Yrvaket LO pressas till strid

Angreppen på A-kassan utgör en av hörnpelarna i den borgerliga regeringens klasspolitik. Det är alldeles för snävt att se det här som ett angrepp på de arbetslösa. En försämrad A-kassa är en av de viktigaste åtgärderna att underminera arbetarklassens position på arbetsmarknaden, att förskjuta maktförhållandena till kapitalets förmån och göra det svårare att upprätthålla kollektivavtalens lönenivåer.

De senaste 6 månaderna har Svenskt Näringsliv producerat inte mindre en tre olika rapporter om den skadliga inverkningar de "höga" minimilönerna har. De orsakar allt ifrån massarbetslöshet, utanförskap, dålig konkurrenskraft, dålig motivation och hög inflationen. Det står helt klart att på Svenskt Näringslivs önskelista ligger lägre minimilöner bland de tre första. I det syftet spelar A-kassan en central roll.

Tittar man i svenska kollektivavtal kan man dock konstatera att minimilönerna verkligen inte är speciellt imponerande och den inverkan de kan ha är att de bromsar upp företagens utnyttjande av arbetskraften vid en viss nivå.       

Svenskt Näringsliv, som naturligtvis applåderar det nya A-kasseförslaget, trummar på för mera direkta angrepp på anställningstryggheten och fackets konflikträtt. Arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (m) erkänner att Svenskt Näringsliv "är lite sura på oss just nu".

Självfallet är Svenskt Näringsliv och den borgerliga regeringen rörande överens om inriktningen på politiken, men den nuvarande strategin för regeringen är inte att arbetarklassen ska pressas tillbaka genom direkta strider, utan man vill uppnå samma sak genom att sakta men säkert undergräva arbetarnas ställning på arbetsmarknaden.

Enkelt uttryckt kan man säga att Svenskt Näringsliv vill att fackets konflikträtt ska vingklippas så att man har större chans att ta direkta konfrontationer kring minimilönerna och sämre anställningstrygghet. Regeringen vill hellre - genom försämrad A-kassa - ska skapa en flock hungriga vargar av den industriella reservarmén som blir tvingade att jaga vilket jobb som helst till vilken lön som helst. Detta är bara två olika strategier att angripa lönen hos de som har jobb.

Inom parantes så är det här förslaget lagt så det finns ett kompromissutrymme i den mån LO (och kanske TCO & SACO) skulle besvara angreppet med konkreta aktioner. Det troliga är då att man backar på avgiftshöjningen. Backar man på ersättningsnivåerna så går hela syftet om att skapa de hungriga vargarna om intet.

Den överordnade frågan för all borgerlig klasspolitik är att öka kapitalets andel produktionsresultatet. Det är i det ljuset striden om A-kassan ska ses.

Svälta arbetare ur facket

Sett från den borgerliga klasspolitikens synvinkel finns det massor med finesser att angripa A-kassan på det här sättet. Återigen är udden bara delvis riktad mot de arbetare som är arbetslösa. Effekten på de arbetare som har jobb kommer vara minst lika stor.

Förutom det primära angreppet på minimilönerna kommer man kunna ingjuta en allt större rädsla för att bli arbetslös. Man hoppas att arbetare ska bli fogligare, ställe mindre krav och "inte bita den hand som föder en". Företag kommer än mer försöka tvinga bort lokala förmåner och kanske till och med kunna avtala fram lokala eftergifter genom att hota med neddragningar, nedläggning eller utflyttning. Om konsekvenserna att bli arbetslös blir allt för hårda är det en faktor som spelar arbetsgivarna i händerna mot de som har jobb idag.

Avgiftshöjningen kommer att pressa upp fackavgiften - som i alla LO-förbund inkluderar avgiften till A-kassan - till en ca 600 - 800 kronor. Detta riskerar att svälta ut de fattigaste arbetarna från facket. De som behöver facket mest tvingas bort.

När man sedan ändrar beräkningsgrunderna som man gör kommer vi få en fullständigt sjuk arbetsmarknad för tim- och deltidsanställda. Vi  kommer att få se samma fenomen som på den amerikanska arbetsmarknaden, där arbetare har inte bara ett, utan två, kanske tre deltidsjobb och periodvis jobba 60-70 timmar/veckan för att kompensera perioder då det varit sämre med jobb för att kunna uppnå ett heltidsgenomsnitt att beräkna A-kassan efter.

Det finns ytterligare en aspekt på finansieringen som tydligt bär borgerlighetens märke. Istället för att finansiera kassorna via den - än så länge - någorlunda progressiva skatten, så sker nu finansieringen mera "lika för alla". Detta innebär att kostnaden för en lågavlönad att skaffa sig en arbetslöshetsförsäkring är proportionellt högre än för en högavlönad. Det här är ett typiskt borgerligt synsätt att man inte bidrar efter förmåga, utan alla bidrar med samma oavsett förmåga. I detta förslag sänker borgarna den skattefinansierade delen av A-kassorna från 90 procent till 44. Om man i nästa steg helt och hållet finansierar A-kassorna genom egenavgifter kommer kanske en A-kasseförsäkring att ligga på ca 800 kronor/månaden. Den summan svider lite olika för en kassörska på ICA och en kanslichef hos Moderaterna.

Focus på ett yrvaket LO

Det är inte så att arbetarklassen i någon större utsträckning gick på bluffen om "Det Nya Arbetarpartiet". Det var främst bland tjänstemannagrupper som den charaden lyckades. För medelklassen, som de bättre betalda tjänstemännen tillhör, är det mera otydligt var skiljelinjerna i samhället går. Medelklassen har lätt för att attraheras av idéer om att samhället blir starkare om man slår sönder de svaga. I detta val var det de arbetslösa och sjukpensionärerna som fick rollen av syndabock. Nästa val kan det vara andra grupper eller, som i Danmark, nationaliteter som borgarna försöker hetsa mot.

Opinionsundersökningar nu visar att ordningen är återställd; (s) går framåt kraftigt och de fåtal arbetare som föll för de borgerliga locktonerna är nu tillbaka. Borgarna gjorde inte någon avgörande inbrytning i arbetarklassen därför finns heller ingen "smekmånad" för den nya regeringen. Att parollen om politisk strejk står på dagordningen en och en halv månad efter valet är nog ett hastighetsrekord. Den borgerliga regeringen har emot sig en arbetarklass med relativt gott självförtroende och utan några större nederlag som tynger.

Och, som vi tidigare sagt, så är det en naturlig klassinstinkt hos arbetarklassen, när man blir besegrad på den politiska fronten - som till exempel vid ett val - att man vänder sina blickar till de fackliga organisationerna. Facket är arbetarklassens grundläggande organisationsform som ska försvar en vid attacker och i bästa fall gå till motangrepp för att vinna framgångar.

Borgarnas attacker på A-kassan har provocerat fram en rörelse underifrån i fackföreningsrörelsen och från många håll har kraven på politisk strejk och andra aktioner förts fram. Det är nästan tragikomiskt att se hur tagen på sängen LO-ledningen blivit. Vägen är dock lång och det är med största motvilja som ledningen byter fot från att vara ett förhandlingsmaskineri till en utomparlamentarisk kamporganisation.

Att alls LO-ledningen utlyst manifestationer till den 14 december är ett strålande bevis på trycket underifrån. Att ställa sig i ledningen för massaktioner är något LO-ledningen sannerligen inte gör lättvindligt. Samtidigt som tvingas ta initiativ försöker man också begränsa dem så  mycket som möjligt. Det är självfallet ingen slump att man utlyst den stora manifestationen i centrala Stockholm under lunchtid (!) då det är ytterst svårt för vanliga medlemmar att delta..

Stämningen är dock sådan att mobiliseringen till den 14 december kommer att bli bra. Manifestationen kommer att visa den borgerliga regeringen att deras regering inte har något annat än motstånd att hämta hos arbetarklassen och manifestationen kommer att bekräfta LO-ledningens värsta farhågor.

Det primära intresset för LO-ledningen är inte vad som blir av A-kassan, utan att avtalsrörelsen i början av nästa år avlöper smärtfritt med, helst, ett treårigt avtal i hamn. Man kan säga att det funnits en dubbel anledning för LO-ledningen att hålla tillbaka kampen; dels att man principiellt alltid i det längsta vill undvika kamp och dels att man minst av allt vill inleda en avtalsrörelse med medlemmarna mobiliserade och på stridsfot.

Ledningen faller på eget grepp

Att ledningen nu tvingas ta initiativ är en bekräftelse på det enorma trycket underifrån. Men genom att göra allt för lite allt för sent försätter dem i den sämsta tänkbara situation. Hade man tagit strid från början och pressat regeringen är det inte otänkbart att man hade vunnit en halv seger; i alla fall beträffande avgiftsökningarna där Littorin varit beredd till kompromisser.

Istället mobiliserar man medlemmarna dagarna innan beslutet klubbas i riksdagen, utan någon som helst förutsättning att kunna påverka förslaget. Detta sätt att mobilisera medlemmarna, lätta på trycket, i en strid man garanterat kommer att förlora brukar vara ett säkert recept för demoralisering och passivisering. Man hoppas från LO-ledningens sida att man efter den 14:e december kan gå tillbaka till 'business as usual'.

Men för att få den effekten måste det handla om större strider och kraftigare nederlag som t ex Kommunalstrejk, som tog mycket must ur kommunalarna och fortfarande är som ett saltkorn i ett icke helt läkt sår. På den nivån är det inte nu.

LO:s medlemmar kommer mobiliseras, men borgarnas förslag kommer att gå igenom ändå. Detta kommer i det här läget inte leda till passivitet, utan att frågan kommer att spilla över i avtalsrörelsen.

Vad ledningen borde göra

Valnederlaget var ett politiskt nederlag för arbetarrörelsen. Partiet och LO har stått för en politik som i första hand försvarade låg inflation, budgetstabilitet och internationell konkurrenskraft. Under valrörelsen försökte man slå om och försvara välfärdsfrågorna. Men man förlorar välfärdsfrågorna om man bara livar upp dem en månad före valet. De måste vinnas varje dag under hela mandatperioden.

Nu är frågan om den ledning som misslyckades vinna välfärdsfrågorna i valet kan lyckas försvara dem mot den borgerliga regeringen. Svaret är nej. Inte utan att man kastar ut den gamla politiken. Bara om man rustar arbetarrörelsen med en medveten klasspolitik, som den borgerliga fast spegelvänd, kan man lyckas. Första förutsättningen för att bekämpa den borgerliga regeringen är att ställa upp ett glasklart och konsekvent alternativ. Med det menas en arbetarpolitik, en socialistisk politik, som i varje läge där kapitalets intressen kolliderar med folket alltid väljer folkets väl före storfinansen.

Den svenska arbetarrörelsen är på pappret den starkaste i världen. De fackliga organisationerna har en fantastisk anslutningsgrad och strejkkassorna är enorma. Frågan alla medlemmar ställer sig är varför man byggt upp denna styrka? För att om 20 år ställa ut den på ett museum? Man har väl byggt upp styrkan för att man ska använda den? Det finns inget som frustrerar medlemmarna så mycket som när ledningen inte utnyttjar styrkan och försvarar medlemmarna när de angrips.

Den borgerliga regeringen har valts på fyra år. Det är inget ödesbestämt, utan en prognos. I en fungerande demokrati är det naturligt att en minoritet så snabbt som möjligt vill bli majoritet. Om arbetarrörelsens ledning bedrev en socialistisk oppositionspolitik skulle målet vara att förkorta lidandet under den borgerliga regeringen så fort som möjligt. Målet måste vara att politiskt isolera den borgerliga regeringen så den avgår.

Den borgerliga regeringen måste känna att varje angrepp på arbetarklassen mötes med motstånd. En arbetarrörelse som kämpar och visar på ett tydligt alternativ vinner över och vinner tillbaka de som röstade på de borgerliga. Det mest tydliga exemplet från detta är storkonflikten 1980 då hela fackliga rörelsen var på stridsfot och man skrev i den borgerliga pressen att arbetarrörelsens motståndare kunde rymmas i en telefonkiosk.

Den här borgerliga regeringen är i sig själv inte starkare än ett korthus, med inre motsättningar i regnbågens alla färger. Den kommer hålla ihop så länge som arbetarrörelsen tillåter. Men om man sätter den under tryck kommer de inre spänningarna öka tills regeringen brister.

Det yttersta tryck som arbetarrörelsen kan sätta på regeringen är en politisk strejk utlyst av LO tillsammans med en massiv politisk kampanj till försvar för a-kassan och andra välfärdsfrågor. Med en serie mobiliserande protestdagar som mynnar ut i en dags politisk strejk hade man kunnat pressa tillbaka regeringen rejält och det skulle inte varit otroligt att Littorin skulle fått tagit sitt a-kasseförslag med sig och gått.

Nu är vi fortfarande en bra bit ifrån en sådan situation. Tillståndet i svensk arbetarrörelse är yrvaket, men hoppfullt. Kampberedskapen hos den fackliga ledningen är under all kritik och den politiska uppgörelsen i partiet går trögt. Men den borgerliga regeringens piskrapp har mobiliserat rörelsens medlemmar och ilskan underifrån växer.     

Det faktum att svenska fackföreningsrörelse börjat vakna efter många års dvala, att trycket från medlemmarna och basorganisationerna är så starkt att de tvingar ledningen framför sig och att alla medlemmar nu får sig kostnadshöjning på A-kassan som de kommer vilja kompensera sig för i avtalsrörelsen, gör att 2007 kommer att bli 'annus horribilis' - ett fruktansvärt år - för den som står på fel sida barrikaderna.

Patrik Olofsson

Fakta

Vad vill Littorin?

Det förslag den borgerliga regeringen gått ut med är:

• En avgiftshöjning på högst 300 kr/mån.
• Man slopar skattereduktion för fackförenings- och a-kasseavgifterna. För a-kassan innebär det att kostnaden för medlemskap ökar med ytterligare cirka 40 kronor i månaden.
• Högsta dagpenningen sänks från 730 till 680 kronor.
• Ersättningsnivån blir 80 procent dag 1-200, 70 procent 201-300 dagar samt under enövergångsperiod 65 procent från och med dag 301 i väntan på att en 'jobb- och utvecklingsgaranti' införs där den som är arbetslös mer än 300 dagar ska ingå med 65 procent i ersättning.
• Regeringen vill att arbetsvillkoret skärps till 80 timmar från dagens 70 timmar i månaden (under en ramtid av 12 månader måste man ha förvärvsarbetat under minst 6 månader). Man måste alltså ha jobbat minst 80 timmar per månad för att få ersättning från a-kassan.
• Regeringen föreslår samtidigt att normalarbetstiden ska beräknas på 12 månader i stället för som i dag 6 månader. Den som har arbetat 160 timmar per månad, alltså heltid, och kvalificerat sig för ersättning men som blir arbetslös efter 6 månaders arbete får bara tillgodoräkna sig halva tiden för sitt arbete, det vill säga 6/12 x 160 timmar = 80 timmars ersättningsgrundande arbete. Detta trots att man uppfyller arbetsvillkoret för att få ersättning.