Vänstern, ägandet och makten

Intervju med Stefan Sjöberg (v)
om en strategi för socialism

Stefan Sjöberg, som ingick i arbetsgruppen som förberedde "Vänstern, ägandet och makten - ett strategidokument", doktorerar på löntagarfonder vid Uppsala Universitet. Han är sedan 1994 aktiv i Vänsterpartiet och representerade dem i kommunfullmäktige i Stockholm 1998-2001.

Jonathan: Kan du summera besluten på Sundsvalls kongressen?

Stefan: Det handlar om ekonomisk demokrati. Ägande är viktigt. Ägande ger makt. Därför blir det så, i enlighet med en marxistisk analys, att ägandet står i fokus om man vill demokratisera ekonomin.

Vår breda utgångspunkt är att den gemensamma ägarandelen i samhället ska öka i förhållande till den privata. Med gemensamt ägande menar vi dels samhälleligt eller offentligt ägande;statligt, kommunalt, landstingskommunalt. Men vi menar att det också finns andra former av gemensamt ägande; kooperativt och löntagarägande. Vi tar inte ställning till fördelningen av de olika gemensamma ägandeformerna. Jag tycker att det viktigaste nu är att initiera en debatt. Vi har velat utgå ifrån det som redan finns. Om man ser på statligt ägande till exempel så menar vi att en given utgångspunkt är att det statliga ägandet inte får fortsätta minska. Vi menar också att om man ser på det statliga ägande som finns, så har det också sina brister. Det är viktigt med mera inflytande för anställda inom den statliga sektorn och även för de som faktiskt är ägare, medborgarna. En sak som det finns en motion från vänsterpartiet om i riksdagen är det man kallar för folkbolagsstämma. Man kan se det som en del i det här med demokratisering. Det skulle innebära att medborgarna, allmänheten, ges tillträde till de statliga bolagsstämmorna. Idag är det så att vissa statliga bolag är nästan mer slutna än de privata. En annan viktig sak med statligt ägande är att de demokratiskt valda politikerna måste ge tydliga ägarinstruktioner.

J: Mer konkret än så tas inte frågan om demokrati upp?

S: Nej. Vad gäller kommuner och landsting så pratar vi också om att det är viktigt att stärka brukarnas och de anställdas inflytande.

J: Hur ska den gemensamma sektorn öka?

S: En konkret strategi för hur det gemensamma ägandet ska öka är det här med fondbildning. Det är naturligt i dagens läge att utgå ifrån pensionsfonder. Det finns en potential i uppbyggandet av fackliga pensionsfonder. Det finns också en diskussion internationellt om de här frågorna, bl.a. i Nordamerika.

J: Jag läste i ert strategidokument att världens löntagare äger pensionsfonder som motsvarar kapitalet på de tre största börserna. Jag kunde inte riktigt få ihop det. Pensionsfonder finns bara i ett fåtal länder, t. ex. Sverige och USA. I de flesta länder betalar man pensioner ur löpande intäkter. I Sverige hade AP-fonderna år 1999, 420 miljarder i kapital. Då låg börsen på 2651 miljarder, fem gånger så mycket. I USA är det de 10% rikaste som har uppemot 70 till 80% av pensionsfonderna. Jag undrar alltså varifrån jämförelsen mellan pensionsfonderna och de tre största börserna kommer ifrån?

S: Jag kan tyvärr inte svara på det. Det är inte jag som fört in den. Den avser dock efter pensionsöverenskommelsen, då ATP avskaffades. Den här siffran inbegriper alltså alla de pensionspengar som placerats i fonder efter det. Det vi ser som en potential är ju om fackföreningsrörelsen byggde upp egna pensionsfonder. Med demokratisk styrning och förankring. Då måste fonden också placera på ett sätt som ligger i löntagarnas intresse. Det innebär att löntagarna berättigas till makt och inflytande.

J: På vilket sätt skiljer sig en sådan här fond från det som LO och Folksam har gått ut med nu för att locka löntagare att placera sina pensioner i?

S: I den är det så att Folksam har 51% och LO har 49%. Det innebär att det är Folksam som har eventuella styrelserepresentanter. LO har, så vitt jag kan förstå, inget inflytande över bolag och bolagsstyrelser, utan man har gett bort det inflytandet. Det räcker inte med det här, det finns potential, men också risker. En risk är ju att det hela stannar vid att man köper in sig i något bolag och får en eller två styrelserepresentanter. Den verkliga makten har ju då inte förändrats.

J: Ett problem jag ville fråga om var också om aktiekursernas utveckling. Om man placerar pengar i aktier och de sedan, som det senaste året, sjunker. Då finns ju risk att man står där utan pension eller minskad pension.

S: Det är ju vad vi ser nu. Ja, det där är ju också en risk med fackliga pensionsfonder. Men frågan är vad slutsatsen blir. Är det bättre som nu då, att Wallenberg kontrollerar och placerar? Det kan aldrig vara ett bättre alternativ.

Vi har ju AP-fonderna också, de finns fortfarande. Där ser vi ju att de medlen kan användas offensivt, om den politiska viljan finns. Genom att AP-fonderna ges möjligheter att mera aktivt gå in i näringslivet och öka sin ägarandel. I dag finns det ju placeringsrestriktioner, man får inte äga mer än 8% i ett bolag. Om det fanns en politisk majoritet skulle man ju kunna ändra på sådana placeringsregler.

J: Vad jag minns så ligger väl större delen av AP-fonderna i statsobligationer?

S: Olika fonder har olika regler. Det finns en fond, jag tror det är fjärde AP-fonden och den har rätt att placera i aktier.

J: Men statsobligationer är mycket tryggare för arbetarnas pensioner än att följa börsutvecklingen som man inte vet hur det går. Om man ser till vinsterna så är börskurserna idag mer övervärderade än de var för ett år sen.

S: Som jag sa så, kan man bygga vidare och försöka förbättra det som finns. En nackdel är ju att man spär på den här finanskarusellen. Min fråga blir ändå, är det bättre att överlåta det åt de privata kapitalplacerarna?

J: Är det de enda alternativen?

S: Det är det ju inte, men allting förutsätter andra politiska majoriteter.

J: Strävan måste ju vara att få en politisk majoritet för någonting som funkar?

S: Ja. Men jag tycker ändå att det här, som antagits i strategidokumentet, har positiva aspekter. Vi kan ju komma in på den tredje fondformen. Eftersom det finns brister i de tidigare formerna så beslutade rikskonferensen att samhällsfonder skulle finnas med som ett tänkbart komplement.

J: Hur ska de här samhällsfonderna etableras?

S: Det har ju stått i media att vårt förslag bygger på Meidners löntagarfonder. Man kan säga att vissa delar av det här fondförslaget bygger på vissa delar av löntagarfonderna, men det finns också avgörande olikheter. Den stora frågan när det gäller all typ av fondbildning är ju kapitaltillförseln. Det som vi diskuterat hittills är när det är löntagarnas pensionspengar som är kapitaltillförseln. När det gäller samhällsfonder så faller det tillbaka på det meidnerska fondförslaget och det som kallades vinstdelningssystem. En viss andel av storföretagens vinster övergår årligen till fonderna, men inte i form av pengar utan i form av nyemitterade aktier. Företagen brukar säga att man brandskattar dem, men det gör man ju inte, för vinsterna ligger ju kvar, pengarna tas inte ut.

J: På flera ställen tas det upp att socialism måste bygga på en mobilisering av folk och deltagande. Hur ska mobiliseringen ske?

S: Det är en viktig fråga som vi inte går in på i dokumentet. Det var en del som kritiserade samhällsfonderna och kallade dem en pålaga ovanifrån och menade att såna här saker måste ha ett underifrånperspektiv. En given förutsättning för att sådana här saker överhuvudtaget ska fungera är att det finns en folklig förankring. Någon gång och av någon måste de här frågorna lyftas. Vänsterpartiet har tagit ett viktigt steg som vågat lyfta de här frågorna. Det är ett sätt att få igång den här viktiga debatten och det kanske kan sprida sig även inom socialdemokratin.

J: Som jag ser det så mobiliserar fondförslaget inte arbetarklassen. Det är någonting som vi som är politiskt aktiva kan påverka bara i begränsad omfattning. Det kommer en punkt då arbetarna mobiliserar sig själva när situationen blir tillräckligt desperat. Som vi ser i exempelvis Argentina just nu. Där för man ju fram bl.a. krav på förstatliganden.

S: Är det vad man gör?

J: Ja, rikskonferensen de hade, den nationella samlingen av arbetande och arbetslösa, som var 16-17 februari 2002, antog ett program. Där var kravet förstatligande.

S: Av hela näringslivet?

J: Ja. Av bankerna, de största företagen och de som har avskedat eller stängt. Normalt sett är ju folk väldigt nertyngda av vardagen, så att säga. När man kommer in i en situation då de breda skikten engagerar sig, då är man i en situation där man vill ha resultat nu. Man vill inte anta något som kanske ger resultat om trettio år.

S: Förstatliganden av vissa nyckelföretag kan jag se som en del i en socialistisk strategi. Men jag ser inte det som en generallösning. Jag tror att det finns stora problem med direktförstatligande. Ett problem som jag ser är att plötsligt blir det en oerhörd förändring av själva grundvalen för en verksamhet. Nu låter jag kanske som en väldigt försiktig reformist, kanske är jag det också. Alla typer av större förändringar skakar om verksamheten. Jag tror att det finns en risk att det blir en ganska lång period av stagnation. Sen blir det kanske det som vi såg i Frankrike, kapitalflykt och så. En tredje aspekt är ju inflytandet. Bara för att man går in och förstatligar så innebär ju inte det att det blir ett jättebra inflytande för de anställda. Detta innebär inte att jag totalt förkastar förstatliganden. Men jag ser inte det som den enda strategin. Du pratade om Argentina, och jag tror det är viktigt att se att en socialistisk strategi måste anpassa sig efter de förhållanden som finns i respektive område.

J: En sista fråga... När det gäller motståndet till det här dokumentet... Hur tycker du man ska bemöta och övervinna det motståndet?

SS: I arbetsgruppen som föreberedde förslagen till Sundsvallskongressen har vi hela tiden varit medvetna om att det här kommer att stöta på motstånd när det presenteras. Det är ju precis vad vi sett på alla de borgerliga ledarsidorna. Om arbetarrörelsen som helhet skulle förena sig bakom dessa krav och verkligen vilja genomföra det här, då blir det ju ungefär som det var under löntagarfondsstriden. Den latenta klasskonflikt som ligger i samhället den kommer till öppet uttryck. Ett viktigt första skede för t.ex. Vänsterpartiet är att starta en debatt, skapa opinion. Opinionsbildning har alltför länge tillhört borgerligheten också. Det är ett stort problem att vi inte har några medier.

 

 

Bara kamp kan ge arbetarna makten!

När Vänsterpartiet i våras antog "Vänstern, ägandet och makten - ett strategidokument" på sin kongress i Sundsvall satte man åter frågan om ägandet av företagen på den allmänna politiska dagordningen.

En offentlig diskussion om makten över företagen har varit frånvarande under nästan två decennier.

Samtidigt med Vänsterpartiets diskussion har det inom soocialdemokratin också pågått en debatt om ägandet. Förra året gav den socialdemokratiska partiledningen sig på att ta bort den socialistiska målsättningen i partiets program, den s.k. portalparagrafen som säger att "bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer". Det blev omfattande protester och man tvingades delvis backa. Portalparagrafen försvann, men målet "demokratisk socialism" blev trots allt kvar.

Men även i den här diskussionen fanns det många otydligheter om vägen dit. En stor del av SSU- vänstern förespråkade, i likhet med Vänsterpartiet, löntagarfonder. Det är förstås mycket glädjande att det återigen förs en diskussion om socialistisk strategi. Vi hoppas att vi i denna artikel, där vi kritiskt granskar Vänsterpartiets strategidokument, ytterligare kan fördjupa diskussionen inom arbetarrörelsen om denna avgörande fråga.

En bred strategi

Dokumentet lägger fram en bred strategi som består av många olika delar. Tanken är att om man bara har en enda strategi och den inte funkar så blir det en katastrof. Med en bred strategi kan man istället prova sig fram. Man menar också att strategin är långsiktig. Steg för steg ska arbetarna ta över ägandet och steg för steg ska man få mera inflytande. På detta sätt undviker man misstag, lär sig gradvis att styra och väcker inte allt för mycket ont blod hos företagens nuvarande ägare, en handfull rika familjer. Bredden och försiktigheten i deras strategi har förstås en dragningskraft. Det är ju sunt förnuft att de bästa resultaten får man om man går noggrant och systematiskt till väga och inte rusar fram som ett yrväder. Men räcker 'sunt förnuft' som grund för en strategi som ska leda till en grundläggande förändring av samhället och avskaffandet av ett klassamhälle som har funnits i hundratals år och som det har stridits om lika länge? Är inte verkligheten en bättre utgångspunkt för att förstå förutsättningarna för socialism? Och behöver man inte dessutom en klar idé om vad målet - socialismen - är?

Abstrakt

Visst målar strategidokumentet upp några av 90-talets viktigaste processer: globalisering, spekulation, nedskärningar. Men det förklarar inte varför 90-talet såg ut som det gjorde, och framförallt sätter det inte 90-talets verklighet i relation till strategin. Verkligheten blir något fritt flytande vid sidan om den modell som läggs fram. Konsekvensen av det hela är, trots alla intentioner om att strategin ska vara pragmatisk och inte ideologiskt låst, att den framstår som väldigt abstrakt. Intentionerna är onekligen goda. Många av de idéer som förs fram har ett stöd inom den socialdemokratiska vänstern och den breda fackföreningsrörelsen. Hela arbetarrörelsen måste stödja denna strävan att ta upp frågan om ägandet. En del av de krav som dokumentet för fram som en del av sin strategi är förstås i samklang med verkligheten och bra, andra är otillräckliga, men en del är helt felaktiga.

I dokumentet skriver man att AP-fonderna och fackliga pensionsfonder ska användas mera aktivt. Det är oklart om detta innebär att fonderna ska satsa på att köpa mera aktier istället för statsobligationer eller om det bara innebär att de aktier som fonderna redan har ska användas för att aktivt påverka i företagens styrelserum. Om det är det senare så ingår det knappast i en strategi för att öka det gemensamma ägandet. Det är förstås inte dumt att försöka pressa företagen även på detta sätt. I så fall borde det dock stå tydligt att detta inte är någon ersättning för arbetarnas egen kamp, bara ett komplement.

Men om innebörden av det man skriver är att fonderna ska köpa aktier istället för statsobligationer måste man bara säga: Det var en himla tur att Vänsterpartiet inte lyckades få igenom sitt förslag för drygt två år sedan. Då var aktiebubblan som störst. Hade man satsat då hade arbetarna förlorat mer än två tredjedelar av sin pension. Om man nu inte råkade satsa på Ericsson, för då hade man förlorat över 97% av sin pension. Arbetarnas pensioner är allt för viktiga för att satsas i börsens casino.

Samhällsfonder

Nästa del av dokumentets strategi för socialismen grundar sig på Meidners ursprungliga löntagarfondsförslag, som i sin nya form kallas samhällsfonder. Visst finns det skillnader mellan löntagarfonder och samhällsfonder, men substansen i hur de skapas är den samma - att nyemitterade aktier i proportion till storföretagens vinster ska överföras till fonder. Men hur gick det egentligen med Meidners löntagarfonder när de stötte på verkligheten?

För det första så försvann vinsterna eller åtminstone en stor del av dem i konjunkturnedgången som drabbade världen i början av 80-talet (och början av 90-talet). Inte heller idag när vi åter är på väg in en lågkonjunktur finns det mycket vinster i varken Ericsson eller ABB eller Bredbandsbolaget. Snarare har vi sett nedläggningar och utflyttning. Så samhällsfondsmodellen förutsätter en välfungerande och expansiv kapitalism. Ett allt annat än säkert antagande. Vi har inte sett en välfungerande kapitalism någonstans i världen under de senaste 30 åren. Visst blev det högkonjunktur efter både 80- och 90-talets nedgångar. Och säkerligen kommer vi återigen att få en högkonjunktur efter den nuvarande lågkonjunkturen, även om det idag är svårt att se något som helst ljus i slutet av tunneln. Men till skillnad från högkonjunkturerna under efterkrigsuppsvinget har de sista två högkonjunkturerna inte medfört stigande vinster och stigande löner och välfärd. Istället har vinsterna ökat, men på löntagarnas bekostnad. Arbetstempot ökade kraftigt, lönerna pressades, den offentliga sektorn skars ned och kontrollen över de anställda blev starkare. Enbart under något enstaka år vid slutet av högkonjunkturerna har det blivit någon som helst lättnad för arbetarna.

Makten om 50 år?

De flesta arbetare kommer att uppfatta strategidokumentets förslag som ett val mellan att antingen sänka vinsten för att ta igen (en del av) det man har förlorat eller att låta vinsten vara för att istället få några aktier i en fond. Som kanske innebär att man om 30 eller 50 år, eller ännu längre fram, är med och röstar fram företagsstyrelsen. Naturligtvis väcker ett sådant val ingen större entusiasm.

Det finns dock ett ännu allvarligare problem som löntagarfonderna stötte på och som idén om samhällsfonder också kommer att stöta på. Kapitalets motstånd. Det finns nämligen reformer och Reformer.

Kapitalet motsätter sig alla reformer, både dom som börjar med liten och stor bokstav. Så har det alltid varit. Två faktorer styr viljan att trots allt ge vika och acceptera reformer: arbetarklassens kamp och den ekonomiska tillväxten. Desto större strid och desto större kaka, desto fler smulor är man beredd att släppa ifrån sig. Och tvärtom. Men som sagt det finns reformer, att tvinga kapitalet att dela med sig av sina gyllene ägg, och Reformer, att tvinga kapitalet att överlämna gåsen som lägger de gyllene äggen. Det är kapitalet aldrig beredd att acceptera. Det spelar ingen roll vilken tidsplan man anger eller hur försiktigt och snällt man har tänkt sig gå tillväga, kapitalet kommer att mobilisera alla maktmedel som man har till sitt förfogande för att stoppa en sådan Reform. De har många medel till sitt förfogande.

Reformistisk strategi för socialism?

Löntagarfonderna var det första och enda försöket i historien att genom en konkret reformplan faktiskt nå fram till socialismen (eller i alla fall något som liknar socialism). Normalt sett så innefattar aldrig några reformplaner ett socialistiskt mål. Som Bernstein, ursprungsreformisten, uttryckte det: "rörelsen är allt, målet inget". Men på grund av den unika ekonomiska uppgången efter andra världskriget, den enastående styrkan hos svenska arbetarrörelsen och det stora missnöjet hos arbetarklassen för att man trots decennier av reformer fortfarande hade diktatur på arbetsplatserna och ett klassamhälle, lanserade Meidner löntagarfonderna på LO-kongressen 1975. Förslaget väckte stor entusiasm bland fackligt aktiva och i LO-tidningen skrev man "Nu tar vi över". Borgarpressen var dock betydligt mera klarsynt. DN skrev på sin löpsedel "Revolution i Sverige". De förstod att om man på allvar angriper ägandet så handlar det inte om reformer, utan revolution. Och Expressen drog konsekvensen av detta när de skrev "Är detta Sveriges farligaste man?" över en bild på Meidner. Det var startsignalen för en kampanj från kapitalet mot arbetarrörelsen som man inte hade sett på decennier och åter decennier. Direktörerna och deras anhängare ställde upp mangrant. Storföretagen chartrade flyg och tåg och den 4 oktober 1983 demonstrerade en trenchcoat-försedd armé på 80 000 på Stockholms gator. Detta var i princip hela kapitalets sociala reserv. Inte sedan bondetåget 1914 hade arbetsgivarna mobiliserat i denna skala. Och detta hade bara varit början om inte arbetarrörelsens ledning hade backat totalt. I Chile tvekade kapitalet inte att använda sig av en blodig militärkupp för att 1973 avsätta Allendes socialistiska regering. Att den svenska borgarklassen inte skulle vara helt främmande för en sån utveckling även i Sverige bevisas av Carl Bildt med fleras öppna stöd till Pinochetdiktaturen.

Flyttar kapitalet utomlands?

Med dagens globaliserade ekonomi behöver kapitalet knappast ta till sådana metoder, åtminstone inte i första hand. De kan helt enkelt flytta! Under hela 90-talet har direktörerna inte tvekat att hota om att flytta sina pengar och sina fabriker utomlands om regeringen inte gör som de säger. Och det är inget tomt hot. Naturligtvis kan de inte i första hand flytta ut fabrikerna, men de kan snabbt ställa till med ett enormt kaos genom att flytta sina pengar utomlands. Titta bara på vad de gjorde 1992 när de hade tappat förtroendet för (den borgerliga!) regeringens politik. Nu har Riksbanken släppt en rapport som har varit hemligtstämplad som visar att det var svenska företag som spekulerade mot kronan. Detta ledde i sin tur till rekordräntor på hela 500% och tre krispaket. (1992 hävdade förstås Bildt-regeringen, med stöd av media och alla andra partier, inklusive Vänsterpartiets ledning, att det var utländska företag som var ansvariga.) Strategidokument nämner "hot och påtryckningar från den så kallade marknaden mot våra folkvalda politiker i syfte att pressa fram "nödvändiga" beslut". Varför skulle kapitalisterna visa mer tålamod med en vänsterpartistisk regering som lovar att frånta dem deras makt (om än efter många år) än med sin egen regering, dvs den av Bildt ledda borgerliga regeringen? Är det möjligt att lura bort makten från kapitalet utan att de märker det?

Trots alla dess brister, sympatiserar vi med kravet på samhällsfonder. De representerar ett genuint försök att förskjuta maktbalansen till arbetarklassens fördel. Men precis som författarna till strategidokumentet säger måste en allvarlig diskussion föras om hur man ska lösa alla de problem som ett sånt försök medför.

En del utmärkta krav

I strategidokumentet finns det också många helt utmärkta krav: Stoppa utförsäljningen av statliga företag; Vård, skola och omsorg ska bedrivas i offentlig regi; Stöd till kooperativ; Statligt ägande av kommunikation, transportsystem, energiförsörjning och läkemedel. Men sammantaget så innebär genomförandet av dessa krav (som har vårt oreserverade stöd) inte att vi går framåt, mot socialism, utan en tillbakagång till ungefär hur läget var för 25 år sedan! Det är förstås inte helt fel att ta en allvarlig strid för detta. Tvärtom. Men det löser inte de grundläggande problemen.

Orsaken till de decennier av nedskärningar, arbetslöshet och ökande klassklyftor som vi har haft är rotad i det kapitalistiska systemet. Efterkrigsuppsvinget var en för kapitalismen exceptionell period, vars orsaker sedan länge har upphört att existera. Sedan dess har vi haft en mer 'normal' kapitalism. Systemet måste angripas på djupet. Dokumentet lägger fram en strategi, om än otillräcklig, för att angripa en av kapitalismens pelare - det privata ägandet av produktionsmedlen. Men man missar helt en annan aspekt - konkurrensen, marknadens anarki. Teoretiskt sett skulle man kunna fördela alla aktier i alla företag bland alla de anställda i dessa företag för att få full ekonomisk demokrati och ändå få kapitalistiska kriser med allt vad det innebär av fallande vinster, arbetslöshet och försämrade arbetsvillkor. Jugoslavien under Tito var lite grand ett exempel på detta. Till skillnad från resten av Östeuropa, där det fanns arbetskraftsbrist, hade man därför massarbetslöshet och hela Västeuropa är befolkat av jugoslaviska invandrare. Det som behövs är en ekonomisk plan utarbetad och genomförd med hela samhällets aktiva deltagande. Denna idé har alltid varit central i arbetarrörelsen. Med undantag av de senaste programmen så har planhushållning alltid varit med i det Socialdemokratiska Partiets program.

Vagt om planhushållning

Vänsterpartiets nya strategidokument är märkbart vagt i frågan om planhushållning. Visst talas det om att "övergripande riktlinjer för samhällsfonderna bör utarbetas av regering/riksdag respektive regionerna" och "centrala utjämningsfonder", samt att "varje statligt, och även kommunalt ägda företag ska ha en fastställd ägarstrategi". Men det framgår inte om riktlinjerna förutsätter en verklig plan för hela ekonomin eller om det är riktlinjer för varje enskild del för sig. Dessutom verkar deras förslag för fackföreningsägda fonder vara helt utanför någon som helst övergripande samordning.

En slutlig kritik av strategidokumentet är att det inte gör någon som helst analys av arbetarklassens egen kamp och dess roll i övergången till socialism, och inte heller av själva socialismen. Socialismen är inget om inte dess innersta kärna består av just arbetarnas dagliga deltagande i samhällstyret, inte minst av de företag som man jobbar i. Enligt strategidokument verkar arbetarnas egen roll i ett framtida samhälle vara att rösta fram personer "som besitter den professionella kunskap som krävs i en företagsstyrelse" (och Riksdag, kommun- och landstingsfullmäktige får man anta), samt delta i de statliga bolagens "folkbolagsstämmor" där man ska få "information om verksamheten och möjlighet att ställa frågor och delta i diskussion om ekonomi, målsättning med mera" (min kursivering), men inte vara med om att bestämma.

Dokumentet saknar en förståelse av skillnaden mellan en borgerlig (demokratisk) stat och en socialistisk arbetarstat. En arbetarstat växer fram när miljontals människor sätter sig i rörelse och äntrar den historiska scenen - för att stanna. Då skapar man sina egna strukturer som växer fram ur kampen själv. Den borgerliga statsapparaten med dess domstolar, polis, militär, tjänstmannastab och politiska församlingar med ledamöter som tjänar långt över dem som de ska representera (och som bara väljs var fjärde år) kan inte bara övertas. Precis som vid varje större historiskt rörelse ser vi början på en sådan ny alternativ stat i Argentina idag i form av asambleas populares.

Långt från Marx

Dokumentet har kommit långt från idén att "arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk" som Marx uttryckte det. I strategidokumentet ser man arbetare som passivt röstande och inte aktivt skapande under socialismen och övergången dit. Dessutom misstänkliggör man arbetarnas förmåga att förstå solidaritet och socialism. Man hävdar att "de arbetande kollektiven (i till exempel byggprojekt med lagackord) har en tendens att vilja hålla nere antalet anställda och stöta ut de lågpresterande för att inte få många att dela vinsten med". Här har man helt missat poängen med lagackord (dvs att alla arbetare i ett bygglag få samma lön och att lönen varierar beroende på hur mycket laget som helhet presterar). Arbetsgivarna vill mycket hellre har individuella ackord så att man kan straffa ut de "lågpresterande". Men på grund av den starka fackliga organiseringen inom byggindustrin har man, trots konstanta försök från arbetsgivaren att avskaffa lagackorden, kunnat skydda just de "lågpresterande" genom att bibehålla lagackordet.

Socialisten har en helt annan utgångspunkt för vår strategi för att uppnå socialism. Vår utgångspunkt är den 800 000 starka demonstration som skedde på första maj 1980, drygt tre år tidigare än fjärde oktober demonstrationen. Då mobiliserade hela arbetarrörelsen mot arbetsgivarnas och borgarregeringens försämringar. Och vann! Detta, arbetarklassens egen kamp, är början på kampen för socialism. Men vad har Vänsterpartiets ledning gjort sedan dess när arbetare har varit ut i strid?

Inkonsekvent politik

I Stockholm, Göteborg och många andra kommuner har Vänsterpartiets ledamöter suttit med i kommunstyrelsen och privatiserat och skurit ned och försvarat sig mot protesterande arbetare. Samtidigt har ledningen gjort upp med socialdemokratiska regeringar och hjälp till med försämringar på riksnivå. Naturligtvis finns det inget effektivare sätt att dämpa arbetarnas engagemang för kampen än när arbetarrörelsens ledningar unisont försöker övertyga dem att acceptera försämringar.

Argumentet att om man inte hade suttit med och stött så hade försämringarna varit större är helt fel. Om man hade mobiliserat till strid mot försämringar så hade det satt betydligt större press på den socialdemokratiska ledningen än när man sitter bakom lyckta dörrar och 'förhandlar' med dem. Men Vänsterpartiets ledning förstår helt enkelt inte betydelsen av arbetarnas egen kamp.

Det är inget alternativ att gå med en förhandlingslista till en socialdemokratisk regering och, om man inte får stöd för sina krav, fälla regeringen. Då göra man sig ansvarig för att vi får en borgerlig regering! Självklart borde Vänsterpartiet alltid villkorslöst rösta för en socialdemokratiskt regering, men detta är en helt annan sak än att stödja de försämringar som regeringen (eller kommunen eller landstinget) gör. Det är en sak att i en förtroendeomröstning alltid rösta för en socialdemokratiskt regering, men det är en helt annan sak att rösta för försämringar. Regeringen skulle förstås kunna göra en nedskärningsbudget till en s k kabinettsfråga, dvs att man kommer att avgå om man inte får majoritet för den. Men då finns det ingen anledening varför inte Gudrun Schyman skulle kunna gå ut öppet i media och fördöma budgeten samtidigt som hon säger att man röstar för den av enbart en anledning - man vill inte ha en borgerlig regering. Istället får man se henne sitta bredvid Göran Persson och försvara regeringens politik i valets slutdebatt.

Socialisten kämpar med arbetarna

Det första och viktigaste för Socialisten är därför att stödja och kämpa tillsammans med alla de arbetare som själva tar initiativ till kamp. När en sådan kamp blir allmän, när arbetarna inte lämnar den historiska scenen utan börjar aktivt utmana kapitalets makt då har vi början på socialism. Detta är innebörden av ordet revolution. En sådan rörelse har vi sett många exempel på, till skillnad från löntagarfondsstrategin. Bara under de senaste åren har vi sett början på sådana rörelser i Indonesien, Ecuador och inte minst Argentina. Tidigare hade vi sådana rörelser i till exempel Frankrike 68, Italien 69, Portugal 74 och Spanien 75. Vänsterpartiets lednings attityd mot samtliga dessa rörelser har under de senaste åren varit tystnad och tidigare stöttade man de gamla Kommunistpartiernas försök att få rörelsen att spåra ut.

Arbetarnas egna krav

En annan utgångspunkt för Socialistens strategi är att när arbetare går ut i strid om ägandet så kräver de nästan undantagslöst förstatligande av storföretagen under arbetarnas demokratiska styre och kontroll. Så är det i Argentina idag. Vi förstår inte varför man ska kunna avfärda det bara för att det handlar om ett land långt borta. Maktstrukturerna är desamma. I vilket fall behöver vi på inget sätt bara luta oss mot såna exempel. I de stora försvarsstriderna som utspelade sig på 70-talet mot nedläggning av Eiser m.fl. var det nästan alltid förstatligandekravet som hamnade i frontlinjen. Och detta samtidigt som man inom rörelsen diskuterade löntagarfondsförslaget som den stora vägen framåt. Om arbetarrörelsens ledning istället hade grundat sig på den verkliga kampen, hade man snabbt kunnat kunnat få ett brett stöd för förstatligande av alla storföretag.

Ett snabbt förstatligande hade också knäckt kapitalets makt. En gång kanske de skulle kunna spekulera mot kronan eller investeringsstrejka, men aldrig mer. I Portugal 74 kunde de inte ens göra det. När bankarbetarna upptäckte vad som höll på att ske, ockuperade de bankerna omedelbart och krävde att de skulle förstatligas på en gång. Om storföretagen förstatligas skulle arbetsplatserna kontrolleras av arbetarna själva, samtidigt som man hade facklig majoritet i företagsstyrelserna. Naturligtvis skulle också de politiskt valda organen har representation och där det var lämpligt skulle också brukare eller konsumenter kunna ha en viss representation. En plan skulle utarbetas genom en dialog mellan arbetarna och företagsstyrelserna å ena sidan och mellan de olika företagsstyrelserna å andra sidan. Idag gör företagen också planer, men utan arbetarnas inblandning och utan en samordning mellan företagen. Så storföretagens planering är blind idag och engagerar enbart en handfull personers kreativitet. En socialistisk demokratisk plan skulle ha helt andra förutsättningar.

Samhället inte statiskt

Samhället är inte statiskt. Precis som vi förflyttade oss från 70-talets vänstervåg till 80- och 90-talets högervåg håller vi på att förflytta oss in i en vänstervåg. En framgångsrik strategi för socialism kan inte låsa in sig i tiden. Det är nödvändigt att ha perspektiv på utvecklingen och förstå de underliggande processer i samhället. En socialistisk strategi måste kunna vara flexibel och inte bara fastna vid den parlamentariska majoritet som finns vid en viss tidpunkt.

Naturligtvis finns det inte idag någon parlamentarisk majoritet för vare sig förstatligande, planekonomi eller arbetarkontroll och styre. Men innebär det för den skull att man istället för att ta kamp för de reformer som verkligen behövs, bör lägga fram en abstrakt halvdan modell och samtidigt medverka till försämringar (om än inte så stora försämringar som andra vill ha)? Skapar inte ett sådant alternativ enbart förvirring? Vi anser att det enda rätta för socialister som genuint vill uppnå socialismen är att i första hand ge sitt aktiva stöd till dem som kämpar mot försämringar. Det kan man alltid göra oberoende av den parlamentariska situationen. Var Gudrun Schyman och den övriga partiledningen i Gislaved och Degerfors? Mobiliserades hela Vänsterpartiet i en stödkampanj för dessa arbetare? Vilka demonstrationer mot nedskärningar i den offentliga sektorn har Vänsterpartiets ledning organiserat?

Smyger ledningen med dokumentet?

Samtidigt som Vänsterpartiets ledning inte tar strid för reformer, så har man helt missat möjligheten att använda valkampanjen för att lägga fram strategidokument för en bredare publik. Beror det på att man inser dess brister som socialistisk strategi? Eller att man vill smyga in det när man sitter vid makten? Eller för att man egentligen vill driva en politik som ligger till höger om strategidokumentet?

I vilket fall så borde Vänsterpartiets medlemmar kräva att ledningen verkligen använder alla möjligheter som erbjuds för att tålmodigt förklara varför socialism är bättre. Och hur man skulle kunna uppnå socialism genom förstatligande av storföretagen, arbetarnaskontroll och styre av företagen och planering. Då har man en realistisk strategi för socialismen. Så småningom skulle man kunna få en stor förankring för en sådan strategi allt eftersom fler och fler arbetare genom sina egna kamperfarenheter drar samma slutsatser.

I januari i år låg Vänsterpartiet på 9% i opinionsundersökningarna. Efter Sundsvallskongressen där man antog strategidokumentet hade man ökat till 12%, den högsta opinionssifra man nådde i år. Trots hysteriska angrepp i media. Eller kanske just därför, eftersom det redan i dag finns ett sug efter något slags socialistiskt alternativ.

Jonathan Clyne

 

Fakta:

På Vänsterpartiets "Makt- och ägandekonferens" 16-17/3 i Sundsvall diskuterade man och tog ställning till "Vänstern, ägandet och makten - ett strategidokument". En del ändringar gjordes i dokumentet och därefter godkändes det av Vänsterpartiets partistyrelse. Det färdiga dokumentet finns på www.vansterpartiet.se. I dokumentet ger man en rad förslag på olika åtgärder som tillsammans ska utgöra en bred strategi för att successivt öka det gemensamma demokratiska ägandet i förhållande till det privata. På sikt ska man nå socialism - som man definierar som ekonomisk demokrati. Ekonomisk demokrati ska bestå av två helt oskiljaktiga delar; dels ägande i sig, dels att ägandet ska vara demokratiskt organiserat. De viktigaste kraven är:

  1. AP-fonderna ska köpa fler aktier i företag och använda sin ägarroll mera aktivt.

  2. Fackföreningar ska starta egna pensionfonder som köper aktier och också använder sin äganderoll mera aktivt.

  3. Samhällsfonder ska bildas. Storföretagen ska nyemittera aktier i en viss proportion till sin vinst. Dessa aktier samlas i fonder som kontrolleras av politiskt valda på regionalnivå, med ett inflytande från löntagare.

  4. Statligt ägande av bank- och kredit sektorn, börsen, infrastrukturen för transport, kommunikation, energiförsörjning och för läkemedel, m fl företag.

  5. Mer resurser till den offentliga sektorn. Vård, skola och omsorg ska återföras i offentlig regi.

  6. Stöd till kooperativa företag, en folkbank, kollektivhus och kooperativa hyresrätter.