Venezuela: ekonomiska relationer i omvandling
Precis som i övriga Latinamerika domineras Venezuelas ekonomi av utländska kapitalintressen. Naturtillgångar exploateras på storföretagens villkor och vinsterna hamnar i fickorna på kapitalägare, framför allt i USA. Samtidigt konkurreras inhemsk produktion ut av varor från det industrialiserade och teknologiskt utvecklade väst. Detta har förhindrat en industrialisering och utveckling av Venezuelas egen produktion.
Att den inhemska produktionen är outvecklad leder till att landet tvingas importera 60 procent av konsumtionsvarorna. Trots stora och bördiga jordarealer importeras 70 procent av de jordbruksprodukter som konsumeras i landet.
Samtidigt som den ekonomiska världsordningen - imperialismen - förhindrar utveckling för folkflertalet, tjänar en liten inhemsk elit på detta ekonomiska system. Resurserna är oerhört ojämnt fördelade. Ekonomin kontrolleras av ett fåtal stora kapitalägare, framförallt genom multinationella företag. En procent av befolkningen äger 60 procent av jorden.
Den politiska omsvängningen efter Chavez makttillträde 1998 innebar ett hot mot denna elit och de gör sitt yttersta för att försvara sina intressen. Detta blev särskilt tydligt vid storlockouten 2003. Deras vapen mot de politiska förändringarna är främst ekonomiskt sabotage och investeringsstrejk.
Staten driver ekonomin
Alla problem till trots har Venezuela den högsta tillväxten i Latinamerika och den näst högsta i världen (efter Kina). Arbetslösheten har minskat från 15 procent 1999 till 8,3 i juni 2007. Andelen fattiga har minskat från 55,1 procent när det var som värst under storlockouten, till 30,4 procent i slutet av 2006.
Denna utveckling har skett tack vare stora offentliga investeringar. Dessa har möjliggjorts genom skärpt beskattning av de utländska oljebolagen och genom att oljepriserna näst intill femdubblats sedan Chavez kom till makten. De offentliga utgifterna utgjorde 1998 25 procent av BNP, 2004 32 procent och 2006 39,4 procent.
Stora investeringar har gjorts i infrastruktursatsningar och offentliga arbeten. En bro har byggts över Orinocofloden, järnvägslinjer har dragits fram och tunnelbanesystem har byggts ut under flera städer. Att sådana satsningar inte gjorts tidigare visar på problemen med att ekonomin domineras av utländskt kapital. Även om ett järnvägsnät skulle ha kunnat utveckla ekonomin och binda samman nationen har det inte byggts eftersom företagen inte behövde det för att frakta oljan ur landet.
För att få fart på den inhemska produktionen och bli mer självförsörjande har nationaliseringar genomförts. Bland annat av telekommunikations företaget CANTV (vilket möjliggör stora satsningar på billig telefoni och utbyggnad av mobiltelefonnätet), multinationella företag som arbetar med oljeutvinning i Orinocobältet samt elektricitetsföretaget Electricidad de Caracas.
Ett statligt holdingföretag har bildats - Coniba. Dess syfte är att bygga 12 större statliga företag. Det handlar om papper, aluminium, textiler och andra strategiskt viktiga produkter.
En rad mindre företag som skuldsatts, körts i botten och övergivits har på regeringens uppmaning övertagits av arbetarna för att drivas i kooperativ form och i olika former av samägande med staten.
Inom jordbrukssektorn omfördelas jord till kooperativ där flera familjer ansvarar för en större jordareal och ges tillgång till traktorer, skördetröskor och andra tekniska hjälpmedel. Man har inrättat en statlig matvarukedja, Mercal, som köper in jordbruksprodukterna från kooperativen. I Mercals butiker säljs basprodukter till lågt pris. Målet är att bygga upp en sluten produktionskedja där landet ska bli självförsörjande på basvaror.
Problemen kvarstår
De första åren av Chavez regeringsperiod ökade inte BNP, som en följd av lockouten 2002 rasade den sedan dramatiskt. När lockouten besegrades 2003 vände ekonomin upp. Statliga investeringar och den internationella högkonjunkturen har gjort att BNP sedan fortsatt att utvecklas positivt.
Genom de statliga investeringarna har det privata näringslivet gynnats. Det skapar efterfrågan och innebär att företag kontrakteras för att genomföra byggprojekt och liknande. Inte minst inom finanssektorn har stora vinster tagits ut. Detta till trots fortsätter företagen sin vägran att själva investera. För första gången under Chavez åtta år vid makten minskade direktinvesteringarna från utlandet 2006.
Detta leder successivt till att produktiviteten sjunker. Uppskattningar gör gällande att 5000 företag lagt ner sin verksamhet mellan 1997 och 2006.
Samtidigt som produktionen släpar efter har reformerna gjort att vanliga människors ekonomiska situation förbättrats vilket innebär att efterfrågan ökat. Detta leder till brist på basvaror i affärerna och hög inflation. När politiker och ekonomer i Sverige diskuterar problemen med inflation är alltid den självklara lösningen att sänka efterfrågan genom att försämra för vanliga människor (nedskärningar i välfärden eller sänkta löner). Vill inte företagen investera är lösningen ett bättre företagsklimat, det vill säga att göra det möjligt för företagen att ta ut större vinster genom försämrade villkor för de anställda.
Men folket i Venezuela vägrar att ge upp de grundläggande rättigheter som de har vunnit. Tvärt om kräver de att utvecklingen måste gå framåt. Problemen med inflation måste lösas, inte genom att folket sänker sin standard, utan genom att produktionen sätts i gång så att efterfrågan kan mötas.
Arbetare och bönder tar makten
Under storlockouten 2003 togs många företag över och drevs av arbetarna. Oljebolaget PDVSA som är ett av Latinamerikas största företag, en högteknologisk jätte, drevs demokratiskt av arbetarna i 40 till 50 dagar. I diskussionerna efter detta drogs slutsatsen att om arbetarna kan styra PDVSA kan arbetarna styra vilket annat företag som helst, ja hela samhället.
Inveval, ett företag som tillverkar ventiler till oljeindustrin, har drivits under arbetarkontroll sedan april 2005. Till följd av arbetarnas krav har fabriken förstatligats. I stället för chefer väljer arbetarna via stormöten "produktionssamordnare", på mandat som när som helst kan dras tillbaka. "Alla här får exakt samma lön oavsett om de jobbar med administration, politisk organisering, säkerhet eller med att hålla golvet rent" berättar Marino Mora, en av arbetarna på fabriken.
Förutom att arbetarna visar att de kan styra företagen visar samlade erfarenheter från arbetarstyrena att arbetarna gör det betydligt effektivare än kapitalisterna. Ingen känner produktionen bättre än arbetarna själva, arbetarkontroll innebär att arbetarnas kunskap och kreativitet kommer till sin rätt. När arbetarna styr själva innebär det att produktionen utformas efter deras behov, det blir en hälsosam arbetsmiljö. Arbetsglädjen och stoltheten påverkar produktionsresultatet.
Vad som är företagsekonomiskt lönsamt och vad som är samhällsekonomiskt lönsamt kolliderar i Venezuela på ett tydligt sätt. För att lösa problemen kräver arbetarna på Inveval förstatliganden och att konkurrens ersätts med ekonomiskt samarbete för att möta samhälleliga behov. "Vi vill att staten ska äga företaget till 100 procent, men att det står under arbetarkontroll, att arbetarna ska styra produktion och administration. Det är så här vi ser på den nya produktionsmodellen, vi vill inte skapa några nya kapitalister här" säger Pinero, en annan arbetare på Inveval.
Arbetarna på Inveval har tagit initiativ till att samla anställda på de olika ockuperade fabrikerna i Venezuela i föreningen FRETECO. I oktober 2006 hölls en nationell kongress med representanter från 10 fabriker och 30 juni 2007 hölls ett möte med representanter från 20 fabriker. På FRETECOs möten diskuteras erfarenheter, problem likväl som strategier för hur arbetarrörelsen kan ta över fler fabriker och hur de kan genomföra en verklig arbetardemokrati. FRETECO har också gemensamma möten med arbetare på ockuperade företag i andra delar av Latinamerika.
Livsmedelsproduktionen är en särskilt monopoliserad sektor i den venezolanska ekonomin. Den domineras av en handfull företag så som Polar som aktivt saboterar produktionen. För några månader sedan hölls en demonstration i Caracas med anledning av sabotagen i livsmedelsindustrin och bristen på livsmedel. Demonstrationen organiserades av bondeorganisationen Ezequiel Zamora och andra revolutionära organisationer. De ockuperade arbetsgivarföreningens lokaler och skanderade "om ni tar vår mat tar vi era fabriker". Ezequiel Zamoras har vädjat till arbetarna i FRETECO om att dela med sig av den kunskap som behövs för att ta över fabriker i livsmedelsbranschen.
Den statliga livsmedelskedjan Mercal står inte under demokratisk kontroll vilket har lett till korruption och stölder på alla nivåer i företaget. Där kräver nu arbetarnas fackliga organisation arbetarkontroll.
I arbetarnas kamp och samarbete finns fröet till en socialistisk ekonomi. FRETECO kräver att de stora företagen förstatligas och att arbetarkontroll utvecklas i hela ekonomin, att konkurrensen ersätts med demokratisk planering. Detta skulle innbära att de hinder som idag orsakar inflation, varuprist och brist vad gäller investeringar skulle röjas ur vägen. Det är lätt att föreställa sig vilket eko detta skulle få i Latinamerika och världen över.