Valfusket i Mexiko - gnistan som tände branden

Redan under valrörelsen gjordes försök att fängsla López Obrabor, vänsterpartiet PRDs presidentkandidat, men anklagelserna om korruption släpptes efter massprotester. När inte denna första taktik fungerade tog man till valfusk istället och Obrador  förlorade valet med med en marginal på mindre än 250 000 röster. Den mexikanska borgarklassen vill, tillsammans med USAs regering, till varje pris hindra den revolutionära vågen från Latinamerika att svepa in över Mexico till USAs gräns. Mexico är ett av de viktigaste länderna i regionen och har en avgörande roll inom NAFTA (det nordamerikanska frihandelsavtalet). Man fruktade att om López Obrador vann valet skulle han införa ett styre likt Chavez i Venezuela. Det spelar ingen roll om detta är sant eller ej, enbart risken att det kunde ske skrämde dem tillräckligt för att ta till valfusk.
Det första tecknet på valfusk i presidentvalet var att de preliminära resultaten visade det konservativa partiet PANs kandidat  Felipe Calderon i ledning hela tiden. Det var underligt i ett så jämt val, där regioner domineras av det ena eller andra partiet, att inte vänsterpartiet PRD hade ledningen vid något tillfälle.
Sen har vi rösterna som inte räknades, för att registren från vallokalerna var ”oklara”. Till slut registrerades 2,5 miljoner av  dessa röster, men fortfarande räknas inte 700 000 från ”saknade” valkretsar.
Andra tecken på valfusk var att det fanns ett onormalt högt antal tomma, blanka och förstörda valsedlar. Det var över 900 000, vilket är 200 000 mer än förra valet. Valurnor och lösa valsedlar hittades på en soptipp i Mexico City. Det var stora skillnader i antalet röster och deltagande mellan kongress- och presidentvalet.
Enligt den etablerade tidningen tidningen El Universal ökade, vid en ny rösträkning i Obradors hemmadistrikt Tabasco, antalet röster för Obrador med 20 000.
De olika fallen av valfusk var inte bara rykten. De har bevittnats av journalister och PRD-aktivister, som fick instruktioner att fotografera de preliminära rösträkningarna. De kunde använda dessa foton för att bevisa att resultaten som har skickats till IFE, den nationella valmyndigheten, var fel.  
Till att börja med var Lopez Obrador mycket försiktig i sin kritik av valfusket. Han höll sig inom ramen för de borgerliga spelreglerna – trots att hans borgerliga motståndare redan har brutit mot alla sina egna lagar! Men stämningen i folket blev allt mer ilsken och offensiv medan de väntade på de officiella resultaten. Spontant uppstod många mindre demonstrationståg, stående demonstrationer och möten till stöd för López Obrador och mot valfusket.
Till slut kallade PRD till ”ett informationsmöte” lördagen den den 8 juli. Trots detta försök att dämpa folkets ilska kom en halv miljon människor till Zocalotorget, i centrala Mexiko City. Många kunde inte ens tar sig in på torget. Stämningen på torget var het.
Obrador kunde inte bara uppifrån säga vad alla skulle göra. Han blev tvungen att föra en dialog med folkmassan, och påverkades av stämningen. Förväntningarna höjdes och viljan att kämpa var hög.
Svaret på valfusket är mycket annorlunda än efter valfusket 1988. Då accepterade PRDs kandidat, Cuauhtemoc Cárdenas, fusket. Han förklarade för folket att valsegern hade stulits, men att det inte fanns något man kunde göra åt det. Folk på Zocalotorget grät när de hörde detta. Den här gången var López Obrador tvungen att ställa sig i spesten för  kampen.
Den härskande klassen i Mexiko har problem. Den förra PAN-regeringen, under president Vicente Fox ledning, var på grund av massprotester oförmögen att genomföra stora kontra-reformer (privatisering av oljan och elektricitet, förstörelsen av pensionssystemt och ”reformeringen” av arbetsrätten). Calderon, som inte har någon legitimitet i breda kretsar, kommer att ha ännu mindre chans att genomföra dem.
Men de är ändå rädda för att López Obrador kommer till makten. De flesta bönder och arbetare som stödjer Amlo (som Obrabor kallas i folkmun) gör det för att de vill ha en grundläggande förändring av sina levnadsvillkor. Om López Obrabor surfar till makten på en våg av ilska och kamp skulle han vara under ett enormt tryck underifrån, och rörelsen kan gå betydligt längre än han vill.
Efter ännu en jättedemonstration trädde Obrabor fram i en TV-intervju den 26 juli och deklarerade: “Jag är redan president. Jag vann presidentvalet på grund av viljan hos majoriten av mexikaner.” Vidare uppmuntrade han till “allt som kunde innebära civil olydnad. Allt som innebär ett försvar av val, försvar av demokrati.”
Här ser vi den växelverkan som sker mellan folket och Obrabor. Folket trycker Obrabor framför sig och tvingar honom till radikala ställningstaganden. Dessa uppmuntrar sedan folket att gå längre. Och svaret efter Obradors uttalande lät inte vänta på sig. Söndagen den den 30 juli tog hundratusentals bönder och arbetare sig till området kring Zocalotorget med bilar, bussar, åsnekärror och till fots. Enligt polisen samlades de till den största demonstrationen i Mexikos historia! Polisen uppskattade att 1 200 000 deltog. Arrangörerna menade att det var över 2 miljoner.
Detta tog skruv. Lördagen den 5 augusti utlovade IFE att man skulle räkna om rösterna i 9 % av vallokalerna. Men det var för lite, för sent. Sedan den historiska demonstrationen hade nämligen tusentals stannat kvar på torget och på Reforma (Mexiko Citys stora aveny och genomfartsled, där storföretagen och amerikanska ambassaden har sina kontor). Man campade helt fredligt och hela Mexiko City har i princip varit stillastående sedan dess. Även börsen har varit belägrad.  Nu uttalade Obrador sig igen: ”Vi vill inte bara ha en bit demokrati, vi vill ha 100% demokrati!”
Detta är något som till och med den brittiska affärstidningen Financial Times stödde den  9 juli: ”En fullständig omräkning vore det bästa sättet att tillfredsställa alla mexikaner att valet var rättvist. Hur rätt eller fel de än har, så tror miljoner av Mr. López Obradors anhängare att deras kanditat föll offer för fusk. Deras klagomål måste tas på allvar. Mexiko har en lång historia av att fixa röster och valfusk, och trots att mycket har förbättrats under de senaste åren, är fortfarande miljontals mexikaner misstänksamma.” Kanske kunde Financial Times redan då förstå de möjliga revolutionära konsekvenserna av att fuska i valet.
När detta skrivs, den 9 augusti, är frågan fortfarande inte avgjord. IFE har till den 31 augusti på sig att slulgiltigt ta ställning till om alla röster ska räknas om eller inte. Hur som helst kommer Mexiko att aldrig bli sig likt igen.  Arbetare, bönder, fattiga människor har trätt in på den politiska scenen. Det kommer att vara svårt att tvinga dem tillbaka till apati. Och om de stannar kvar på scenen är det början på en socialistisk revolution i Mexiko.
Jonathan Clyne