Wanja vägrar använda kraften i rörelsen
Den borgerliga regeringens budget inför 2008 innebär ett angrepp mot de svagaste i samhället, framförallt de sjuka och arbetslösa. Samtidigt som privatiseringsvågen sveper fram i många kommuner och landsting, blir det möjligt att införa kommunala vårdnadsbidrag. Detta är ytterligare ett steg mot att privatisera barnomsorgen. Allt detta kommer knappast att öka stödet för regeringen utan tvärtom späda på missnöjet bland väljarna. Den stora frågan som ställs nu är: Går det att stoppa angreppen nu eller måste vi härda ut till nästa val?
Under åren 2006 stoppade Frankrikes arbetare och ungdomar ett förslag om att försämra arbetsrätten för ungdomar genom masskamp. Detta visar att det går att stoppa försämringar genom ett kraftfullt agerande. Efter två generalstrejker i Belgien 2005 revs regeringens förslag på försämrade pensioner upp, trots att förslaget hade stöd från två av de tre fackliga landsorganisationerna. Fackföreningsrörelsen i Italien har fått regeringen på fall vid ett flertal tillfällen.
Möjligheten att kämpa och vinna är inte mindre i Sverige. Snarare är förutsättningarna bättre. Regeringens förtroende, även bland de egna väljarna, har minskat rekordsnabbt. Fackföreningsrörelsen är bättre organiserad och har mycket större resurser än någon annanstans i världen. Om denna styrka användes skulle regeringen snabbt tvingas backa. Den skulle till och med kunna bli tvungen att inkalla ett extraval.
Tyvärr används inte denna styrka. När regeringen förra året kom med sina förslag om försämringar i a-kassan blev många upprörda. Men LO-ledningen väntade med att demonstrera till dagen innan budgeten skulle tas. Det betydde att möjligheten att fälla förslaget, genom att uttnytja splittringar i alliansen, inte längre fanns. Dessutom la man demonstrationen mitt på dagen då få kunde delta. Ändå samlades 40 000 i hela landet.
När de nya förslagen till nedskärningar började bli kända i början av hösten växte ilskan igen. I Stockholm togs initiativ till en demonstration i september, arrangörer var det nybildade nätverket Septemberalliansen. Men LO-distriket motverkade deltagandet i demonstrationen och inom Kommunal i Stockholm trakasseras fortfarande de som var drivande i protesterna. Ändå deltog 5 000 stockholmare. Först efter detta kände sig LO-distriktet manad att utlysa en demonstration. Men det skedde återigen dagen innan beslutet om budgeten skulle tas.
Utanför Stockholm planerar LO bara ett fåtal manifestioner. Istället blir det, enligt LOs hemsida, ospecifierade ”aktiviteter” och soppkök.
I en intervju i LO-Aktuellt som gavs ut inför demonstrationen den 19 december visar Wanja Lundby-Wedin sin tveksamhet till kraftsamlingar. Hon säger att LO och fackförbunden redan har agerat tillräckligt kraftfullt och ”vi kan inte enbart protestera och kritisera. Vi har också ett ansvar att försöka påverka politiken.” Med detta uttalande uppmuntrar hon knappast till ett massdeltagande.
Ja, men hur ska vi då påverka politiken, om inte med massmobiliseringar? Wanja antyder svaret: Regeringen ”är målmedvetna, men verkar samtidigt inte vara riktigt medvetna om effekterna av politiken.” Alltså regeringen måste ’upplysas’. Som om detta skulle bita på en regering, ett samlat näringsliv, och nästan hela media som till hundra procent är inställd på att genomföra det systemskifte som de så länge har önskat sig.
Wanja gör ytterligare ett fel när hon hävdar att ”har du ett jobb och är frisk förlorar du inget (på regeringens politik)”. Fackföreningsrörelsen borde inte delta i borgarnas spel där de sjuka och arbetslösa ställs mot de arbetande. För det första så finns i de flesta familjer både personer som arbetar och andra som är sjuka eller arbetslösa emellanåt. För det andra så hotas de arbetandes löner och arbetsmiljö om det står hungriga arbetslösa utanför portarna som är beredda att ta deras jobb till praktiskt taget vilken lön som helst. Dessutom är det inte bra om sjuka kommer till jobbet och smittar ned andra för att de inte har råd att stanna hemma.
De omfattande privatiseringarna innebär också att marknadskrafterna får ännu större spelrum när det gäller bostäder, sjukvård, vattenförsörjning, banker och kommunikationer. Privata företag ska styra dessa viktiga områden och ha en vinst på våra hyror och det vatten vi dricker.
Fackföreningsrörelsen måste agera enat och kraftfullt mot regeringens politik för att alla hotas. LO borde kalla till en nationell protestdag och alla som vill kämpa mot borgarna borde driva den frågan i sina fackföreningar.
En politisk generalstrejk är tillåten enligt lagen. En sådan borde LO genomföra så snart som möjligt. Ju fler privatiseringar som genomförs desto svårare blir det att upphäva dem i framtiden. Ju mer regeringen lyckas försvaga fackföreningsrörelsen (bara under detta år har LO och TCO förlorat 170 000 medlemmar) desto sämre blir förutsättningarna att slå tillbaka senare. Ju fler arbetslösa och sjuka slås ut desto svagare blir arbetarklassen som helhet. Vi har inte råd att vänta tills nästa val. LO måste genomföra en nationell protestdag med demonstrationer över hela landet och förbereda en dags politisk generalstrejk mot regeringen.