Den 10 april skadades minst 120 arbetare i Zastavafabriken, som tillverkar bilar och handeldvapen i Kragujevac av en av Natos missiler. Arbetarna på fabriken hade offentligt deklarerat att de skulle ockupera den:

"Vid skiftets slut lämnade inte Zastava-arbetarna fabriksgolvet, trots att flyglarmet gick, utan stannade för att skydda fabriken med sina egna kroppar. De gjorde det för sina och sina familjers överlevnad."

De publicerade en kommuniké den 27 mars, två veckor innan Nato attackerade fabriken. De angav den exakta platsen: "Härmed förklarar vi att vi framöver, så länge kriget pågår, kommer att stanna på fabriken som omfattar 305 hektar och ligger på 44º N och 20º Ö."

Bombningen av denna fabrik, den största i Kragujevac, är än mer signifikant på grund av den stridbara traditionen hos dess arbetare som för två och ett halvt år sedan var inblandade i en bitter strejk för att rädda sina jobb, under vilken de reste kravet på arbetarstyre i fabriken. De var bland de mest framstående i den våg av protester och strejker mot Milosevic som då förekom. Zastava-arbetarna var dock inte populära i borgerliga media i Väst eftersom deras protester gick i "fel riktning", mot en revolutionär förändring av Serbien. I Väst lyftes i stället den borgerliga "demokratiska" oppositionen fram där många nu stödjer Milosevic, som vice premiärministern Vuk Draskovic vilken hyllades av pressen.

Clinton och Blair motarbetar med bombningarna av sådana mål en arbetarklassopposition mot Milosevic. Attacken motiverades sannolikt med att vapen tillverkas vid fabriken. Milan Beko, fabrikens direktör svarar: "Vi tillverkade Kalashnikovs förut, men vi slutade med det för två år sedan eftersom 15 länder i Afrika och Sydamerika, som Kuba, Angola, Irak och andra, inte betalade för det vi skickade dem. Numera tillverkar vi bara jakt- och sportgevär."

Från Socialisten nr 40-41 maj 1999

Till Socialistens sida om kriget på Balkan