Venezuela: Revolution på arbetsplatserna är nyckeln
Bara arbetarklassen kan ta Venezuela ut ur återvändsgränden menar Youie Moreno, en av ledarna för Corrente Marxistar Revolutionaria (CMR) som är Socialistens systerorganisation i landet. Nu handlar kampen om att föra in revolutionen på arbetsplatserna.
I Venezuela har begreppet medbestämmande en helt annan innebörd än på svenska arbetsplatser, här handlar det om arbetarkontroll. En fråga som kommer att bli brännande aktuell under höstens presidentvalskampanj. Socialistens redaktion har kortat och bearbetat ett inlägg som Youie Moreno höll på konferensen för International Marxist Tendency i Barcelona i juli.
I Venezuela räknas mer än sextio procent av befolkningen som fattiga. Kapitalismens kris och förstörelsen inom industrin har lett till en explosion av den informella sektorn som nu omfattar nära hälften av arbetskraften.
Chavez och ledningen för den bolivariska rörelsen har försökt organisera folket genom valbataljoner (gräsrotsorganisationer vars syfte är att organisera och mobilisera folk under valrörelsen ö. a.) och genom kommunala råd. Men huvudproblemet är att även om dessa organisationer finns i arbetarkvarteren, så är det inte arbetarklassen som sådan som de organiserar.
Man kan kalla till ett massmöte och 80-100 dyker
upp, men på ett nytt möte följande dag kan 80-100 helt andra människor
komma. Den delen av befolkningen som är involverade i den informella
ekonomin måste få ihop till sitt levebröd dag för dag. Därför kommer
alla försök av den bolivariska ledningen att organisera dessa
samhällsskikt på ett kontinuerligt sätt att misslyckas. Med
arbetarklassen är situationen annorlunda, om valbataljonerna skulle
organiseras i och omkring arbetsplatserna skulle de vara annorlunda. Då
skulle de kunna utgöra en alternativ struktur - arbetarmakt.
På pappersbruket Invepal fick vi i höstas uppleva hur arbetardemokrati
fungerar. Den gamla fackliga ledningen, som hade lett kampen för
förstatligande, valdes att leda fabriken när den exproprierades. Den
legala formen som medbestämmandet tog var att staten ägde femtioen
procent och arbetarkooperativet fyrtionio. Som många befarat ledde
modellen till att ledningen började se sig själva som arbetsgivare, som
chefer. Och de började bete sig som arbetsgivare, dåliga sådana.
Invepal består av två fabriker, en i Morón vid kusten och en i Maracay
inne i landet. Arbetarna i Maracay var inte medlemmar i kooperativet,
utan var anställda av kooperativet. Arbetarna i Maracay hamande på
kollisionskurs med fabriksledningen när de började avkräva dem ansvar.
Peña, som var företagets VD och tidigare ledare för kampen, avskedade
alla arbetare i Maracay.
Inte heller arbetarna i Morón kunde
ställa ledningen till svars, eftersom massmöten inte inte hållits på
ett tag. Denna situation utvecklades under sju månader fram till den 6
november 2005, då ett massmöte i Morón bestämde sig att avsätta hela
företagsledningen och ledningen för kooperativet. Det fanns inga
ekonomiska skäl varför ledningen avsattes, huvudfrågan var demokrati.
De hade inte kallat till möten utan hade betett sig som om de inte var
ansvariga inför arbetarna. Detta går igen i de flesta fackliga
strider i Venezuela idag. Huvudorsaken till kampen är motsättningen
mellan att vi är i en revolutionär situation, utvecklingen har gjort
oss politiskt medvetna och president Chavez har sagt att vi ska
organisera oss. Samtidigt går vi till fabriken och där är utsugningen
och förtrycket det samma som tidigare. I grunden handlar kampen om att
ta in revolutionen i arbetsplatsen.
Ett annat exempel är
textilarbetarnas kamp på Sel-fex i Caracas. Det är en fabrik som har
funnits i ungefär 60 år, som hade ungefär 200 i huvudsak kvinnliga
arbetare. De utnyttjades brutalt. När ägarinnan passerade genom
arbetsplatsen tillät hon inte att någon tittade henne i ögonen. Om
någon höjde huvudet skickades hon omedelbart till kontoret för att
bestraffas. Under arbetsgivarlockouten som under 2002-2003 försökte
avsätta Chavez betalades löner i flera veckor bara för att arbetarna
skulle delta i arbetsgivarnas demonstrationer.
I efterdyningarna av lockouten började en grupp arbetare förstå att någonting var fel och 2005 etablerade de en bolivarisk fackförening. De började med grund-läggande fackliga krav: matkuponger, högre löner, högre övertidsersättning.
Arbetsgivarna i Venezuela är demoraliserade och mycket rädda, bara existensen av en bolivaransk fackförening är ett hot till deras intressen, speciellt med tanke på den pågående revolutionen. Vid slutet av 2005 när arbetarna varslade om strejk bestämde sig arbetsgivaren att stänga fabriken och lockouta alla arbetare utan lön. De anställda följde presidentens paroll ”en stängd fabrik, är en ockuperad fabrik”. De tog kontroll över fabriken.
Från början krävde arbetarna bara att de skulle få avgångsvederlag. Många hade jobbat där i tjugo eller trettio år. När fackföreningen på fabriken startades i början av året hade den statliga byråkratin pressat arbetarna att acceptera en urvattnad form av medbestämmande. Men under förhandlingarna blev det tydlig att arbetsgivarna inte ville att de anställda skulle ha något som helst med-bestämmande. De var bara beredda att ge arbetarna tio procent av aktierna.
Efter diskussioner med oss i CMR och med ledare för de ockuperade fabrikerna i Brasilien, kom arbetarna till slut fram till att huvudkravet borde vara att staten skulle expropriera fabriken, under arbetarnas kontroll.
Detta har reformistiska delar av staten stark motsatt sig. Nu säger de att det i vilket fall inte kommer att ske någon expropriering innan presidentvalet som är i december. Arbetarna har ockuperat fabriken i sju månader utan att få några bidrag eller stöd. De har fått hanka sig fram och nu ber reformisterna dem att vänta i sex eller sju månader till.
Den reformistiska ledningen inom fackföreningsrörelsen och i regeringen förstår inte betydelsen av fabriksockupationerna och arbetarkontroll.
I Maracay ockuperade
arbetarna Sanitarios fabriken i en månad. Detta är ingen liten
fabrik, den har 800 arbetare i ett av de viktigaste industriområdena.
En av de regionala ledarna för UNT, den venezolanska
landsorganisationen, kom för två veckor till ett möte på denna fabrik
och argumenterade emot expropriering. Han sa att det aldrig kommer att
ske eftersom regeringen är en borgerlig regering. Och att
huvudperspektivet fram-över var en konflikt mellan arbetarna och
regeringen.
Det har organiserats två nationella möten av arbetare från de ockuperade fabrikerna och arbetare med erfarenheter av arbetarkontroll. Men på dessa möten var det enbart diskussioner, inga praktiska beslut togs eller genomfördes.
Den fackliga ledningen för Inveval, en fabrik som gör ventiler till oljeindustrin, ansåg förra året att det fanns ett akut behov av en samarbetsfront för arbetarna på de ockuperade fabrikerna. De kunde inte längre vara isolerade i sina egna fabriker. Utan en gemensam front och utan en nationell plan för hela ekonomin, skulle kampen på fabrikerna sluta med nederlag.
Vi kallade till ett nytt nationellt möte av arbetare i de ockuperade fabrikerna. Den här gången var det i Invevalfabriken. Sextio arbetare som var ombud från många fabriker deltog. Det bestämdes att bilda en front och kalla till en nationell marsch till presidentpalatset Miraflores. Det beslutades inte bara att huvudkravet skulle vara expropriering under arbetarkontroll, men också att länka detta till kampen för en valseger i presidentvalet den 3 december och kampen för socialism. Tanken är att arbetarrörelsen inte ska vara åtskild från den allmänna revolutionära kampen, där valrörelsen nu står i centrum, utan att man ska spela en särskild roll i den kampen.
Ett problem är bristande resurser. Många av de ockuperade fabrikerna har fyrtio eller hundra arbetare och de har ockuperat fabrikerna i kanske fyra, sex månader eller upp till år utan att få lön. Även en sådan enkel uppgift som att komma till Caracas för det nationella mötet är svårt för dem. Trots detta spelar fronten redan en nyckelroll.
En av de viktigaste frågorna som diskuteras nu är statusen för de fabriker som redan har exproprierats. Både Invepal och Inveval är aktiebolag som ägs till femtioen procent av staten och till fyrtionio av arbetarnas kooperativ. Formen är kapitalistisk och kommersiell, medan innehållet är socialistisk.
På Inveval har vi diskuterat hur vi ska lösa
denna motsättning. Arbetarna ska inte få betalt i form av utdelning
från kooperativet, utan av företaget; företaget ska anställa alla
arbetare, inte kooperativet; så länge kooperativet existerar skulle det
inte göras någon skillnad mellan arbetare som är medlemmar av
kooperativet och andra som är anställda av kooperativet eller
företaget; att vem som helst som börjar jobba på fabriken skulle efter
femton dagar vara en full medlem av kooperativet med samma rättigheter
som alla andra.
På Inveval pågår också diskussioner om hur man skall få fabriken att fungera. Man har räknat ut produktionskostnaderna och upptäckt att kostnaderna är högre en marknadspriset för deras produkter. Detta resulterade i att en liten andel av arbetarna på Inveval ville att man kanske skulle ha längre arbetsdagar och jobba på lördagar för att bli konkurrenskraftiga. Vändpunkten i diskussion kom när en av arbetarna föreslog att man skulle sänka produktionskostnaderna genom att avskaffa utbildningsplanerna, missiones, i fabrikerna. De flesta arbetarna studerade i dessa missiones och de undrade vad var poängen av att vara i en revolution och kämpa för expropriering av fabriken bara för att få sämre villkor än tidigare.
Vi föreslog, och det accepterades snabbt av arbetarna, att huvuduppgiften inte är produktion, utan politiskt. Denna fabrik gör ventiler för oljeindustrin och PDVSA (det statliga oljebolaget) borde ha ett exklusivt kontrakt med fabriken. De garanterar en viss mängd produkter, även om denna produktion på kort sikt sker till ett pris som var högre än de vanliga marknadspriserna. Då kan arbetarna planera produktionen långsiktigt, inklusive investeringar i teknik.
Om man bara utgick från rättesnöret ren vinst skulle inga av de ockuperade fabrikerna öppnas igen. De stängdes ju för att de gick med förlust. Den venezolanska kapitalismen är oförmögen att konkurrera med det internationella kapitalet.
Detta är en politisk kamp som bara kan vinnas om man förenar sig med alla arbetare i en liknande situation och att man ska kämpa gemensamt för samma mål. Jag anser att om en av de stora fabrikerna ockuperas under de kommande månaderna, som till exempel Sanitarios i Maracay, kommer kampen för arbetarkontroll och expropriering ta ett kvalitativt steg framåt. Detta är ganska sannolikt, eftersom ju närmare vi kommer till valet ju mera kommer imperialismens sabotage att öka. Vår marxistiska strömning finns i fronten av denna rörelse.