Ett nytt kapitel i Belgiens historia:

Vita Marschen för rättvisa

Klockan två den 20 oktober i Bryssel startar Vita Marschen i solidaritet med föräldrarna till de saknade barnen. Men där är ett problem. Tiotusentals människor är på väg från alla håll mot Norra stationen, men kan inte komma dit. De stora avenyerna som sammanbinder Bryssels två huvudjärnvägsstationer där demonstrationen ska hållas, är redan packade med fler än 300 000 människor, som bär vita halsdukar, vita hattar, vita ballonger… Tågen får vänta i timmar utanför huvudstaden, eftersom de stora stationerna är packade med folk som inte kan komma ut p.g.a. massorna utanför

Detta är ingen vanlig demonstration. Idag marscherar tiotusentals för första gången i sitt liv, av sympati med föräldrarna till de mördade och saknade barnen. Men de är också där av andra anledningar. De har helt förlorat tron på det juridiska systemet, eftersom det är till för att skydda de rika men behandlar vanligt folk som lort. De har förlorat tron på poliskåren, p.g.a. de kriminella misstagen i utredningen av de försvunna flickorna. De har förlorat tron på politikerna, vilka ses som ansvariga för detta.

Största demonstrationen i Belgiens historia

De är övertygade om att folk på högt uppsatta poster är inblandade i ett organiserat nätverk av pedofiler, och att myndigheterna försöker dölja detta. Och de är trötta på en hel serie av brott och skandaler som aldrig lösts av polisen, och de misstänker att detta gjorts medvetet av samma skäl. De marscherar för att de kräver rättvisa och de vill att sanningen ska komma fram. Och de marscherar i den förmodligen största demonstrationen i Belgiens historia.

Föräldrarna till de mördade och försvunna barnen kallade till demonstrationen bara tre veckor i förväg. Den var inte organiserad. Det fanns praktiskt taget inga välkända politiker eller fackföreningsledare i tåget, eftersom de var rädda för folkets reaktion. Det fanns inte heller många plakat eller slagord. I stället applåderade deltagarna. De klappade rytmiskt händerna. Det var ett extremt imponerande och kraftfullt tecken på deras beslutsamhet att förändra samhället. Efter ett sex timmars "rundabords-möte" i det kungliga palatset med kungen, justitieministern och en hel serie "experter", gav föräldrarna en presskonferens och uppmanade till en värdig demonstration till minnet av deras och andra försvunna barn, och underströk att - detta är ingen demonstration för domare Connerotte och ingen demonstration mot rättssystemet. Men det var det, utan tvekan, och det var mer än så.

En orättvisa för mycket

Nödvändigheten uppenbarar sig genom slumpen. Den "slump" som tände en av de mest kraftfulla rörelserna i Belgiens historia, var högsta domstolens beslut att avlägsna domare Connerotte från Dutroux-fallet. I augusti i år hade Connerotte och åklagare Bourlet i Neufchateau-distriktet funnit två försvunna flickor levande i källaren hos Marc Dutroux. Marc et Corine, en organisation av föräldrar till försvunna barn, ville visa sin tacksamhet och bjöd in dem till en spaghetti-kväll, där de fick gratis spaghetti, men också en liten present, en penna. Denna incident användes av Marc Dutroux advokat för att kräva att Connerotte skulle avlägsnas från fallet. Som domare kunde han inte visa sympati för offren. Han var tvungen att vara "neutral". Högsta domstolen instämde och avlägsnade domare Connerotte från fallet. Men de hade gjort ett mycket stort misstag.

När dessa nyheter offentliggjordes klockan fyra på eftermiddagen, blev folkmassan utanför justitiepalatset i Bryssel nästan hysterisk. Några grät, medan flertalet skrek att det var en skandal. När arbetarna på Volkswagen, Bryssels största fabrik, hörde vad som beslutats, lade de spontant ner arbetet och gick ut. Samma sak hände på nattskiftet, och även på morgonskiftet, då arbetarna gick en mil till justitiepalatset för att visa sin vrede. Under de följande dagarna förekom hundratals vilda strejker över hela landet. Även tiotusentals skolelever följde exemplet.

Domstolar under attack

Över hela landet var domstolarna målet för attackerna - ibland bokstavligen - från tusentals upprörda arbetare och elever. I varenda stad, inklusive de minsta, förekom demonstrationer. Tio tusen människor marscherade i Hasselt, en liten stad med 60 000 invånare. I Gent demonstrerade över 20 000. Den började som en studentdemonstration, med överallt anslöt sig människor. Det var väldigt få incidenter, även om det var våldsamma sammanstötningar med polisen i Antwerpen, där tusentals gick ut på gatorna varje dag, och där det rådde en spänd stämning. Över hela landet ockuperades motorvägar av skolelever, och i stället för att vredgas över förseningarna, tutade bilförarna i sympati med demonstranterna, öppnade bilfönstren, gjorde tummen upp och ropade - Bra gjort!. Brandmännen i Liège åkte till domstolsbyggnaden och "tvättade" den med sin utrustning.

Under rörelsens första dagar vågade inte en enda politiker eller direktör klaga. Alla sade att de hade förståelse för ilskan och t.o.m. att de instämde i protesterna. Fackföreningsledarna var inte alls inblandade i aktionerna, men de hade naturligtvis inget annat val än att hålla med de strejkande och "täcka upp" aktionerna. Men de strejkande ville inte ha betalt för de förlorade timmarna. I några fall begärde de pengar ur strejkkassorna, men inte för sig själva utan för offrens föräldrar, så att de skulle kunna fortsätta sin kamp. En arbetare på ett litet företag med 200 anställda sade: - Vi gick alla ut på gatorna, men cheferna märkte det inte ens. Detta visar att det finns mer än robotar i fabrikerna. Det finns människor där, människor med ett hjärta.

Tappat tron

René Stroobant, en f.d. fackföreningsledare vid de nu nedlagda varven, sade: - Jag har aldrig upplevt något liknande i hela mitt liv. Vid första anblicken ser detta inte ut att vara en fråga för facket. Men vi måste ta med det i räkningen. Vi måste organisera busstransporter till Bryssel på söndag. Folk har förlorat tron på allting. De har tappat tron på rättsväsendet. Det har tappat tron på politikerna. Och de ser även oss som en officiell struktur. Om vi sviker dem, vart ska de då vända sig med sin vrede?

Hela rörelsen är belgisk, i meningen att flamländare, valloner, brysselbor och invandrare alla enats mot etablissemanget, och de känner och vet att denna enighet är deras styrka. - Vi är utleda på denna uppdelning. Det är politikerna som hela tiden försöker splittra oss. Men vi är inte med på det längre.

Och det är mycket som belgarna inte vill gå med på längre. Denna rörelse var så kraftfull även om ingen organiserade den, så arbetsgivarna och regeringen kunde inte anklaga någon utom sig själva. Men bristen på organisation var också dess svaghet, en svaghet som gjorde det möjligt för regeringen, som t.o.m. använde sitt sista trumfkort, kungen - att gjuta olja på vågorna, att tillfälligt hålla tillbaks rörelsen. De lade några konkreta förslag på reformering av rättsväsendet, som togs emot ganska välvilligt av offrens föräldrar. På sätt och vis var den Vita Marschen höjdpunkten, men definitivt inte slutet på rörelsen. Måndagen efter var det ännu en del strejker, och tio tusen skolelever gick ut på gatorna, men detta var aktioner som organiserats veckan innan.

Regeringen försvagad

Regeringen är enormt försvagad. Den kommer att ha ögonen på sig för varje steg den tar. Dehaene och hans gäng hade redan gått försiktigt fram med den senaste budgeten på grund av stämningen i samhället. Regeringen var skicklig i försöket att undvika allmänna protester i de attacker som gjordes för att uppfylla Maastricht-fördragets kriterier. De höjde en del skatter (på bensin, alkohol, tobak etc.), de gjorde nya nedskärningar i arbetslöshetsersättningen, sjukförsäkringen och pensionerna, men de försökte undvika direkta attacker. De tog "bara" bort framtida förmåner för de unga generationerna, vilket skulle betyda att de som har jobb nu inte behövde förlora sina rättigheter, även om det blir annorlunda för dem som kommer sedan. Med andra ord, regeringen attackerade ungdomen hänsynslöst.

De senaste femton åren har skatterna på aktier och vinster minskat drastiskt, på grund av rädslan för kapitalflykt utomlands. Men arbetarna måste betala mer och mer. I och med de senaste händelserna kommer detta också upp till ytan: Det talas om högt uppsatta personer, och alla vet precis vilka som avses. - Vi har inte råd att köpa pornografiska videofilmer där barn utnyttjas sexuellt och till och med mördas. Såna filmer kostar 2000 eller till och med 5000 pund. Vilka har råd att köpa dem??? Vi vill ha namn! I det här samhället styr pengarna allting! Man kan till och med köpa ett barns liv! Det är avskyvärt! Vi är utleda på det. Vi är trötta på en regering som bara pratar, och budgetar och Maastricht-avtal. Människor är viktigare. Varför sägs inget om livskvalitet?

"Demokrati": Ett skämt!

Högsta domstolen i Belgien består av en samling reaktionära främlingar. Några som är mer fjärmade från verkligheten än dess domare får man leta efter. Till och med premiärministern uppmanade dem offentligt att hitta en kreativ lösning på fallet, antydande att Connerotte borde stanna kvar. Ledarna för alla politiska partier gjorde uttalanden i samma riktning. Men de tillade också att - alla måste respektera Högsta domstolens beslut, eftersom Belgien är en demokrati, baserad på separation av de olika statsmakterna.

I själva verket är alla domare i Belgien politiskt tillsatta. Så denna "maktseparation" är ett sjukt, hycklande skämt och alla vet om det. Men dessa damer och herrar gjorde sorgligt nog vad de såg sig tvungna till. De var till och med upprörda över politikernas uttalanden. - De borde hålla tyst, tänkte de. De ville visa vilka som verkligen bestämde i detta fall. Så de avsatte Connerotte, och lät landet "explodera". Det är illa nog om det var ett misstag, men det var inget misstag. Vad försökte de dölja?

Nya strider på väg

Gino Russo, far till Mélissa, den 9-åriga flicka som svalt ihjäl i Dutroux källare, är metallarbetare. - Det tog oss 15 månader att komma till var vi är nu, sade han i en TV-debatt kvällen efter Vita Marschen. - Förut lyssnade ingen på oss, varken polisen, politikerna eller någon annan. Idag marscherade över 300 000 till stöd för oss och våra barn. Vi är inte ensamma längre. Nu lyssnar de på oss. Men lärarna har redan kämpat i två år. Är det inte dags att lyssna på dem också?.

Han avbröts av programledaren som sade att - vi ska inte gå in på det nu, men de som såg programmet tänkte precis samma sak. Och det kommer att göra framtiden i Belgien i högsta grad intressant. "Småfolket" har visat att det inte är beredda att svälja mer. Men de har inte funnit några svar ännu. De reformer som Dehaene föreslagit är för små och för sena. Arbetarnas organisationer, fackförbunden och de socialistiska partierna har varit väldigt tysta på sista tiden. De måste ta kamp för att förändra dessa organisationer också.

Kampen för mer demokrati är en kamp för socialism

De socialistiska partierna måste ta upp de frågor som nu rests. Folk vill förändra samhället, så socialistpartierna måste anta ett program för att förändra samhället. Ett program som ställer kravet på en 32-timmarsvecka (eller mindre), så att människor kan få tid att engagera sig i samhällets styre. De vill ha mer demokrati och bättre kontroll. Men hur kan de åstadkomma det efter 38, 40 eller flera timmars hårt arbete i en fabrik? Ett program som låter de rika betala, inte genom högre skatter, eftersom de alltid hittar ett sätt att undvika dessa, utan genom att ta de viktigaste industrierna ur deras händer och driva dem på ett rationellt planerat sätt, demokratiskt kontrollerade och styrda av arbetarna. Inte för att skapa profiter, utan för att uppfylla folkets behov.

Den belgiska staten betalar 900 miljarder franc bara i räntor på den enorma statsskulden. Pengarna går direkt till storindustrin och bankerna, som inte investerar dem i industrin utan använder dem till att spekulera och - köpa flera statsobligationer! Enbart med dessa pengar, kunde staten omedelbart införa 32-timmarsvecka i offentliga sektorn, anställa 250 000 personer för att förbättra sjukvården, skolsystemet och för att förbättra den offentliga servicen i allmänhet och till och med bygga hundratusentals bostäder. Men detta program kan inte genomföras i Belgien ensamt. Landet skulle bojkottas av den internationella kapitalismen. Så det måste genomföras i hela Europa och i världsskala.

Bryssel är Europas huvudstad. Den Vita Marschen visade Europa och världen att det finns mer i Bryssel än eurokrater och byråkrater. Det finns riktiga människor där, människor som vill förändra Belgien, människor som vill förändra världen.

Jan Lievens, redaktör för den belgiska tidningen Vonk

Från Socialisten nr 19, november 1996