Vi måste prata om politiken

Efter många turer och, vad man förstår, hårda manglingar mellan valberedningen och partidistrikten, presenteras nu inför kongressen en partiledarkandidat, Håkan Juholt. Även om han verkar klart bättre än de fyra män med glasögon som spekulationerna mest handlat om, så är det märkligt att så lite är känt om vad han står för politiskt.

Det är ett misstag att tro att personfrågan varit avgörande när socialdemokraterna förlorat två val i rad. Självklart är det politiken som fått underkänt av väljarna, både de som gått till vallokalerna och de som stannat hemma för att de inte sett något alternativ i den politiska debatten.

Vi måste prata om politiken, vilket samhälle vi vill ha och hur vi skall komma dit.

Erlanders och Palmes auktoritet berodde inte på att de var perfekta partiledare. De blev både kritiserade internt och utsatta för kampanjer från motståndarna. Om Palme blev hatad i borgarpressen så blev Erlander hånad. Att de trots det stod oomstridda berodde på framgångarna för reformpolitiken. De var partiledare under kapitalismens guldålder (som inte var så gyllene för alla). Självklart sa borgarna nej till förbättringar och ökat inflytande för arbetarna då med, men eftersom arbetarrörelsen var stark och beredd att ta strid så var det lättare att acceptera eftergifter.

Hela efterkrigsperioden innebar oerhörda framgångar för arbetarklassen. Man uppnådde en livskvalité som tidigare generationer inte vågat drömma om. Baksidan var att arbetarrörelsen tappade medvetenheten om kapitalismens natur. Vi tillät oss att tro att vi tämjt ett orättvist och destruktivt ekonomiskt system. Överenskommelse i den svenska samförståndsmodellen blev att arbetarrörelsen accepterade kapitalismen mot att kapitalägarna gjorde eftergifter, i sociala reformer och inflytande på arbetsplatsen. 

Nu befinner sig kapitalismen i en djup kris. Det internationella kapitalet utvecklar inte längre ekonomin, tvärt om, den förstör. För att hålla profiten uppe måste de pressa människors levnadsstandard tillbaka, ägna sig åt spekulation, åt krig och att slå sönder viktiga samhällsfunktioner. Samförståndet är ensidigt uppsagt.

Eftersom socialdemokratins styrka så länge kopplades till reformutrymmet inom systemet hamnar också partiet i kris. Det blir nästan en chock för vanliga medlemmar och väljare när partiledningen inte bara tappar sin auktoritet och utan verkar fullständigt vilsna, helt utan karta och kompass.

Det finns naturligtvis ett intresse hos borgerlig press (och vi har nästan bara sådan) att framställa förberedelserna inför S-kongressen i dålig dager, att framhålla maktstrider och motsättningar. Samtidigt är det sant. När de stora frågorna inför kongressen inte handlar om politik och vad de olika kandidaterna står för, så förvandlas hela processen att utse ny partiledare till just en maktstrid. Det blir ett krig om positioner för maktens skulle – inte för politiken. 

Inför partikongressen måste vi säga, att självklart behöver vi en ny partiledare men mer än det behöver vi ökad demokrati och större öppenhet i valprocessen. Många av de valda ombuden har reagerat på det absurda i att ha en omfattande röstprocess och skicka delegater från hela landet för att klubba något som i praktiken redan är bestämt.

Vi behöver partiledarkandidater som framträder öppet och presenterar vilken politik de står för. Det ger medlemmar och kongressombud möjlighet att vara med i diskussionen. Efter en öppen diskussion i partiet skulle kongressombuden sedan få ta ställning till kandidaterna. Idag sker hela processen bakom stängda dörrar. Att kongressen röstar är bara ett spel för gallerierna – vem som blir partiledare är redan klart när ombuden samlas. 

Det vi mest av allt behöver är en ny politik. Vi måste helt bryta med den politik av nedskärningar, privatiseringar och försämringar av arbetsrätten som framtvingats av kapitalismens kris.

Vi måste åter börja diskutera vilken värld vi vill leva i. Vi behöver formulera en modern vision av ett socialistiskt samhälle och lägga upp en plan för att ta oss dit.

Lena Ericson Höijer