplin” krav för bistånd

Enligt Svenska Dagbladet gick Världsbanken och EU i det läget in med pengar. I gengäld krävde de att en jordreform skulle respektera äganderätten.

Men Mugabe kände sig samtidigt tvungen att dämpa missnöjet innan det blev helt ohanterligt och lovade därför, efter ett krismöte i regeringen, sänkta livsmedelspriser. Genast slog IMF och andra bidragsgivare till. Ett utlovat biståndsprogram frös inne på grund av bristande "budgetdisciplin". Det i sin tur gjorde det omöjligt för landet att importera bensin och diesel.

Hösten 1998 var den fackliga centralorganisationen ZCTU ute i 24-timmars generalstrejker varje vecka för att få regeringen att häva en 67-procentig prishöjning av bränsle. Den fackliga organisationen krävde också 20 procents löneökning som kompensation för de senaste prisökningarna på konsumentvaror.

Under hösten 1999 togs nya förhandlingar upp mellan IMF och Zimbabwes regering. Inflationen var då uppe i 65-70 %. 193 miljoner dollar fanns inom räckhåll om regeringen avskaffade priskontrollen på majsmjöl, lovade att snabba på med privatiseringarna av statsägda företag och genomförde en jordreform (men inte på det sätt som Mugabe tänkt sig, förmodligen). (SvD 6/8 1999)

Dyrt krig i Kongo

Till Mugabes övriga problem kommer att han dragit in Zimbabwe i ett impopulärt och dyrt krig i Kongo. Det bidrar starkt till IMF:s kritik och ovilja att släppa utlovade lån. Men enligt informationsbyrån Stratfor har några av Zimbabwes militära ledare egna ekonomiska intressen att försvara där, i form av gruvbolag. Det gör dem naturligtvis ovilliga att dra sig tillbaka. Dessutom saknar Mugabe pengar att betala ut de lönehöjningar han lovat militären, vilket nog innebär att han helst inte tar in dem allihop innanför det egna landets gränser.

I Elfenbenskusten ledde en liknande situation till militärkupp för ett antal månader sen. Hittills har Mugabe valt en medelväg. Hälften av Zimbabwes ca 11 000 soldater ska/har kallats hem.

Mugabe pressad till att lova jordreform

Det är ingen överdrift att säga att Mugabe varit under press från alla håll. När så fackföreningarna lanserade det nya partiet MDC under hösten 1999 var Mugabe tvungen att agera. Hans drag blev att försöka vrida bort uppmärksamheten från den växande och utbredda kritiken mot den egna regeringen. Redan 1997-1998 hade han börjat tala om konfiskering av de stora farmerna, men varje steg i den riktningen har lett till att utlovade lån från IMF med flera fryst inne. 1999 hade därför antalet berörda farmer krympt till 118.

Men i år skärptes alltså tonen från regeringen igen. I april antog parlamentet ett tillägg till konstitutionen som säger att de jättelika farmer som ägs av vita familjer kan konfiskeras av regeringen utan ersättning. Mugabe uppmanade storgodsägarna att ansöka om ekonomisk kompensation från Storbritannien, i enlighet med Lancaster House-överenskommelsen.

Genom att sen dessutom aktivt uppmuntra och ge stöd till ockupationer av farmerna ville han framställa sig som de fattiga svarta massornas kandidat. Det var också ett sätt att tillfredsställa krigsveteranerna från befrielsekriget som börjat uttrycka sitt missnöje över sin ekonomiska situation. Förmodligen ville han också visa IMF, Världsbanken och de rika imperialistländerna hur det kan gå om de inte backar upp Mugabe ekonomiskt. Han kunde använda de jordlösa som en bricka i maktspelet, som ett hot i kommande förhandlingar.

Parallellt med detta har Mugabe sökt försoning med folkminoriteten Ndbele. Han har lovat att kompensera familjerna till 25 000 Ndebele som dödades av Zimbabwes armé när ett uppror krossades mellan 1982 och 1987 (Keesing's Record of World Events).

Oavsett vad som rör sig i Mugabes huvud så är jordfrågan dynamit i hela tredje världen, och inte minst i södra Afrika. På ett par månader har omkring 1500 av de 4500 storfarmerna ockuperats av 50 till 60 000 jordlösa svarta under ledning av krigsveteranerna. Och frågan om ockupationer har också rests i både Kenya och Sydafrika.

MDC:s syn på jordreform

Det var därför inte överraskande att den första frågan till Tsvangirai på IUSY-mötet ställdes av en sydafrikansk deltagare och gällde MDC:s syn på jordreform. En utlovad jordreform i Sydafrika har hittills bara behandlat ca 6 procent av ansökningarna. Missnöjet sjuder även där. Mbeki själv har avstått från att fördöma de Mugabe-ledda ockupationerna. Enligt massmedia har han agerat för att få loss pengar till jordköp i Zimbabwe från Saudiarabien och de nordiska länderna. Helt klart vill han försöka lugna ner situationen.

Tsvangirai svarade att kampen för frihet på 70-talet också gällde omfördelning av jorden. Zanu-PF har haft 20 år på sig att lösa detta, men misslyckats. Visst kan man ägna sig åt "landgrabbing" som nu sker, sa han, men det kommer inte att hjälpa dem som mest behöver jorden. MDC ville i stället ha en "långsiktig lösning", en jordreform som är "transparent". Lite svävande sa han att man kan stifta lagar, införa skatter och så vidare. Jordreform är den näst viktigaste frågan, efter ekonomin.

Ekonomisk tillväxt är alltså det viktigaste enligt MDC, men hur detta skulle uppnås gick inte Tsvangirai in på. Han anklagade IMF för att agera som en "bush doctor", samma lösning oavsett vilken sjukdom patienten har, men gav inget alternativ.

Nyliberalt ekonomiskt program

Faktum är att MDC:s egna ekonomiska program, som kan läsas på Internet, lika gärna skulle kunna vara författat på IMF:s högkvarter. Det är väldigt svårt att se någon skillnad. Det handlar om att "återupprätta marknadens förtroende" för regeringen, budgetdisciplin, privatiseringar, nedskärningar i offentliga utgifter, och att göra riksbanken oberoende av regering och parlament. Man får känslan att programmet skrivits av någon som tänkt sig att Zimbabwe ska kvala in i EU. Redan 2002 lovar programmet att Zimbabwes budgetunderskott som nu motsvarar omkring 20 procent av BNP ska vara nere under 3 procent! Det kommer att kräva vassa knivar.

Alla statliga och halvstatliga företag och institutioner ska privatiseras. De anställda som blir över - alltså får sparken - ska tröstas med möjligheter att få köpa aktier till förmånliga priser. De ska också erbjudas en chans att få konkurrera om möjligheten att ta över någon ”outsourcad” verksamhet som städning eller garageskötsel vid det privatiserade företaget.

I det 100-dagars program som presenterade vad MDC skulle göra under sina första 100 dagar vid makten, (om de skulle vinna valet) finns inte ett ord om någon jordreform. Tvärtom beskrivs Zanu-PF:s fokusering på jordreform som "perifera frågor".

Däremot sägs att privatiserings- och nedskärningsprogrammet ska göra det möjligt att få internationellt stöd och minska statsskulden. Med andra ord - detta är ett program som vänder sig direkt till IMF/Världsbanken. De lovar också ett "ordnat tillbakadragande" av trupperna i Kongo. Varför inte rätt och slätt ett omedelbart tillbakadragande?

Det är faktiskt lite chockerande att läsa MDC:s program "Social and Economic Policies for a New Millennium".

Facket nagel i ögat för Mugabe

MDC är resultatet av hårda fackliga strider och ett initiativ från fackföreningarna. För Mugabe har fackföreningarna alltid varit en nagel i ögat. ZCTU hade hösten 1998 cirka 400 000 betalande medlemmar, men med förmåga att mobilisera betydligt fler. Omkring 80 procent av landets löntagare uppskattas ha följt uppmaningarna till strejk 1997 och 1998. Mugabe har tvingats backa från flera av sina förslag på grund av fackliga protester. Hans försök att bryta ner kampviljan blev att ändra lagstiftningen och förbjuda strejker och fackliga aktioner efter hösten 1998 (ICFTU, se www.labournet.org). Fackföreningar är också enligt lagen förbjudna att verka politiskt. Men den politik som nu presenteras i MDC:s program är ju just den politik som fackföreningarna kämpat mot! Det följer exakt den sorts liberala IMF-direktiv som raserat Zimbabwes industri och välfärd under 90-talet.

MDC har tagits över av liberaler

Hela MDC-partiet tycks nu ha kidnappats av kapitalägare och liberaler. Författaren till ovan nämnda handlingsprogram, Eddie Cross, lär komma från arbetsgivarorganisationen. Fackföreningarnas ambition att bredda partiet till i stort sett alla som är emot Mugabe är rena självmordstaktiken. Enligt en intervju med en av MDC:s nyvalda parlamentsledamöter som publicerades i tidningen Internationalen (30/00) har landets kapitalister och Commercial Farmers Union (Förbundet för affärsdrivande bönder) till stor del tagit över partiets ledning. Bara 9 av de 57 nyvalda parlamentsledamöterna har en bakgrund i fackföreningsrörelsen.

I programmet finns heller inga skrivningar som garanterar fackliga rättigheter. Däremot finns en plan för att knyta upp ZCTU. MDC vill upprätta ett socialt kontrakt mellan regeringen, företagarorganisationerna och ZCTU. Bindande beslut skall fattas i detta forum och vägleda deltagarnas handlande. Och programmet hycklar inte med att många beslut kommer att vara "impopulära". Det låter som rena gisslandramat.

De organisationer som nu förenas under MDC:s paraply har helt oförenliga intressen. Arbetarrörelsen i Zimbabwe behöver, precis som i resten av världen, ett socialistiskt program som förenar demokratiska rättigheter med ett samhällsövertagande av gruvor, industrier och storfarmerna. Med ett sådant program skulle arbetarrörelsen kunna vinna över fattigbönderna och lantarbetarna, som nu ser sitt enda hopp i Mugabe. Ett försök att organisera en demokratiskt planerad ekonomi i Zimbabwe skulle följas med sympati och entusiasm av hela världens arbetarklass, och äntligen tända ett hopp i den världsdel som idag präglas av hopplöshet, utplundring, krig och sjukdomar.

Men då måste arbetarrörelsen omedelbart bryta med storkapitalister och storfarmare. Vägen till välstånd går inte genom Internationella valutafonden. Det är redan bevisat.

Kerstin A

15 augusti 2000