Wall Streets börsklipp - avancerat pyramidspel

Under de senaste tio åren har "marknaden", från att ha varit stället där vi handlar grönsaker, klivit in i våra hem. Varje dag bombarderas vi av nyheterna om de senaste aktiekurserna, ränteutvecklingen och valutakurserna. "Köp och sälj" handlar inte längre om spagetti och juice, utan om pengar. Rika aktieägare, banker, försäkringsbolag och i viss mån vanliga varuproducerande företag köper och säljer, inte varor, utan pengar eller andra pappersbitar som i större eller mindre utsträckning liknar pengar.

Men vad är förhållandet mellan finanshajarna (de som köper och säljer aktier, valutor, obligationer, mm, samt ger lån) och produktionen av varor och tjänster? Hjälper de eller stjälper de produktionen?

Instinktivt känner nog de flesta att finanshandeln inte kan vara speciellt meningsfull, när det som behövs är jobb, bostäder och mat, eller för den delen hårklippning eller effektiv sjukvård. Men bakom rapporterna om det senaste värdet på dollarn pågår en massmedial propagandakampanj för finansvärlden, som påstår att dess casinolek är det effektivaste sättet att få det vi behöver.

Oftast finns det ingen förklaring - det bara är så - men ibland hävdar man att finansmarknadens viktigaste funktion är att effektivt para ihop allas besparingar med produktiva investeringar. För detta tar man förstås ut en berättigad liten förmedlingsavgift. (Om sen parningen inte blir av beror det på att det finns för många regler. Avreglering och flexibilitet är de kärleksdrycker som ska till.)

Ineffektivt

Doug Henwood, som är något så ovanligt som en amerikansk ekonom och socialist, har gjort en gedigen undersökning av det amerikanska finanssystemet i sin senaste bok "Wall Street". USA är förstås inte Sverige och en liknande undersökning borde göras av det svenska finanssystemet, men hans resultat har också relevans för Sverige. Dels för att USA fortfarande är världens största ekonomi och Wall St. tillsammans med City of London (vilket sköts enligt samma brist på regler som Wall St.) överväldigande dominerar hela världens finansmarknad (Tokyo och Frankfurt, som är mer reglerade, är småpotatis jämförelsevis). Och dels för att USA framhålls som exemplet att följa av kapitalismens fans i Sverige. Men Doug Henwood lyckas visa svart på vitt att det amerikanska finanssystemet är synnerligen ineffektivt i att föra över besparingar till investeringar.

Teorin stämmer inte

Han tittar först på aktiemarknaden. Enligt teorin ska företag ge ut nya aktier för att skaffa nytt kapital som de sedan kan investera. Men i USA har företagen under en längre period nu köpt tillbaka aktier själva hellre än att nyemittera! Orsakerna till detta är flera, men huvudskälet är att det gör företag mindre känsliga för att köpas upp och stärker huvudägarna. Men för att kunna göra detta har de varit tvungna att låna pengar. Med andra ord; I stället för att "marknaden" bidrar med nytt kapital via nya aktier som ska leda till investeringar, suger de upp pengar som annars kunde ha gått till företagen, i form av räntor och amorteringar.

Plundring

Ett annat sätt som företagen plundras på pengar av finanshajarna är genom aktieutdelning. Allt eftersom finansmarknaden blir en allt större del av ekonomin har andelen vinster som betalas ut som aktieutdelning ökat. På 50- och 60-talet gick 20-30% av vinsterna till finansmännen. På 90-talet ökade detta till 70%. Om inte företagen ökar aktieutdelningen straffas de genom att deras börskurser sjunker och de riskeras att köpas upp för en spottstyver av sina konkurrenter (eller så köps de upp av s k asset (tillgångar) strippers som säljer ut företagens tillgångar och lägger ned dem. Asset strippers kan göra detta när aktievärdet på ett företag sjunker under värdet på dess tillgångar.)

Samtidigt som denna finanselit drar bort en ökande del av resurserna från företagen så tar den också en växande del av arbetarnas löner. Detta gör den på två sätt. För det första tvingas arbetarna att kompensera fallande eller stagnerande löner (nånting som alltid är ett centralt krav från finansmännen) genom att låna pengar. Mellan 1950 och 1995 finansierade konsumentkredit i snitt 20% av ökningen av konsumtionen, men detta genomsnitt döljer att det hade stigit från en låg nivå till hela 52% 1995. För det andra lånar de pengar till regeringen, för att bland annat finansiera skattesänkningar för framförallt de rika samt räddningsaktioner för det som de själva ställer till med. Arbetarna får betala för detta genom nedskärningar som flyttar över kostnader från det samhälleliga till det privata. Den ökade skuldsättningen för arbetare och regering för också med sig den politiska vinsten för finansiärerna att arbetarna är mindre benägna att strejka, då de riskerar att förlora till exempel sitt hus om de missar en ränteinbetalning och att de kan utöva utpressning på regeringen. Nånting som vi har fått känna av en hel del i Sverige.

Vart går pengarna?

Vart tar då alla dessa resurser (som kan liknas vid företagens, arbetarnas och statens tvångssparande) som Wall St. lägger beslag på, vägen? Ja, inte används de för produktiva investeringar. 90% av de amerikanska företagens investeringar finansieras av den egna vinsten och inte av finansmarknaden. Nej, istället satsas de på till exempel aktier. Konsekvensen av detta är att aktiepriserna ökar. Finns det en begränsad eller som det är i praktiken en fallande mängd aktier, så stiger priset om efterfrågan ökar. Vilket det förstås gör när det finns mer pengar tillgänglig för denna typ av verksamhet. Stiger priserna tillräckligt snabbt lönar det sig att låna pengar för att köpa aktier trots att man måste betala ränta. I början betalar man räntan på dessa lån genom löpande intäkter. Men stiger aktiepriserna tillräckligt snabbt blir man frestad att köpa aktier genom att sälja tillgångar, eller så tar man nya lån för att betala räntan på gamla lån. Detta pressar upp priserna ytterligare. I nästa etapp kan man inte betala räntan på varken nya eller gamla lån, men eftersom man förväntar sig att priserna på aktier stiger snabbt, köper man aktier ändå, med lånade pengar, för att man hoppas kunna betala igen efter det att aktiernas pris har stigit. Detta kallar Henwood för ekonomins "Ponzi"-fas, efter Charles Ponzi som var en föregångare när det gällde att etablera pyramidspel. Så småningom kraschar dock det hela, som vi såg i början av nittiotaIet. Detta kan beror på att den faller av sin egen tyngd eller att det är en minskad tillförsel av vinster från företagen som får det hela att kollapsa. I vilket fall som helst så drar finanskraschen ned ekonomin djupt eftersom den spekulativa finansmarknaden överreagerar på en nedgång. I en sådan krasch blir bankerna helt plötsligt väldigt restriktiva med pengarna efter att tidigare ha varit hur frikostiga som helst och därigenom "decimerar" de också ett antal företag som egentligen var sunda. Detta mildras dock av att regeringen slussar över resurser för att rädda delar av finansvärlden. Till exempel pungade den amerikanska regeringen ut 200 miljarder dollar för att rädda S&L-bankerna vid slutet av 80-talet. Vilket sedan har betalats genom stora nedskärningar.

Spekulation

Aktier är förstås inte det enda som finanshajarna satsar på. Henwood ger en lista på nästan 100 finansiella "innovationer" som det går att spekulera med numera och detta inkluderar bara papper och inte spekulation i 'verkliga' saker som frimärken, konst, koppar, fastigheter eller strutsar. Wall St. har en oändlig förmåga att hitta eller hitta på saker som de kan satsa våra pengar på, bara de inte behöver smutsa ned sina händer med produktion. Och för detta anser de att de ska få betalt med fantasisummor.

Detta är ingen ny utveckling, även om storleken på det hela har ökat enormt. Marx skrev (I Kapitalet, vol. 3, kap. 33) om: "Kreditsystemet, vars centrala punkt är de så kallade riksbankerna och de stora långivarna och ockrare som finns omkring dem, är enormt centraliserat och ger denna parasitklass en fantastisk makt som inte bara kan decimera industrikapitalisterna periodvis men kan också på ett farligt sätt blanda sig i produktionen - och detta från ett gäng som ingenting om produktion vet och har inget som helst att göra med det."

50- och 60-talens gyllene tider i USA (och Sverige) utmärktes av höga investeringar och hög BNP-tillväxt, medan 90-talet utmärktes av låga investeringar och den lägsta BNP- tillväxten under någon uppgång sedan andra världskriget, vilket inte är förvånande om man förstår finansmännens utökade makt.

Förr i tiden kallades dessa finansmän för rentiärer, dvs personer som levde på ränta och inte på sin delaktighet i produktionen. Lenin i sin bok om imperialismen tog upp framväxten av dessa rentiärer, som parasiterar på produktion, som ett exempel på att kapitalismen har överlevt sig själv. Då refererade han till dess passiva roll gentemot produktionen. Idag spelar de en aktivare roll, inte för att utveckla produktionen, utan för att hindra dess utveckling.

Grips av panik

Förr gick det åtminstone sämre för rentiärerna om ekonomin gick sämre och vice versa. Idag är det tvärtom. De vill inte ha en ökad produktion vilket kunde leda till minskad arbetslöshet, högre löner (eftersom arbetarna inte i lika stor grad skulle frukta utslagning och våga kräva mera) och inflation. Tvärtom, varje gång det har funnits tecken på större fart i den amerikanska ekonomin under 90-talet, har de gripits av panik. Inflationsspöket hotar att sänka värdet på deras papper och löneökningar sänker vinsten.

Marknaden tvingar också fram "downsizing", dvs avskedanden och nedläggningar, trots att flera undersökningar nu visar att detta även ur företagsekonomisk synvinkel har gått för långt, när man hela tiden slår sönder en samarbetande erfaren grupp för att på kort sikt höja vinsterna. En annan aspekt av detta är att man förstör fabriker som går med vinst, om än något mindre än andra, för att tillfälligt visa en ökad vinstmarginal, men kommer att lida av bristande kapacitet längre fram.

På 50- och 60-talet var vinsterna också höga, men till skillnad från nu uppnåddes de inte genom att försämra arbetarnas andel, utan genom att utveckla produktionen, förbättra produkter och investera. Idag uppnås rekordvinster genom att utsuga arbetarklassen maximalt och utöka vinstens del av produktionen. (Försämringarna som drabbar den amerikanska arbetarklassen kommer vi att ta upp i en artikel i nästa nummer).

De rikaste av rika

Henwood visar också med all tydlighet att rentiärerna inte är "vi", folk i största allmänhet, som det ofta hävdas i debatten. Rentiärerna är en liten, liten del av samhället. Han visar att i USA, där ändå aktieägandet är ganska utbrett, äger den rikaste halva procenten av aktieägarna 58.6% av alla aktier som ägs av individer, och de rikaste 5% äger 94.5% av alla aktier, sedan finns det en mängd arbetare som äger en eller två aktier (och antagligen ännu fler lotter).

Ungefär hälften av alla aktier ägs av privatpersoner. De institutionella ägarna domineras av pensionsfonderna, vilket har gett upphov till idén att man rör sig mot en form av "pensionsfonds-socialism", m a o att arbetarna genom pensionsfonderna tar över kapitalet. Men bara 40% av arbetarna är anslutna till pensionsfonderna och denna andel håller på att minska. Dessutom har de bara en liten del av pensionsfonderna. De rikaste, 10% av befolkningen, kontrollerar 62% av pensionsfonderna.

Finanshajarnas framtid

Uppenbarligen vore det bättre för oss att slippa den här "marknaden". Men kan vi slippa den utan att slippa kapitalismen? På 50- och 60-talet hölls finanshajarna på mattan och stora resurser investerades vilket resulterade i en generell ökning av välfärden. Då talade man t.o.m. om att direktörerna hade tagit makten från aktieägarna och skapat ett nytt produktionssystem som inte var vinstmaximerande. Detta verkade vara ett brott mot den allmänna trenden från andra hälften av 1800-talet då spekulanterna trädde in på scenen och ständigt ökade sin makt. Men inte ens under efterkrigsperiodens dramatiska ekonomiska uppgång minskade spekulanternas verkliga makt. Detta doldes dock av att storföretagen, och därigenom även finansiärerna, kunde tjäna stora vinster på verklig produktion istället för spekulation. Därför brydde sig spekulanterna inte om att blanda sig i företagens skötsel, i annat än undantagsfall.

Denna period kan inte återskapas eftersom den byggde på exceptionella förhållanden; bl a den förstörelse som var en konsekvens av andra världskriget samt USAs absoluta dominans över världsekonomin, vilket innebar en successiv demontering av handelsbarriärerna och att dollarn fungerade som en stabil världsvaluta.

Kontroll möjlig?

Om man inte kan återskapa efterkrigsuppsvinget, kan man då kontrollera eller bli av med dessa parasiter på nått annat sätt? Problemet är att de representerar nånting som är viktigt och nödvändigt för kapitalismen. Separationen av ägandet från skötseln av företaget, samt uppkomsten av krediter var av avgörande betydelse för att skapa storskalig produktion, vilket är grunden för billig massproduktion. Att försöka återgå till den form av kapitalismen som fanns i mitten av 1800-talet är ett minst lika hopplöst projekt som att försöka återgå till 50- eller 60-talet. Dessutom är "marknadens" makt över ekonomin så stor idag och spekulationen en så central del av ekonomin (vilket är skälet till att vi uppmärksammas om dess existens dagligen), att marknaden aldrig skulle acceptera även de milda begränsningar som fanns på dess "rörelsefrihet" tidigare. Lösningen måste därför vara att förstatliga banker, finansbolag, försäkringsbolag och storföretag under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.

Kan det finnas någon som helst tvekan om att arbetarna skulle göra något vettigare med samhällets resurser om de ägde dem kollektivt, än att pumpa in dem i en spekulationskarusell?

Jonathan Clyne

Från Socialisten nr 27, oktober 1997