SAP:s extrakongress 1996:

Kongressen visar vänsterns möjligheter

Många inom partiets vänster är besvikna över extrakongressens utfall. Men trots att högern tog hem de flesta omröstningarna måste vi se att partiledningen inte i modern tid någonsin haft sånt motstånd på en partikongress. Men trots att högern tog hem de flesta omröstningarna måste vi se att partiledningen inte i modern tid någonsin haft sånt motstånd på en partikongress.

Ser man bakom kulisserna var kongressen en riktig framgång för vänstern. Ser man bakom kulisserna var kongressen en riktig framgång för vänstern.

Tiden var för kort för att det skulle bli någon verklig debatt. Motionerna behandlades inte. Istället kunde man föreslå ändringar av partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer. Talartiden begränsades från början till två minuter, vilket medförde att ombuden bara hann läsa upp sina förslag till ändringar och tillägg i texten. Denna uppläggning, tillsammans med nattmanglingen mellan lördag och söndag, gynnade partistyrelsen och gjorde det svårare för vänstern att framlägga ett samlat alternativ.

Omröstningsresultat

Detta var ett skäl till att flera av de främsta vänsterkraven röstades ner. Det gäller kravet på att A-kassan ska höjas till 80% redan nästa år och sedan återställas till 90% vid slutet av nittiotalet. Kongressen röstade också för en ökad federalism och överstatlighet inom EU och avvisade vänsterns förslag om att riksbanken inte bara ska bekämpa inflationen, "utan i lika hög grad verka för tillväxt och sysselsättning" (förslag från Handels ordförande Kenth Pettersson). Partiledningen lyckades också undvika anmärkningar från kongressen mot de nedskärningar i välfärden som man genomfört.

Vänsterns framgångar

Dessa bakslag måste dock vägas mot de framgångar som vänstern hade på kongressen. Partistyrelsen var helt avvisande till att lagstifta om arbetstidsförkortning och till tanken på att en sådan skulle kunna skapa fler jobb. Kongressen hade dock en annan mening och röstade igenom ett kompromissförslag från kvinnoförbundet där det bl.a. heter att:

"en förkortad arbetstid skulle kunna ge ett bidrag till att minska arbetslösheten. Arbetstidsförkortningen bör ske successivt inom alla avtalsområden, i annat fall bör lagstiftning övervägas."

Kongressen beslutade också om att en formulering om demokratisk socialism ska ingå i dokumentet, och att stryka ett par meningar som andades kritik mot lönehöjningarna i årets avtalsrörelse. Dessutom luckrade man upp en skrivning i dokumentet om offentliga sektorn som nu lyder:

"Sverige har idag ett av världens största skatteuttag för att finansiera en stor offentlig sektor och en god välfärd. Det skall vi värna. Men utrymmet för ytterligare generella skattehöjningar är mycket begränsat vilket innebär att den offentliga sektorns andel av BNP inte påtagligt kan öka, ens med sanerade statsfinanser. För att säkra en god utveckling av vår välfärd och för att möjliggöra framtida reformer är därför tillväxten avgörande."

Kongressen kunde också förmå partistyrelsen att stå fast vid förslaget om att börja avveckla kärnkraften. Beslutet blev att avvecklingen ska påbörjas under denna mandatperiod och sedan ske i jämn takt.

Uppskjutna beslut

Men partistyrelsen hade kongressen emot sig i fler frågor än dessa. Därför manövrerade man och lyckades skjuta upp besluten kring flera av de viktigaste stridsfrågorna. Det nya pensionssystemet och växlingen från arbetsgivaravgifter till egenavgifter ska behandlas av ett rådslag inom partiet innan beslut fattas.

Frågan om att permanenta den sk värnskatten (de extra 5% som höginkomsttagarna betalar i statsskatt) ska avgöras på ordinarie partikongress hösten 1997, liksom skattefrågan över huvud taget. Detsamma gäller frågan om Sveriges deltagande i EMU (planerna på en gemensam europeisk valuta). Utan detta hade partiledningen sannolikt förlorat dessa frågor och med dem hela kongressen.

Den samlade styrkebalansen på kongressen var därför att partistyrelsen hade en majoritet emot sig i merparten av stridsfrågorna. En stor majoritet av de ombud som talade på kongressen föreslog förändringar i radikal riktning. Denna stämning markerades också av de ganska avmätta applåderna under Göran Perssons tal till kongressen, särskilt när han talade om budgetsaneringen.

Förtroendekris

Att partiledningen alls behövde oroa sig för att förlora kongressen är något helt nytt. Det är en tydlig reflektion av den historiska förtroendekrisen som skapats mellan partiets högsta ledning och parti- och fackföreningsfolket på basplanet. Och då ska man ändå ta i beaktande att missnöjet på basplanet endast återges indirekt på en partikongress. Det var bara en minoritet av ombuden som direkt kan räknas till partiets vänsterflygel.

Majoriteten bestod av kommunalråd, arbetarkommunordföranden och fackliga ombudsmän, och andra som traditionellt brukar följa partiledningen, men som nu känner pressen från gräsrötterna i partiet och från arbetare i allmänhet.

Denna slutsats dras också av strategerna inom borgerligheten. På ledarplats i Dagens Industri 18/3 menar man bl.a.:

"Partifolkets bild av verkligheten är Perssons största fiende. Partikongressen bjöd inte på några katastrofer - det är partiledningen alldeles för skicklig för. Men de frågor som kräver timslånga debatter och utslätande formuleringar av redaktionsutskottet på en kongress med partiets mest kunniga och aktiva medlemmar visar ändå hur djup sprickan är mellan de politiker som har ansvaret och de som driver på. Till de vanliga väljarna är givetvis sprickan ännu större."

Att partiledningen trots detta lyckades ro hem kongressen till sin fördel avgjordes av två faktorer. Den ena var de eftergifter till partiopinionen som man gjort redan innan kongressen i den s.k. Persson-planen. Där lovade man att höja A-kassan till 80% från 1998, att halvera arbetslösheten till år 2000, och att hejda avskedande i kommuner och landsting under 1996 och 1997. Den andra faktorn bestod i att partivänstern inte agerade tillräckligt samlat på kongressen och att den saknar en alternativ socialistisk politik. Självklart bidrog också den hopplösa tidsbristen och partiledningens enträgna maningar om enighet till detta.

Stärkt vänsterflygel

Den verkliga situationen är att partivänstern gått stärkt ur denna kongress. Det står nu klart, inte bara att det finns en växande vänsterflygel inom partiet, utan också att det är vänstern som driver debatten och formulerar problemen. Det tydligaste exemplet på detta var "de femtons motion". Där ställdes krav på ökad beskattning av kapital och höginkomsttagare för att förbättra den offentliga servicen och återställa nivån på socialförsäkringarna. Man krävde också en keynesiansk stimulanspolitik för att öka efterfrågan och lägga grunden till full sysselsättning.

Ett annat exempel är den debattbok som gavs ut till kongressen: "Tankar om socialdemokratin", med bidrag av de mest tongivande på vänsterkanten inom partiet, bland dem f.d. riksdagsledamoten Hans-Göran Franck, debattören Göran Greider, Lotta Gröning (ledarskribent på Norrländska Socialdemokraten), Kenth Pettersson, riksdagsledamöterna Bengt Ola Ryttar, Lena Gonäs och Lena Sandlin samt chefredaktören för länstidningen i Östersund: Peter Swedenmark.

Partihögerns reträtt

Däremot har den öppet borgerliga falangen i partiet - förnyarna som de så försåtligt kallar sig - pressats tillbaka i debatten. Ja, de hördes knappt alls under kongressen. Detta har fått högerpressen att utbryta i gråt och tandagnisslan. "Förnyarna är döda, utropar Hans Bergström besviket på ledarplats i DN den 18 mars, varefter han beklagar sig bittert över att "stämningarna i medlemsleden för fler återställare" fick genomslag på kongressen. I Dagens Industri samma dag skriver Anders Isaksson, en av den nyliberala falangens härförare inom partiet:

"Både inläggen i Folkets Hus och Perssons egna anföranden demonstrerade tydligt att huvudproblemet för den nye partiledaren ligger i frånvaron av en ideologiskt argumenterande partihöger, att balansen i den öppna debatten skevar till partivänsterns förmån även om Persson lyckades skruva hem flera viktiga voteringar"

Det betyder inte att nyliberalerna i partiet försvunnit, men att de just nu bidar sin tid och kommer att arbeta mer i det fördolda.

Vänstern i partiet, liksom alla radikala arbetare över huvud taget, har därför ingen anledning att misströsta. Kongressen visade att det går att förändra socialdemokratin, men också att vi ännu bara står i början av denna kamp. Det är en strid som kommer att vara långvarig och som kommer att innehålla såväl bakslag som framgångar. Ändå är det den enda framkomliga vägen om man vill förändra samhället i socialistisk riktning.

Nytt parti villospår

Arbetarklassen kan endast nå framgång genom att förena sig i kollektiv kamp. Denna kamp för man genom sina traditionella massorganisationer. Dessa utgörs av Socialdemokratin och fackföreningarna. Därför kommer man att försöka omvandla dessa, igen och återigen, till verkliga kamporganisationer. Och nya massorganisationer kan bara uppstå ur de gamla. Det är den entydiga erfarenheten av arbetarnas kamp i alla länder de senaste 100 åren.

De arbetare som försöker hitta en genväg genom att utropa ett nytt arbetarparti kommer finna, inte en senväg, utan ett villospår.

Fortsatt intern strid

Troligtvis kommer debatten att dämpas något under den närmaste tiden efter kongressen. Men det kommer inte dröja länge innan den blossar upp igen. Redan till hösten är dags att skriva motioner till den ordinarie kongressen hösten 1997. Givna stridsfrågor är förstås pensionerna, skatterna och EMU. Det blir också fortsatt debatt om den offentliga sektorn och arbetstiderna.

Av erfarenhet vet vi att partiledningen är fullt beredd att överge kongressbeslut när det allsmäktiga kapitalet så kräver. Det ser vi redan i regeringsförklaringen som inte nämner något om att satsa på kärnverksamheterna i den offentliga sektorn eller om arbetstidsförkortning, trots att kongressen så beslutat.

Det är arbetslösheten som är den största stridsfrågan. Den permanenta massarbetslösheten visar tydligt att det är dags att bryta kapitalets makt över ekonomin. Därför måste det föras en diskussion inom partivänstern om hur ett radikalt socialistiskt program ska se ut.

Martin Oscarsson, Malmö

Från Socialisten nr 15, april 1996