Praise boss when morning work bells chime.
Praise him for chunks of overtime.
Praise him whose bloody wars we fight.
Praise him, fat leech and parasite.
-Wobbly Doxology *
Amerikanska arbetarklassen avslutade Vietnamkriget
Amerikanska studenter som bränner sina inkallelseorder, Jane Fonda som protesterar och amerikanska byggnadsarbetare i sina skyddshjälmar som slår ned protesterande studenter. Dessa bilder från rörelsen mot Vietnamkriget väcks till liv nu när USA åter igen drar ut i krig.
Den sistnämnda bilden var faktiskt den enda bild på Moderna Museets mycket välbesökta utställning Motstånd som över huvud taget visade arbetare. Det var en utställning som skulle handla om kampen från 60-talet och framåt. Intrycket man får är att de enda amerikaner som rakryggat stått upp mot USA-imperialismen var ett fåtal modiga individer. Man frågar sig om det kommer att bli likadant nu. Men verkligheten var och är en annan.
Det var varken protesterande studenter (studenter blev överhuvudtaget inte inkallade) eller intellektuella som var avgörande för att skapa fred i Vietnam. Inte heller hängde det på vietnamesernas militära framgångar. Det var framför allt den amerikanska arbetarklassen, både den i uniform och den utan, som gjorde slut på kriget.
Bakgrunden till Vietnamkriget var följande: Efter ett svidande nederlag vid Dien Bien Phu 1954 tvingades Frankrike att lämna Vietnam efter hundra år av kolonialt styre. Med Ho Chi Minh i spetsen var det vietnamesiska kommunistpartiet redo att ta makten.
Men Kina och Sovjetunionen fruktade att nederlaget skulle bli för stort för imperialismen och rubba det kalla krigets terrorbalans mellan stormakterna. Så istället för att låta den franska armén fly med svansen mellan benen tvingade de fram en uppgörelse som innebar att Ho Chi Minhs trupper skulle dra sig tillbaka till norra Vietnam och de franska till söder. Fransmännen skulle fortsätta administrera södern fram till planerade allmänna val 1956. Därefter skulle den som vann valen regera över hela landet.
Eisenhower, den amerikanska presidenten, sa senare att han trodde att Ho Chi Minh skulle ha vunnit 80% av rösterna (se President Eisenhowers memoarer Mandate for Change, s. 372). Så några allmänna val utlystes aldrig. Ngo Ding Diem, en vietnames bosatt i USA, flögs över till Vietnam och fick makten istället. Med en massiv politisk, ekonomisk och militär insats skapade USA en ny stat i Sydvietnam. Den började sedan attackera oppositionen och Nordvietnam (se Professor Robert K. Brigham, Vassar College - Battlefield Vietnam: A brief history).
Detta skedde då det kalla kriget mellan å ena sidan USA och å andra sidan Kina och Sovjetunionen var som bittrast. USA var inte berett att acceptera att ännu ett land föll ur deras intressesfär. I botten låg också traditionellt imperialistiska instressen. Redan 1954 publicerade U.S. News and World Report en artikel som hette Varför USA riskerar krig i Indokina. Där förklarade man: Ett av världens rikaste områden öppnar sig för vinnaren i Indokina. Det är det som ligger bakom USA växande intresse... tenn, gummi, ris, strategiska nyckelråvaror är vad det här kriget egentligen handlar om. USA ser det som ett ställe som man ska behålla kontrollen över - till vilket pris som helst. (4 april 1954.)
Och så handlade det förstås också om att utnyttja billig arbetskraft. Så här uttryckte Business Week det (20 april 1963): Vid slutet av 40-talet - och med ökande hastighet under hela 50-talet och fram till idag - ... upptäckte amerikanska företag i industri efter industri att deras utländska inkomster ökade mer och mer, och att vinsterna från investeringar där oftast var mycket högre än i USA.
I Sydvietnam organiserade Kommunistpartiet en gerillaarmé, FNL, för att bekämpa Diem och USA. Fram till och med Tetoffensiven 1968 var det huvudsakligen FNL som drev den väpnade kampen. På grund av sitt omfattande stöd från befolkningen, framförallt på landsorten, kunde de genomföra snabba attacker för att sedan försvinna igen. På grund av detta satsade USA med CIA i spetsen allt mer på ren terror av befolkningen för att komma åt gerillan. 1967 hade dödande av hela familjer blivit en integrerad del av CIA:s kontra-terror program (se Fragging Bob av Douglas Valentine)
Eftersom den sydvietnamesiska regeringen visade sig oförmögen att besegra gerillan drogs USA allt djupare in i kriget. Den amerikanska militära interventionen i Vietnam började 1963. I augusti samma år beordrade den amerikanska presidenten Lyndon B. Johnson att Nordvietnam skulle bombas för första gången. Sex månader senare startade Rolling Thunder, bombningen av Nordvietnam. Enbart i den kampanjen, som varade i fem år, släppte man fler bomber över Vietnam än vad som användes under hela andra världskriget. Det motsvarade ungefär 150 kg bomber för varenda man, kvinna och barn i Vietnam. (Se Tetoffensiven av Steve Forrest) Två miljoner vietnameser och över 50 000 amerikanska soldater kom att dö i detta krig. 10% av landets yta hade avlövats med kemiska stridsmedel (se Vietnam 1945 av Jim Hensman).
USA har bombat Irak i nästan ett decennium för att, enligt vad de anger, komma åt deras kemiska stridsmedel. Men själva tvekade inte USA:s beslutsfattare att använda kemiska vapen när det gällde att komma åt den vietnamesiska gerillan som agerade i skydd av djungelns träd.
Antalet amerikanska soldater i Vietnam ökade från 23 300 år 1963 till 184 000 år 1966. I januari 1969 var antalet soldater i Vietnam som högst - hela 542 000. Trots den allt större roll som USA spelade lyckades man inte militärt kuva Vietnam. Och på natten den 31 januari 1968 lanserade Nordvietnams armé och FNL-gerillan Tetoffensiven. Gerillan bröt det elduppehåll som de hade lovat att hålla under nyårsfestligheterna och stormade in i över hundra städer, inklusive Sydvietnams huvudstad Saigon, efter att först ha inlett en avledande attack i landskapet Khesan.
Amerikanerna överrumplades av Tetoffensiven och gerillan lyckades till och med ta över den amerikanska ambassaden. Genom kontakter och spioner hade FNL lyckats lagra vapen, ammunition och sprängmedel på ett hemligt ställe som en förberedelse för attacken. Kl. 03.19 på natten körde en grupp gerillasoldater fram till ambassaden med taxi! Inom fem minuter hade de dödat de fem vakthavande soldaterna och tagit kontroll över byggnaden. Gerillan intog också huvudkvarteren för både den amerikanska och den sydvietnamesiska armén och den massiva amerikanska armébasen vid Bienhoa, norr om Saigons flygplats. De fjorton gerillasoldater som hade attackerat den viktigaste radiostationen i Saigon blev instängda där i 18 timmar innan de sprängde hela byggnaden och sig själva i luften.
Storleken och bredden på offensiven var häpnadsväckande för de amerikanska generalerna. En av dem beskrev anfallsmönstret på kartan som ett flipperspel, som lyste upp vid varje raid. Utan tvekan var detta en av militärhistoriens mest vågade och fantastiska kampanjer. Den nordvietnamesiska generalen Giap hade börjat förbereda kampanjen i september 1967 när han insåg att kriget hade nått ett militärt dödläge och att någonting måste göras för att bryta det.
Men militärt var det ingen framgång. FNL förlorade över 50 000 man och amerikanerna och sydvietnameserna 6 000. Dessutom förlorade FNL nästan hela sin ledningsstruktur i Sydvietnam. Inom några dagar drevs de också bort från de flesta av de positioner de hade erövrat. Tetoffensiven var både höjdpunkten för gerillans aktiviteter och början på dess marginalisering i det fortsatta kriget.
FNL hade hoppats att Tetoffensiven skulle leda till ett uppror av befolkningen i städerna. Men FNL:s stalinistiska ledning misstog sig när de trodde att man kan framkalla en massrörelse på samma sätt som man vrider på eller av en vattenkran. Upproret blev väldigt begränsat. Det blev den reguljära nordvietnamesiska armén som stod för större delen av krigsföringen mot USA efter Tetoffensiven.
Trots detta visade sig Tetoffensiven vara en viktig vändpunkt på ett annat sätt. Den påverkade opinionen i arbetarklassen i USA. För första gången i ett större krig visade TV sin genomslagskraft. 50 miljoner människor såg förödelsen som kriget skapade. Den amerikanska regeringen kunde inte längre framställa kriget som ett snyggt och rent krig som man snart skulle vinna. När sedan fakta om massakern i Song My (i den lilla byn My Lai) också började sippra fram i media förändrades synen på kriget i grunden, och oppositionen växte med stormsteg.
Först den 13 november 1969 kom den sanna historien ut i amerikanska media om vad som hade hänt den 16 mars 1968, när en grupp amerikanska soldater en tidig morgon intog en liten by i Sydvietnam.
Så här beskriver Adam Silverman och Kristin Hill I The My Lai massacre: An American tragedy vad som hände:
De amerikanska soldaterna öppnade eld mot allt som rörde sig inklusive boskap, kycklingar, fåglar och, vad som var värre; civila. Man påträffade inget fiende-motstånd, men soldaterna kastade ändå in handgranater i hyddorna, skrek order som de förväntade sig skulle lydas, och dödade utan åtskillnad. Illdåden fortsatte hela morgonen. Spädbarn dödades, unga barn sköts, kvinnor våldtogs under pistolhot. Snart låg över 500 civila döda. Men än var man inte klar... man började bränna ned allt i byn. Kroppar, hemmen, förråden, maten - allt tändes på.
Det visade sig också att officerare högre upp var ansvariga både för massakern och framförallt försöken att tysta ned det hela. Till slut blev bara fyra soldater ställda inför domstol och endast en, Calley, dömdes. Efter tre år i husarrest fick han nåd av president Nixon och släpptes fri.
I Song My utfördes ett av de brutalare övergreppen under kriget, men övergrepp och mord på civila var vanliga. Till exempel redovisar Christopher Hitchens i sin nya bok The trial of Henry Kissinger hur den amerikanska armén under operationen Speedy Express i början av 1969 hävdade att 10 899 fiender dödades, men ändå säger man att man bara tog 784 vapen i beslag.
Så här kommenterar Silverman och Hill effekten av Song My på journalister och massmedia: Song My, och i större skala hela Vietnamkriget, bevisade för journalister att regeringen framför villfarelser, halvlögner och direkta lögner. Nu vet vi att perioden i början av sjuttiotalet var en tid då journalistiken genomgick ett verkligt paradigmskifte. Innan det tidiga sjuttiotalet fanns det en vördnadsfull respekt för regeringsinstitutionerna; journalisterna trodde att de, som ledning för vårt land, måste vara sanningssägare.
Skribenterna Silverman och Hill framställer här journalister som banbrytande sanningssägare. Men att journalisterna vågade berätta sanningen berodde på att opinionen redan hade svängt. Några år tidigare hade de blivit avskedade om de hade gjort något liknande. Nu hade det blivit ett uppror om dem hade trakasserats.
Redan efter Tetoffensiven hade Henry Kissinger, USA:s nationelle säkerhetsrådgivare, förstått att: Oberoende av hur effektiva våra aktioner är, kan den nuvarande strategin från och med nu inte längre uppnå sina mål inom den period eller med den styrkenivå som är politiskt acceptabel för den amerikanska allmänheten.
Låt oss komma ihåg att USA är det land i världen där småföretagarna som andel av befolkningen är minst av alla utvecklade länder, där arbetarklassen är den överväldigande majoriteten av befolkningen. Så när Kissinger talar om allmänheten så menar han inte några upprörda studenter på universiteten utan just arbetarklassen.
Strax efter det att Lyndon Johnson utsetts till president 1963 uttryckte över 80% förtroende för honom i en opinionsundersökning. (Just nu är Bush:s stöd också uppe på sådana nivåer.) Redan 1967 var Johnsons siffror nere i 40%. Men efter Tet sjönk stödet till 30%. Och bara 26% stödde hans sätt att sköta kriget.
Men det var inte bara en fråga om att många var missnöjda, ännu mer intressant är att titta på vilka som var mest missnöjda. En Gallup-undersökning från januari 1971 visade att 60% av de tillfrågade som hade högskoleutbildning stödde ett tillbakadragande av trupperna från Vietnam, 75% av dem som bara hade gymnasieutbildning stödde tillbakadragande, och hela 80% av dem med enbart grundskoleutbildning stödde tillbakadragande.
Men allt detta har media förvrängt. I boken Lies My Teacher Told Me berättar James Loewen om ett avslöjande experiment som han flera gånger genomförde på 90-talet. När han bad publiken att uppskatta utbildningsnivån hos dem som var mot kriget 1971 så trodde de med en marginal på 10 mot 1 att högskoleutbildade var de som var mest mot kriget. Faktum var att de uppskattade att 90% av alla med högskoleutbildning var emot kriget, men att bara 60% av alla med enbart grundskoleutbildning var emot det.
De amerikanska arbetarnas opposition grundades i huvudsak på egna erfarenheter. Det var deras barn som fick göra det smutsiga arbetet i Vietnam. Och det var deras barn som kom hem i en säck eller lemlästade eller psykiskt knäckta, på grund av ett krig som inte var deras krig; ett krig som på inget sätt gynnade dem.
De rikas barn kunde i många fall undgå att bli inkallade eftersom de studerade på universiteten eller så fick de bekväma officersposter långt från krigets fasor. Och det var arbetarklassen som genom skatten fick betala merparten av kriget.
Sammanlagt deltog 2,59 miljoner amerikaner i Vietnamkriget. Mellan dem och arbetarklassen hemma skedde en växelverkan. Soldaterna påverkade dem som var hemma och tvärtom. Följande beskrivning av den amerikanska armén som först publicerades i Armed Forces Journal i juni 1971 kan inte ha undgått att tränga in i många amerikanska hem när soldaterna återvände. Detta är drygt ett halvår innan de amerikanska marktrupperna började dras tillbaka och Nixons vietnamisering av kriget (det vill säga att inga amerikanska soldater skulle vara direkt inblandade i strider) genomfördes. Boken som Armed Forces Journal (en officiell armétidskrift!) publicerade ett utdrag ur heter The Collapse of the armed forces och skrevs av den framstående militärhistorikern överste Robert D. Heinl Jr. (Heinl är långt ifrån den enda som skriver om arméns förfall. Vittnesmål om detta har nästan blivit en egen genre. Se till exempel GI Resistance: Soldiers and Veterans Against the Viet Nam War. A Bibliography).
De amerikanska styrkornas moral, disciplin och stridsduglighet är, med några få undantag, lägre och sämre än någonsin detta sekel och möjligtvis i USA:s hela historia.
På alla mätbara sätt är den armé som nu kvarstår i Vietnam på randen till ett sammanbrott, där enskilda enheter undviker eller vägrar att ta strid, mördar sina officierare, genomsyras av droger, och är utan entusiasm när de inte är på gränsen till myteri.
Fastän ingen högre officer (speciellt inte när de är i aktiv tjänst) öppet kan göra en sådan bedömning, så får slutsatserna ovan ändå nästan enhälligt stöd i ett antal anonyma intervjuer med ansvariga officerare på högre och mellannivå, likaväl som från lägre officerare i alla tjänster.
I Vietnam försöker en eftertrupp till en armé på 500 000, förr enligt denna skribent den bästa armén som USA nånsin har skickat ut, avdomnad dra sig ur ett mardrömskrig som de beväpnade styrkorna känner har dumpats på dem av begåvade civila som nu sitter på universiteten och skriver böcker om dumheten med det hela.
Det har etablerats separata kompanier, skriver en amerikansk soldat från Cu Chi, som citeras I New York Times, för män som vägrar kämpa. Det är ingen stor sak att vägra gå ut. Om en man beordras att ge sig iväg till den ena eller andra platsen så bryr han sig inte längre om att ställa till med besvär genom att vägra; han packar sin skjorta och hälsar på en kompis vid ett annat basläger. Många killar bryr sig inte ens om att ta på sig uniformen längre...
Den amerikanska garnisonen på de större baserna är i princip avväpnade. Yrkessoldater tar våra vapen ifrån oss och låser in dem...De har varit ganska många frag-incidenter i den här bataljonen.
Kan det här verkligen vara typiskt eller ens sant? Tyvärr är svaret ja. Frag-incidenter eller bara fragging är det nu gällande soldat-slanguttrycket för mord eller mordförsök på strikta, impopulära, eller enbart aggressiva officerare och lägre officerare. När det berättas att officerare har dött, hurrar man på truppernas biografer eller bivacker vid vissa enheter.
Belöningspremier, som man får teckna sig för på mellan $50 och $1,000, har allmänt rapporterats på huvuden på ledare som de vanliga soldaterna och Sp4:or vill utradera. Kort efter den kostsamma attacken på Hamburgar Hill i mitten av 1969 erbjöd man i en av GI:s underjordiska tidskrifter i Vietnam, G.I. Says, en belöning på $10000 för dödandet av Överstelöjtnant Weldon Honeycutt, officeren som beordrade (och ledde) attacken.
Frågan om combat refusal, en officiell eufemism för vägran att följa order att strida - soldatens värsta brott - har helt nyligen kommit upp igen när Troop B, 1st Calvalry vid Laos gräns massvägrade att återta sin kaptens ledningsfordon som innehöll kommunikationsutrustning, koder och hemliga operationsorder. Men så tidigt som i mitten av 1969 hade ett helt kompani av 196th Light Infantry Brigade offentligt satt sig mitt i ett slagfält. Senare samma år hade en annan gevärsenhet från den berömda 1st Air Cavalry Division blank vägrat - på CBS-TV - att avancera längs en farlig stig.
Search and evade (vilket betyder att enheter i tysthet undviker att ta strid) är nu praktiskt taget en krigsprincip, vilket livligt uttrycks av GI frasen CYA (cover your ass) and get home! (Skydda din rygg och ta dig hem/öa). Att search-and-evade inte har passerat fienden obemärkt understryks av Viet Cong-delegationens (Viet Cong var amerikanarnas beteckning på FNL/öa) senaste uttalande vid fredssamtalen i Paris: att kommunistiska enheter i Indokina har blivit beordrade att inte ta strid med amerikanska enheter som inte ofredar dem.
Det var inte krigets brutalitet i sig som ledde till den amerikanska arméns disintegration. Alla krig är brutala. Krig handlar just om att lösa problem med maximalt våld när det inte går på annat sätt. Under det andra världskriget utsattes de amerikanska soldaterna också för brutalitet (och genomförde det själva), men de trodde på sin sak. De ville bekämpa fascismen och försvara demokratin.
Hur mycket den officiella amerikanska propagandan än försökta framställa även Vietnamkriget som ett krig för en bättre värld, blev det snabbt tydligt att det inte var det som det handlade om när man deltog som soldat. Också vid slutet av andra världskriget utvecklades rebelliska stämningar i den amerikanska armén när man försökte använda trupperna för att bekämpa kommunisterna i Italien och på andra ställen.
| På en inofficiell hemsida av amerikanska militärpoliser (http://home.mweb.co.za/re/redcap/vietcrim.htm) hittade vi följande information om s.k. fraggings: Mellan åren 1969 till 1973, har vi en ökande mängd fragging säger historikern Terry Anderson från Texas A & M University. Den amerikanska armén vet inte själv exakt hur många ... officerare som mördades. Men de vet att minst 600 mördades, och de har 1400 till som dog under mystiska omständigheter. Som ett resultat av detta var armén i krig inte mot fienden utan med sig själv vid början av 1970. |
Hemma i USA påverkades vanliga arbetare starkt av vad deras söner upplevde i Vietnam. Och de satt inte bara med armarna i kors. Redan 1965 samlades 25 000 i Washington, 20 000 i New York och 15 000 i Berkely, Kalifornien, i demonstrationer mot kriget. I april 1967 demonstrerade hela 300 000 i New York.
En serie så kallade moratoriumdagar organiserades av de två största antikrigsorganisationerna. (Moratorium definieras i ordboken som ett överenskommet tillfälligt avbrott). Den största av dessa dagar var den 15 oktober 1969. Över fem miljoner människor beräknas har deltagit på ett eller annat sätt. Man deltog i demonstrationer, sit-ins, teach-ins och andra organiserade aktiviteter. En del saker som gjordes var små - att tända ett ljus, att lämna billysena på. I New York deklarerade borgmästaren en sorgedag och beordrade allmän flaggning på halv stång. Även soldater i Vietnam deltog genom att bära svarta armbindlar.
De största demonstrationerna hölls den 24 april 1971. I San Francisco samlades omkring 300 000 och i Washington mellan 500 000 och 750 000. Detta var antagligen de största politiska demonstrationerna någonsin i USA:s historia.
Det organiserades förstås också protester på universiteten. Under efterkrigsuppsvinget hade universiteten öppnats allt mer och vid slutet av 60-talet fanns där miljontals arbetarklassungdomar. Många av de mest militanta och största protesterna skedde just på de universitet som knappast kunde anses som de rikas reservat: Kent State, San Francisco State, och de statliga universiteten i Michigan, Maryland, and Wisconsin. Men början av 70-talet markerades av en nedgång av protesterna på universiteten. Olika vänstersekter kom att dominera rörelsen allt mer och slita sönder den med ofruktbara konflikter. Desto viktigare var att antikrigsrörelsen fick ett kraftigt genomslag i den organiserade arbetarrörelsen.
På 30-talet hade den amerikanska fackföreningsrörelsen genomgått en explosiv utveckling, den både växte och radikaliserades väldigt snabbt. Men på 50-talet, allt eftersom vanliga arbetares aktiva deltagande i rörelsen minskade på grund av att man faktiskt fick många förbättringar och på grund av det kalla krigets hysteriska anti-kommunistiska stämningar, tog byråkratin ett strypgrepp om rörelsen.
På 60-talet ökade den fackliga aktiviteten igen. Trots avsevärda ekonomiska förbättringar hade man ändå kvar samma gamla skitjobb och samma diktatur på arbetsplatserna. Det utbröt många strejker, inte minst inom den tunga industrin, och stora fackliga kampanjer utvecklades för att organisera lantarbetare, sjukhusanställda och tjänstemän. Men den fackliga byråkratin fungerade som en enorm bromskloss på rörelsen.
Byråkratin personifierades av George Meany, president för AFL-CIO (amerikanska LO). Hans syn på kriget var tydlig. I maj 1965 sa han att AFL-CIO skulle stödja kriget vad än akademiska välgörenhetsapostlar säger, vad än försoningens apostlar säger. Han hävdade att alla som kritiserade kriget var kommunistpropagandans offer.
AFL-CIO:s internationella avdelning bestod, med Meanys helhjärtade stöd, nästan enbart av CIA agenter. Och i augusti 1966 skickade AFL-CIO:s verkställande utskott ut ett uttalande där man sa: De som vägrar att ge våra militära styrkor obegränsat stöd hjälper i praktiken vårt lands kommunistiska fiende, just i det ögonblick när de bär upp den största bördan för att försvara världsfreden och friheten.
Naturligtvis är det inte lätt för en opposition som öppet förföljs och trakasseras att göra sin röst hörd. 1967 lades en motion mot kriget fram på AFL-CIO:s kongress. Den förlorade med 2000 röster mot 6.
Trots detta började lokala fackliga sektioner redan 1965 att ta ställning mot kriget. UAW (bilarbetarnas fackförbund) lämnade AFL-CIO och i juni 1969 bildade man Alliance for Labor Action tillsammans med Teamsters (Transport). Alliansen antog kravet om ett omedelbart slut på kriget.
Fler och fler fackföreningar tog ställning mot kriget. Enskilda fackföreningar började öppet stödja antikrigsdemonstrationer och medlemmarna började strömma dit. 1972 hade fackföreningar som organiserade fyra av 21 miljoner arbetare officiellt tagit ställning mot kriget. Och i valet 1972 röstade hälften av alla fackliga hushåll på den demokratiska presidentkandidaten George McGovern som krävde ett omedelbart tillbakadragande från Vietnam. Detta trots att Meany för första gången vägrade att ge AFL-CIO:s traditionella stöd till den demokratiska kandidaten.
Samtidigt utbröt allt fler strejker, inte minst vilda strejker, som också var emot den egna fackliga ledningen. Marken hade uppenbarligen börjat skälva under Meanys fötter. Till och med byggnadsarbetarna visade upp ett annat ansikte än det vi har vant oss vid. En reporter från Peoples Daily World följde med en grupp aktivister när de i juni 1970 besökte byggen i Chicago med anti-krigsflygblad och såg hur 90% av männen som vi talade med var emot kriget och nästan alla tyckte att det var helt korkat att slå ned studenter. (se Phillip Foner, US labor and the Vietnam War).
I USA stormades inga parlament, inga barrikader byggdes och inga presidenter avsattes (åtminstone inte förrän två år efter att de amerikanska trupperna hade dragits tillbaka). Ändå var styrkan hos den amerikanska arbetarklassen sådan att när den hade bestämt sig att man inte längre ville se sina söner dö för en sak som man inte trodde på, som man misstänkte bara gynnade etablissemanget och som man dessutom var tvungen att betala för, såg man till att de amerikanska trupperna kom hem.
Detta skedde inte av några högburna ideologiska skäl eller för att man stödde FNL, men likväl var det detta som fungerade. Rörelsens logik var också sådan att man så småningom även började känna en viss sympati för vietnameserna. New York Times/CBS News genomförde en opinionsundersökning som publicerades i juli 1977, där man ställde frågan: Om man antar att presidenten rekommenderade att man skulle hjälpa Vietnam, skulle du vilja att din representant i kongressen godkände att man gav mat och medicin till Vietnam?. 66% svarade ja och 29% nej.
USA:s militära resurser var vida överlägsna, de kontrollerade luften och kunde bomba hur mycket som helst. Även om kostnaderna var höga och började ha en effekt på den amerikanska ekonomin, så hade man ändå haft råd att fortsätta kriget i många år. Men man kunde inte finansiera det om den amerikanska arbetarklassen vägrade. Och man kunde inte fortsätta kriget om den amerikanska arbetarklassen vägrade slåss. Hade man ändå gjort det så hade USA stått på randen till en revolution!
1975, efter 28 år av krig, drevs slutligen imperialismen ut ur Vietnam. Nu står vi återigen inför ett krigshot från USA-imperialismen. Antagligen blir det inget längre krig, men om det skulle bli det kommer den amerikanska arbetarklassen återigen att bli avgörande för att avsluta det.
28/11-2001
* Medlemmar i IWW, Industrial Workers of the World, var också kända som Wobblies. Doxologi är en lovsång till Gud. IWW, inte minst Joe Hill, som var organisatör för IWW, använde sig ofta av religiösa sånger som de fyllde med ett revolutionärt innehåll.