Vi hade kunnat ta strid för så mycket mer
"Antingen uppviglar ni oss ännu mer, eller så går vi tillbaka till jobbet."
Så avslutades en diskussion som kunde ha blivit vår första vilda strejk. "Vi får böter och de flesta av oss har amorteringar..." I det läget valde vi i klubbstyrelsen att blåsa av aktionen - trots att två tredjedelar stod bakom uppmaningen om vild strejk.
Jag jobbar på en svetsverkstad och är ordförande i IF Metalls fackklubb. Jag hatar allt vad direktörer och högre tjänstemän och chefer heter - de är fulla av förakt gentemot arbetarklassen och ser ned på oss. Det är vårt arbete de lever på och de vet om det.
Tanken med denna text är att ge en liten bild om hur det ser ut med det fackliga arbetet på min arbetsplats.
Vi är runt tjugo gubbar och en kärring på det så kallade golvet och vi tjänar inte tillräckligt bra, vi jobbar för mycket och för tungt, arbetsmiljön består av svetsrök. Ungefär hälften är grabbar på dryga 20 år, en skvätt runt 30 strecket och de som blir över är veteranerna som sakta närmar sig pensionen (som är bortspelad på börsen!).
På klasskampen andra planhalva står förmannen (före detta facklig, numera alltså administratör av klassförtrycket), inköparen och de andra tjänstemännen, cheferna, direktörerna och som lagkapten - ägaren.
Förmannen är en figur som är lite lurig. Har han möjlighet att "disciplinera" någon gör han skrikandes och hotandes. Personligen har jag suttit i tre (!) MBL-förhandlingar angående hans beteende - under loppet av ett år! Honom har vi beslutat oss för att punktmarkera genom att kräva förhandling vid minsta oförskämdhet mot en facklig medlem.
Tjänstemännen som hanterar vår sjukfrånvaro, ledigheter och löneutbetalningar sällar sig gärna till chefernas skara, bland annat genom att med egenhändiga tolkningar av kollektivavtal inte betala ut diverse ersättningar (det blir ju så dyrt för företaget, måste facket kräva saker hela tiden?!)
Cheferna. Ack, dessa fän. Riktiga ena skurkar. Vi har två. De räknar ut skifttider, produktivitet, stramar tyglarna och rapporterar uppåt. Det är dessa man förhandlar med. En av våra chefer ser den bästa poängen med inhyrd arbetskraft att den är lätt att sparka - att den kostar 50 procent mer spelar tydligen ingen roll. Samtidigt som vi anställda får löneavdrag om vi beställer arbetsskor till ett högre värde än 750 kronor per år!
Nästan alla är vi medlemmar i IF Metall. Missnöjet är stort över det avtal som slöts i våras. Uppfattningen är att vi sålde oss för billigt - när vi hade kunnat ta strid för så mycket mer! Det finns en kampvilja och men det finns ingen politisk ledning. Ombudsmännen lägger locket på, IF metalls centrala ledning försvarar sina egna positioner inom arbetarrörelsen och det förbannade avtalet förbinder oss till klassfred.
Mycket av det dagliga fackliga arbetet går ut på att se till att gubbarna och kärringen inte blir dragna vid näsan. Att utfyllnadsskiften inte blir för långa, att alla får rätt lönetillägg - kort sagt att avtalet följs.
Och så, tillbaka till detta med den vilda strejken. Det årets lönerevision meddelades genom att chefen kom ned med en lapp och visade den nya lönen. Därmed basta. Respektlöst och maktfullkomligt. Låga löner (jämfört med andra likvärdiga företag), ett bonussystem som straffar alla vid enskilds sjukfrånvaro samt annat. Vi i klubbstyrelsen satte oss ned och började planera en vild strejk till slutet av den veckan. Vi snackade ihop oss med alla... och det gick som det gick. Men det kommer! Om vi sköter korten snyggt, bygger upp opposition inom metall - tillsammans med gruvarbetarna och ett antal andra klubbar ute i landet så har vi en bra början!