Venezuela: Efter valsegern - framåt mot socialismen
Söndagen den 3 december går folket i Venezuela till val. Valet gäller presidentämbetet och sittande president Hugo Chavez har ingen seriös motkandidat varken till höger eller vänster om sig.
Hugo Chavez har ett brett folkligt stöd och hans radikala retorik om att bygga ’en socialism för det tjugoförsta århundradet’ har entusiasmerat de venezulanska massorna och byggt upp förväntningar på en revolutionär förändring av landet.
Internationella solidaritetsaktioner under veckan före valet till stöd för den revolutionära kampen och mot USA:s inblandning måste stå högst upp på varje socialists dagordning.
En revolution avgörs naturligtvis inte av utgånget av ett presidentval och inte heller vem som beträder en parlamentarisk position. En revolutions öde avgörs på fabrikerna, gatorna, i bostadsområdena och militärbarackerna.
Men valkampen är en del av klasskampen och i alla valsegrar som följt sedan Hugo Chavez tillträdde 1998 har den politiska högern - företrädarna för den härskande klassen och imperialismen - demoraliserats och marginaliserats i samma omfattning som arbetarklassens politiska medvetande radikaliserats och dess självförtroende stärkts att ta saken i egna händer, byggt nya fackliga organisationer och ockuperat sina arbetsplatser.
Klasskamp och demokrati
Den politiska kampen i Venezuela visar att även frågan om demokrati, som anses ha ett ’universellt’ värde, måste underkastas en klassanalys under kapitalismen. Borgarklassen och imperialismen är bara för ’demokrati’ när det hjälper dem att upprätthålla den existerande ordningen. När val för fram kandidater som inte är odelat lojala med borgarklassen och imperialismen, tvekar de inte för ett ögonblick att använda sig av utomparlamentariska åtgärder;
1) Sabotage - t ex lock-outen i oljeindustrin.
2) Mord - över 100 bondeledare har mördats av godsägarnas paramilitära grupper. Vänsteraktivister mördas regelbundet av korrupta poliser eller väpnade grupper på högerkanten.
3) Statskupper - Kuppförsöket den 11:e april 2002 stöddes öppet av USA genom bl a ett uttalande av Condolezza Rice, då man under 48 timmar installerade arbetsgivarorganisationens ordförande Carmona som president, stoppades av 150 000 Caracasbor som marcherade mot presidentpalatset. Ett nytt försök gjordes under arbetsgivare lock-outen under december 2002. Det kuppförsöket stöddes öppet av USA och Spanien.
Hotet från borgarklassen kan bara i grunden elimineras om den besegras, avväpnas och exproprieras.
Naturligtvis är man i Latinamerika väl bekant med att störta regeringar med ’fel’ politisk färg. Att de är demokratiskt valda utgör inget moraliskt eller politiskt hinder. Det tydligaste exemplet på detta är Chile 1973.Men den politiska situationen är annorlunda nu. Tidigare har amerikanska presidenter hade kunnat rapportera att ’marinkåren har anlänt och ordningen är återställt’. Men USA kommer inte kunna agera som gjort förr på ’sin bakgård’. En vänstervind blåser genom hela Latinamerika. Venezuela är inte ensamt. Vi ser idag revolutionära processer i snart sagt varje land, inte minst i Bolivia och Mexico.
Den ekonomiska situationen
Den revolutionära processen i Venezuela har varit extremt utdragen. Anledningen till att vi inte fått en akut sammandrabbning mellan klasserna beror på att Venezuelas förstatligade oljetillgångar gett Chavez regering ett manöverutrymme att genomföra en del reformer trots att kapitalismen är i kris och kapitalisterna saboterar ekonomin. Under 2005 växte Venezuelas ekonomi med 9,4 procent - den högsta tillväxten i regionen. Detta är en fortsättning på den rekordhöga tillväxten på 17,9 procent år 2004. Tillväxten för 2004 ska tas med en nypa salt, eftersom utfallet för 2002/03 påverkades av lock-outen i oljeindustrin.
Men tillväxten sker helt och hållet i den statliga sektorn. Av de senaste 200 000 nya jobben, var 145 000 i den statliga sektorn. Detta trots att Chavez försöker stimulera den privata delen av ekonomin. Venezuela har i praktiken negativ ränta (16% ränta - 19% inflation), vilket under normala förhållanden skulle stimulera kapitalister att låna pengar och investera. Så är inte fallet. Under 1960- och 70-talet motsvarade de privata investeringarna över 50% av BNP. Idag ligger de på 10-12%.
Att kapitalisterna vägrar investera tyder på att man börjar ge upp hoppet om kapitalismens framtid i Venezuela. Många av de fabriker som ockuperats av arbetarna är sådana som övergetts av kapitalisterna som belånat dem upp över skorstenen och sedan flytt landet med pengarna.
De privata företag som finns kvar har ett genomsnittligt kapacitetsutnyttjande på 54%. Det är en extrem kapitalförstörelse. Normalt för ett kapitalistiskt land är 85-95%, kanske ner mot 70% under en depression. Den inhemska privata sektorn i Venezuela är i fullständig kris och disintegration. De privata företagen som fortfarande har en någorlunda normal aktivitet är de amerikanska och spanska multinationella företagen som ofta dominerar sina branscher.
Den revolutionära processen kommer naturligtvis förr eller senare konfronteras med de multinationella företagen. Just nu blockerar 10 000 arbetare Coca Colas anläggning Venezuela. Hur kommer de amerikanska arbetarna reagera om Coca Cola ockuperas och arbetarna inför arbetarkontroll? Hur kommer de svenska arbetarna reagera när samma sak sker på Eriksson, ABB & Scania? Vad kommer att bli de finska arbetarna reaktion på arbetarkontroll på Nokia i Venezuela?
Globaliseringen har onekligen en revolutionär sidoeffekt.
Framåt mot socialismen
Valet i december kommer att återigen mobilisera arbetarklassen och det venezuelanska folket. En ny valseger för Chavez kommer att bekräfta stödet för den bolivariska revolutionen och ambitionen att bygga ’en socialism för det tjugoförsta århundradet’.
Men samtidigt finns det en allt starkare stämning för att man i den bolivariska rörelsen, fackföreningsrörelsen (UNT) och andra folkliga rörelser nu måste gå från ord till handling.
Den viktigaste frågan på dagordningen för den venezuelanska revolutionen efter valet i december är frågan om staten och statens roll. Chavez har presidentposten. I parlamentet finns en Chavez-trogen majoritet. Varför genomförs då inte de beslut man tar?
Parlamentet beslöt att bygga 120 000 nya bostäder 2006. Bara 30 000 kommer byggas. Korrumperade statstjänstemän har försnillat mellanskillnaden. Parlamentet beslöt om åtgärder för att hjälpa befolkningens som drabbades av ’vaguada’ (översvämningskatastrofen februari 2005). Inget hände. Resurserna till hjälpinsatserna försvann på vägen. Åtgärder att strypa den svarta sektorn av ekonomin genomförs inte p g a korruption inom poliskåren.
Listan kan göras lång över hur beslut som gynnar folket inte genomförs av ministerierna och myndigheterna. Hela den statliga byråkratin befolkas av tjänstemän som bär röda slipsar idag, men gladeligen skulle byta till en svart imorgon om tillfälle gavs.
Det främsta hindret för den bolivariska revolutionens utveckling och övergång till en socialistisk revolution är det aktiva sabotaget från statliga byråkratin och de politiska krafter i den bolivariska rörelsen som vill göra halt, bromsa upp revolutionen och mäkla fred med högern, fred med borgarklassen och imperialismen.
Chavez har själv sagt att det krävs ’en revolution inom revolutionen’. Det är för tidigt att säga vem det är som kommer leda den revolutionen. Den enda som är säkert är att det inte kommer vara Chavez. I så fall skulle han gjort de för länge sedan och vi skulle ha sett kraftiga utrensningar av korrumperade statstjänstemän.
Två saker måste komma fram ur ’revolutionen i revolutionen’; ett arbetarparti och folkliga maktorgan som kan ersätta den nuvarande korrumperade statsapparaten som övermogen för historiens sopstation.
Med formeringen av den nya fackföreningsrörelsen UNT och fronten för de ockuperade fabrikerna (FRETECO) är det mer än tydligt att den venezulanska revolutionen drivkraft hämtas från arbetarklassens kamp.
Där finns också den kraft som kommer leda ’revolutionen i revolutionen’ till det socialistiska slutmålet.