Vägen till fred i Gaza
Det krävs en hel natt
för att skapa en dag
Pakistansk poet
År 2002 påbörjades bygget av en mur i Israel/Palestina. En mur som har alla förutsättningar att bli ännu svårare att ta sig över än Berlinmuren. Det som kallas mur är egentligen en jättelik avspärrning, upp till 100 meter bred, som består av murar, patrullvägar, elektroniska staket och diken. Avspärrningen skär rakt in i Västbanken och går i stora krokar för att kunna ta in judiska bosättningar bakom sitt skydd. I mars 2003 hade omkring 8000, palestinier vars bostäder hamnat innanför muren, tvingats fly. Samtidigt hade 20 000 palestinier blivit avskurna från sina fruktträdgårdar och åkrar. Ytterligare 15 palestinska byar, med 13 600 invånare, hade blivit inklämda på ett ingenmansland mellan den gamla gränsen och barrikaden. Detta trots att bara en bråkdel av muren var färdigbyggd.
Det finns förhoppningar, även bland svenska ledarskribenter, om att muren ska kunna leda till fred. Men alla imperialismens olika faser från koloniseringen, genom motsättningarna under första och andra världskriget, det kalla kriget och utvecklingen sedan 1989 har lämnat sina avtryck i området och lett till det ena kriget efter det andra. Ingen mur i världen kan skydda folk från denna draksådd.
Brittiskt falskspel
De islamiska erövringarna på 600-talet och framåt skapade ett arabiskt folk med gemensamt språk, gemensam religion och kultur. Området som de bebodde sträckte sig från Irak i öst till Mauretanien i väst. Senare ockuperades Palestina och en stor del av Mellanöstern av det Osmanska imperiet, vars centrum var Turkiet. När Turkiet under första världskriget allierade sig med Tyskland, lovade Storbritannien araberna självständighet för att få deras stöd i kampen mot Tyskland. Sir Henry McMahon, brittisk High Commissioner i Egypten, skrev den 24 oktober 1915 till Sharifen (beskyddaren) av Mecca, Husayn ibn Ali, att "Storbritannien är berett att erkänna och stödja arabernas självständighet i alla regioner inom ramen för de krav som ställts av Sharifen av Mecca.
I juni 1916 ledde Husayn ett arabiskt uppror och tillsammans med britterna marscherade han norrut och slängde ut osmanerna ur Transjordanien, Palestina, och Syrien. Britterna leddes av T. E. Lawrence, mera känd som Lawrence of Arabia.
Men britterna tänkte inte alls tillåta att en stark arabisk nation växte fram. Redan innan revolten bröt ut slöts därför en hemlig överenskommelse mellan Storbritannien och Frankrike, med Rysslands godkännande. Den kallade Sykes-Picot-överenskommelsen och avslöjades av den sovjetiska regeringen efter den ryska revolutionen. Genom att dra streck på kartan delade man upp större delen av den arabiska regionen i olika intressesfärer. De områden som ungefär motsvarade dagens Libanon och Syrien skulle tillhöra Frankrike. Jordanien och Irak föll på Storbritanniens lott och Palestina skulle administreras gemensamt av Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Sykes-Picot-överenskommelsen öppnade också för möjligheten att ge ett begränsat självstyre till araber i vissa delar av regionen, men att genomföra Husayn ibn Alis planer på en självständig arabisk nation var det aldrig tal om.
Britterna ville även få de judiska ledarnas stöd under första världskriget. Efter det lyckade arabiska upproret mot osmanerna skickade den brittiska inrikesministern Lord Balfour ett brev, senare känt som "Balfourdeklarationen", till den judiska ledaren Lord Rothschild. I brevet skrev han att Storbritannien skulle göra sitt bästa för att underlätta upprättandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina. Balfourdeklarationen uteslöt inte att också andra kunde ha sina nationella hem i Palestina, men det var ändå ett långtgående löfte.
De flesta judar var dock inte intresserade av att bosätta sig i Palestina vid den här tidpunkten. 1914 var en tiondel av Palestinas befolkning på ungefär 800 000 personer kristna och hela 660 000 var muslimer. Mindre än en tiondel var judar.
Efter det första världskriget genomförde Nationernas Förbund i princip Sykes-Picot-överenskommelsen förutom att Palestina helt tillföll Storbritannien 1920. Ett arabiskt massuppror mot imperialismen pågick mer eller mindre oavbrutet från första till slutet av andra världskriget. Arabernas revolt ledde till att Storbritannien och Frankrike bit för bit gav upp det direkta styret, men först efter att de hittat pålitliga kungar (ofta importerade) som de kunde överlämna det formella styret till. 1922 släppte de Egypten, 1932 Irak och Saudiarabien, 1943 Libanon, 1946 Jordanien och Syrien, 1967 Sydjemen och så sent som 1971 Bahrain, Qatar och Förenade Arabemiraten. På detta sätt kunde de splittra araberna och hindra utvecklingen av en arabisk nation. I praktiken fortsatte de att kontrollera större delen av Mellanöstern till slutet av andra världskriget, då USA steg fram som den ledande stormakten.
I villkoren för Storbritanniens mandat från Nationernas Förbund att styra Palestina ingick idén att ett hemland skulle skapas för judarna. Men trots Balfourdeklarationen gjorde den brittiska regeringen inte mycket för att förverkliga detta. Redan 1921 gav Winston Churchill, som var brittisk kolonialminister, ut en så kallad vitbok där han skrev att judarna aldrig skulle få någon politisk överhöghet i Palestina (och inte araberna heller för den delen).
Arabiska och judiska ledare hade motstridiga nationella intressen, men trots det enade sig många gånger arabiska och judiska arbetare i facklig kamp mot den koloniala administrationen och privata arbetsgivare. Ett exempel är kampen vid Nesher stenbrott och cementfabrik i mitten av tjugotalet. När fabriken höll på att byggas 1924-25 betalades 200 judar 20 piastrar i timmen och arbetade åtta timmar per dag. De 80 egyptier som arbetade där fick bara 10 piastrar i timmen och fick arbetade nio eller tio timmar per dag. När de judiska arbetarna gick ut i strejk för bland annat 25 piastras i timmen och erkännande av deras fackförening, bad de om och fick de egyptiska arbetarnas stöd. Efter två månaders strejk fick de judiska arbetarna igenom en del av sina krav, men de egyptiska avskedades av den judiske ägaren. Med 170 mot 30 röstade de judiska arbetarna emot att återvända till arbetet innan egyptierna återanställts. Den judiska fackföreningen Histradut (som inte tillät araber som fullvärdiga medlemmar förrän 1959) satte dock press på de judiska arbetarna att återgå till arbetet. De egyptiska arbetarna deporterades till Egypten. Men det var inte bara den judiska ledningen som motarbetade alla försök till gemensam kamp, den arabiska ledningen (och förståss den brittiska kolonialmakten) var lika angelägen att splittra. Trots detta organiserades det gemensamma aktioner även av bageriarbetarna, järnvägsarbetarna, buss- och taxichaufförerna, hamnarbetare, oljearbetarna med flera under decennierna fram till Palestinas delning
På 20-talet spelade ofta kommunistpartiet en avgörande roll i att ena judar och araber. Leopold Trepper, själv jude och sedermera Sovjets mästerspion i Tyskland under Hitlertiden, beskriver i sin memoarbok Röda Kapellet hur kommunistpartiet, som från början dominerades av judar, tog initiativ till att grunda en organisation som hette Enhet (Ichud på hebreiska och Itachat på arabiska).
Han skriver:
"Dess program var enkelt:
Kämpa för att Histradut (israeliska LO) öppnades
för arabiska arbetare och skapa ett enat internationellt fackförbund.
Skapa tillfällen till
kontakt mellan judar och araber, i synnerhet genom kulturella manifestationer.
Ichud blev omedelbart en stor succé. Mot slutet av
1925 fanns det klubbar i Jerusalem, Haifa och Tel-Aviv, ja, till och med i jordbruksbyar där arabiska och judiska
arbetare arbetade sida vid sida. Föreningarna, dit man hade gratis tillträde,
mångdubblades. Det inflytande som rörelsen började få på kibbutzerna oroade
ledningen för Histradut, som inte kunde förstå hur judar och araber kunde kämpa
tillsammans. Mot slutet av 1926 hölls rörelsens första riksstämma, i vilken mer
än hundra delegater deltog, därav fyrtio araber."
Ichud förföljdes av
den brittiska ockupationsmakten som fick hjälp från både sionistiska
organisationer och reaktionära araber. Trepper själv åkte in och ut ur
fängelserna, men det var Stalin, inte
förtrycket, som knäckte rörelsen. Överallt ersatte den stalinistiska byråkratin marxismens
internationalism med byråkratins inskränkta nationalistiska syn. Således antog
Komintern (den kommunistiska internationalen) 1928 en motion för
"arabisering" av det palestinska kommunistpartiet. Det var en
konsekvens av teorin om "socialism i ett land" som innebar att de
olika nationaliteterna skulle kämpa var för sig. Konsekvensen blev att Stalin
till slut helt upplöste Komintern. Så blockerades vägen för en verklig lösning
av problemen i Mellanöstern för en hel historisk epok.
1936 eskalerade
oppositionen bland araberna mot den brittiska ockupationen, och det som har
kallats den första intifadan tog sats. I april bröt det ut en generalstrejk som
utvecklades mot ett fullskaligt uppror. Den arabiska ledningen lyckade med nöd
och näppe kontrollera rörelsen och i oktober slutade strejken. Den brittiska
regeringens respons på kampen var ett brutalt förtryck, bland annat
introducerade man den policy som blivit
så populär under dagens
israeliska regering: att
demolera arabers bostadshus.
Den brittiska regeringen
tillsatte en utredning, den så kallade Peel-kommission, för att utreda hur man skulle få kontroll över situationen i
Palestina. 1937 föreslog den en uppdelning av Palestina i en judisk stat (efter
förflyttning av en kvarts miljon araber från det föreslagna området), en
arabisk stat och en del som även fortsättningsvis skulle styras av
Storbritannien. Britterna höll alltså
fast vid sin söndra-och-härska-teknik, denna gång genom att försöka
använda judarna för att driva in en kil i det upproriska Palestina. Araberna
acepterade inte denna plan och lokala uppror fortsatte ända till 1939.
1939 ändrade sig den
brittiska regeringen igen angående bildandet
av en judisk stat i Palestina. I ytterligare en vitbok erbjöd man
Palestina självständighet inom tio år. Detta skedde delvis som ett resultat av
den arabiska masskampen, men också för att Storbritannien återigen ville få
arabernas stöd i kampen mot Tyskland. Att
man hade judarnas stöd i kampen mot Hitler tog man för givet.
Britterna sa att de
skulle behålla makten i Palestina till dess att araberna var "mogna" att bli självständiga. 1939 års vitbok var
oförenlig med det mandat som Nationernas Förbund hade givit Storbritannien och
fördömdes av NF:s Permanent Mandates Commission. Men stormakterna förberedde sig
nu för att reda ut sina motsättningar med krig, och NF hade blivit passé.
Under andra
världskriget hindrade den brittiska regeringen den judiska invandringen till
Palestina, ibland mycket brutalt. Det mest kända exemplet är hanteringen av de
rumänska judar som försökte ta sig till Israel ombord på fartyget
"Struma". Detta lilla skepp som var osäkert och hade motorproblem
anlände till Istanbul den 20 december 1941, fullständigt överlastat med judar
som flydde undan nazisternas förföljelser. De turkiska myndigheterna vägrade
låta flyktingarna landstiga i Turkiet och frågade britterna om skeppet fick
fortsätta till Palestina. Den brittiska ambassadören i Turkiet sa att hans
regering "inte ville ha dessa människor i Palestina." Inte heller lät
de tyskkontrollerade bulgariska myndigheterna skeppet återvända till Bulgarien.
Efter 2 månader lotsade till slut de turkiska myndigheterna skeppet ut till
havs utan fungerande motor, segel och ankare. Den 24 februari, efter att ha
drivit för vinden en natt, sjönk Struma efter en explosion vars anledning inte
är klarlagd. (Möjligtvis var det en sovjetisk ubåt som sänkte skeppet av
misstag). 103 barn, 269 kvinnor och 406 män dog.Bara en människa överlevde. Ändå gick de brittiska
imperialisternas planer på att stoppa flödet av judar till Palestina i stöpet. Det såg sionisterna till.
Den sionistiska idén att skapa en judisk stat i Israel kom relativt sent. 1897 hölls den första sionistiska världskongressen. Sionismen föddes på grund av den antisemitism som uttrycktes i Dreyfus-affären i Frankrike och de ryska pogromerna från år 1882 och framåt.
Dreyfus var en judisk officer i den franska armén som på falska grunder anklagades för högförräderi. Ända sedan 1871 när Frankrike lidit ett svidande nederlag i kriget mot Tyskland sökte det politiska och militära etablissemanget efter syndabockar. Inom militären var antisemitismen särskilt stark och Dreyfus pekades ut som skyldig.
Men Dreyfus-affären var ett uttryck för mer än så. Den markerade ett nytt skede i den västeuropeiska kapitalismens utveckling. Judarna, handels- och penningutlånarkasten under feodalismen, hade tidigare varit välkomna under den framväxande kapitalismen. Den franska revolutionen hade befriat judarna från feodalismens restriktioner. I det viktorianska Storbritannien kunde en jude, Benjamin Disraeli, vara premiärminister under många år. Men när den kapitalistiska konkurrensen ökade och kapitalismen visade allt fler sjukdomssymptom, då fanns det inte längre plats för judarna. Dreyfus-affären var det första riktigt stora moderna försöket i väst att lasta problemen på judarna. Den var en del av en process som nådde sin kulmen i Förintelsen.
Den östeuropeiska borgarklassen kom in sent på scenen. Den var från början osjälvständig, svag och maktlös i konkurrensen med de stora ländernas kapitalister. Därför ledde den sönderfallande feodalismen inte till befrielse för judarna i Östeuropa. Den ledde till pogromer. Miljoner judar tvingades att fly. Pressade mellan öst och väst sökte judarna en utväg. Många emigrerade till USA, men under trettiotalets depression infördes hårdare restriktioner för invandrare till USA. Många drogs till socialismen. Men Sovjetunionens urartning till en stalinistisk diktatur avskräckte. På grund av den tyska nazismens försök att totalt förinta det judiska folket sågs bosättning i Palestina som den enda vägen till trygghet för många judar.
En del sionister organiserade sig i terroristgrupper som Irgun (som var aktiv redan på 30-talet) och Stern och startade en blodig kampanj mot både britterna och araberna för att etablera en judisk stat. Under Menachim Begin, som senare blev premiärminister, ansvarade Irgun den 22 juli 1946 för bombningen av King David Hotel där britterna hade sitt högkvarter. Ett nittiotal människor dog. Inte heller senare tvekade Irgun och Stern att använda sig av terror. I november 1947 började de att driva ut araber ur judiska städer. I april 1948 gick Irgun in i byn Deir Yassin strax väster om Jerusalem och dödade minst 150 människor, de flesta kvinnor och barn. Sternligan ansvarade för mordet på FN:s utsände, den svenske greven Folke Bernadotte. En av Sterns ledare var Yitzhak Shamir, som efterträdde Begin som premiärminister.
Många judar i Palestina kände sig främmande för både ligornas mål och medel. Den vänstersionistiska organisationen Hashomer Hatza'ir (och en del liberala sionister) ville etablera ett självständigt Palestina där judar och araber skulle ha lika stort politiskt inflytande.
Efter andra världskriget revolterade människor över hela världen mot förtryck och kolonialism. Även i Palestina exploderade kampen. I april 1946 startades en storstrejk i Palestina som kom att bli den största enade aktionen mellan judiska och arabiska arbetare i Palestina hitintills. Yossi Schwarz beskriver händelseförloppet i sin artikel Arab-Jewish workers' joint struggles prior to the partition of Palestine:
"Post-, telefon- och telegrafarbetarna var de som tände gnistan till det som kom att bli en enastående bred strejk av statsanställda arbetare och tjänstemän. De ansvariga inom posten hade länge avslagit eller ignorerat de anställdas krav. Detta ledde till att Sami Taha från PAWS (Palestinien Arab Workers Society - arabernas fackförbund) och Yehezkel Abramov, sekreterare för International Union of Railway, Postal and Telegraph Workers, planerade en strejk för i huvudsak judiska post- och telegrafarbetare, som skulle börja den 9 april 1946. I den här branschen fanns det många års erfarenhet av samarbete mellan arabiska och judiska fackliga aktivister och relationerna var vänskapliga.
På den bestämda dagen strejkade arbetarna, inklusive trettio eller fyrtio araber som arbetade på postkontoret i Tel Aviv. Följande dag anslöt sig samtliga postarbetare. I förhandlingarna som följde erbjöds de anställda långtgående eftergifter och Histradut (den judiska landsorganisationen) rekommenderade att arbetarna skulle acceptera erbjudandet och avblåsa strejken. Precis som vid liknande tillfällen tidigare oroade Histradut-ledningen sig för att kampen skulle undergräva sionisternas kampanj för att tvinga den brittiska regeringen att öppna Palestina för judisk invandring. Men de postanställda, som hade tappat all tilltro till officiella löften, hade ingen som helst lust att kompromissa och röstade med överväldigande majoritet för att avslå direktörernas erbjudande och fortsätta strejken. Deras offensiva kampvilja spred sig och den 14 april började både de arabiska och judiska järnvägsarbetarna att strejka mot sina ledares vilja. Gemensamt paralyserade de hela landets järnvägssystem. Aldrig tidigare hade det varit en sådan storstrejk vid järnvägarna. Ännu mer anmärkningsvärt var att tjänstemän på lägre och mellannivå anslöt sig.
Den 15 april, mindre än en vecka efter att postarbetarna i Tel Aviv hade lagt ner arbetet, strejkade sammanlagt omkring 23 000 statsanställda. Ett tag såg det ut som om tiotusentals anställda arbetare på de brittiska militärbaserna, samt även oljearbetare i och nära Haifa, också skulle gå med i strejken. Men Histradut och PAWS gjorde allt för att stoppa strejken. Histradut brydde sig bara om sina vanliga sionistiska målsättningar, medan Taha hade fått ett telefonsamtal från Arabförbundet i Kairo som sa att han inte skulle gå för långt i samarbetet med judarna. Bland arabiska fackliga aktivister som stod till vänster var ilskan speciellt stor över vad de ansåg vara Sami Tahas sabotage av strejken."
Tillsammans lyckades ledningarna för Histradut, högersionisterna, de arabiska nationalisterna, PAWS konservativa falang och framförallt kommunistpartiet till slut kväva rörelsen. I och med detta beredde de mer eller mindre medvetet vägen för den blodiga uppdelningen av Palestina. Omedelbart efter strejkens slut intensifierades våldet mellan araber och judar kraftigt.
Hur man blir imperialismens pålitligaste
För att slippa undan den stora röra de hade skapat tog Storbritannien upp frågan i det nybildade FN. I FN:s särskilda kommitté för Palestina röstade 33 för och 13 emot en klyvning av Palestina i en judisk och en arabisk del. Tio avstod från att rösta och bland dem fanns Storbritannien. I praktiken skapades därför Israel mot britternas vilja. Den 14 maj 1948 etablerades staten Israel.
Uppmuntrade och beväpnade av britterna startade arabstaterna runt Israel ett krig mot den embryonala judiska staten. Den jordanska armén var beväpnad och tränad av britterna och leddes av en brittisk officer - John Bagot Glubb. Brittiska Royal Air Force plan deltog i kriget. Den 7 januari 1949 lyckades judarna skjuta ned fyra brittiska flygplan. Samtidigt vägrade Storbritannien att följa FN:s rekommendationer att öppna hamnarna för judarna. De bibehöll sin blockad av Medelhavet för att förhindra att förstärkningar nådde Israel.
Till att börja med ställde även USA upp på den brittiska politiken, trots att USA var bland de första att erkänna staten Israel. USA införde en vapenblockad mot den nya judiska staten och genomförde den konsekvent i början av kriget mellan arabstaterna och Israel. Saudiarabien var USA:s största och viktigaste allierade i Mellanöstern. Då som nu var det där oljan fanns. USA hade givit ett avgörande stöd till släkten al-Saud som erövrade Saudiarabien, proklamerade dess självständighet 1932 och sedan förvandlade landet till en amerikansk halvkoloni. Men den amerikanska härskande klassen var splittrad i frågan. En del sympatiserade med Israel och de backades upp av andra som såg stöd till Israel som ett sätt att försvaga Storbritanniens inflytande i Mellanöstern och stärka USA:s. Efter vapenstilleståndet började USA att stödja Israel och lyfte blockaden.
Trots britternas assistans led arabstaterna ett stort nederlag. Nu genomfördes inte bara 1947 års FN-beslut, utan Israel lyckades erövra större områden. Som en hämnd för detta fördrevs sedan judar som länge levt i arabländerna brutalt därifrån. Judarna från arabländerna blev en underklass i Israel.
Under många år har det spridits en myt om att Sovjetunionen stödde palestiniernas sak från första början, men så var det inte. Sovjetunionen röstade för bildandet av staten Israel. Efter andra världskriget befann sig den stalinistiska regimen i konflikt med sina före detta "allierade" och sökte efter stödjepunkter. Eftersom Storbritannien var emot etableringen av Israel såg den stalinistiska byråkratin bildandet av den nya staten som ett slag mot britterna i detta område. De skickade vapen till judarna i Palestina via Tjeckoslovakien.
Senare byttes rollerna. På grund av en vänsterutveckling i arabländerna gick också den brittiska imperialismen över till Israels sida. Egypten verkade på 50-talet vara på väg att avskaffa kapitalismen. Efter att Egypten under Nasser förstatligat Suezkanalen 1956 invaderades Egypten av Storbritannien, Frankrike och Israel. I FN:s säkerhetsråd lade Frankrike och Storbritannien in sitt veto mot ett fördömande av invasionen. USA var helt emot invasionen eftersom den riskerade att skada deras oljeaffärer, och president Eisenhower hotade med en bojkott om inte Israel drog tillbaka sina trupper från Sinai. Naturligtvis retirerade Israel.
I Syrien avskaffades kapitalism och feodalism efter en militärkupp 1963. Irak rörde sig också mot den sovjetiska sfären. Saudiarabien var en väldigt instabil och despotisk stat, där slaveriet avskaffades formellt först på 1960-talet. Revolution hotade hela regionen. USA drog då slutsatsen att Israel var den stat de måste satsa på i Mellanöstern.
Israel har haft en relativt stark ekonomisk tillväxt jämfört med andra länder i Mellanöstern. Det beror inte på att man har kunnat bygga upp en självständigt fungerande kapitalistisk ekonomi som i de utvecklade kapitalistiska länderna. Israel var och är helt beroende av utländskt stöd. Från USA har man under en längre period mottagit de högsta bidragen för civila ändamål per capita som något land fått. De har fått motsvarande 17 gånger per capita vad andra länder fick i Marshall-hjälp för återuppbyggnaden efter andra världskriget. Utöver detta skickar judar utanför Israel årligen miljardbelopp dit.
Till skillnad från de flesta fattiga länder har Israel tillåtits ha stora handelsrestriktioner på importen. Samtidigt har landet gynnats av förmånliga villkor för exporten till framförallt USA, som länge var den största handelspartnern. Trots att Israel är en kapitalistisk stat har man inte haft någon större privat-kapitalistisk ekonomi förrän de senaste 15 till 20 åren, då man började privatisera industrin. Innan dess ägdes ungefär en fjärdedel av industrin av staten, en fjärdedel av fackföreningsorganisationen Histradut och en fjärdedel av kibbutzer (ungefär kollektivbyar). Israel har fått privilegiet att utvecklas från ett u-land till vad som nu börjar likna ett i-land, därför att USA har behövt Israel som en pålitlig allierad i Mellanöstern. På liknade sätt stödde USA Sydkorea, Taiwan och i viss utsträckning Thailand för att bekämpa kommunismen i Östasien.
Det palestinska motståndet
PLO (Palestine Liberation Organization) formades 1964 på initiativ av Egyptens president Nasser. PLO är en paraplyorganisation för en mängd olika organisationer. Den största av dessa är al-Fatah som har band till Socialistinternationalen. En del av de andra grupperna kallade sig tidigare marxistiska, men ingen av dem var eller är demokratiskt uppbyggd. Någon sammanhängande ideologi har PLO aldrig haft, förutom det tidigare målet att krossa staten Israel.
Från början hade PLO inte speciellt stark förankring bland palestinierna. Först efter 1967, när många palestinier hamnade under israelisk ockupation, fick PLO ett masstöd. Det året gick Israel till attack mot de kringliggande arabstaterna och efter sex dagar hade man lyckats erövra Golanhöjderna från Syrien, Västbanken från Jordanien och Gazaremsam samt Sinai från Egypten. Sinai, som i princip bara är öken, återlämnades 1979 till Egypten efter fredsförhandlingar i USA.
PLO:s anhängare började sin kamp, inspirerade av Kuba och Vietnam, med ett gerillakrig. Utgångspunkten var de palestinska flyktinglägren i Jordanien och Libanon. Men förutsättningarna var annorlunda än på Kuba. Gerillaattacker utfördes mot en stat som hade stöd från majoriteten av befolkningen. Dessutom fanns varken berg eller djungel att gömma sig i. Det var bara öppen terräng mellan flyktinglägren och målen i Israel.
Man hamnade snart i konflikt med den jordanska kungen. För honom var det oacceptabelt att ha en alternativ väpnad styrka på sin mark. Den utgjorde ett hot mot hans despotiska styre. I september 1970, "svarta september", gick han till attack. Många palestinier dog, alla avväpnades och PLO slängdes ut ur Jordanien.
Alla de diktatoriska arabiska regimerna i de länder som ligger runt om
Israel har behandlat palestinierna illa. De har vägrat att integrera de
palestinier som flytt dit. Palestinierna har fått bo kvar i stinkande
flyktingläger utan rättigheter under decennier. Regimerna har utnyttjat dem som
billig arbetskraft och för att rikta missnöjet mot Israel.
Efter att ha tvingats bort från Jordanien satte PLO upp sitt högkvarter i Libanon. Därefter genomförde de några internationellt uppmärksammade flygplanskapningar. Men i Libanon konfronterades de av Syrien, och när Israel invaderade Libanon år 1982 tvingades PLO ut även därifrån. Till slut hamnade PLO-ledningen i Tunis, långt från händelsernas centrum. Där avslutade de i princip den väpnade kampen. Den hade totalt misslyckats. Det enda som hade uppnåtts var att den israeliska regimen stärkt sitt grepp militärt och fått ett ökat stöd från den judiska befolkningen.
PLO:s ledning såg ingen annan väg framåt än att försöka få någon stormakt att utifrån lyfta dem till makten. De förstod inte, eller ville inte förstå, att vad de borde göra var att förbereda de palestinska massornas egen demokratiskt organiserade kamp. Istället förlitade de sig på andra länders regeringar.
PLO:s terroristaktioner passiviserade massan av palestinier. "Vi behöver inte göra nåt själva, hjältarna i PLO fixar det" var grundtanken. Dessutom drev taktiken in PLO i ett ekonomiskt och militärt beroende av både de reaktionära arabstaterna och Sovjetunionen (innan dess sammanbrott). Först efter att PLO i princip hade tystnat kunde den verkliga kampen börja. I december 1987 började det som nu vanligtvis kallas den första intifadan, men egentligen var den andra (den första var den mellan 1936 och 1939).
Drivkraften var den fruktansvärda situation som palestinier befann sig i, och fortfarande befinner sig i. Alla palestinier i de ockuperade områdena, förutom ett smalt borgerligt skikt, lever i misär. Inte utan anledning kallade den israeliska tidningen Jerusalem Post Gazaremsan för: "Ett helvete, skräddarsytt för terrorism." Miljoner bor kvar i jättelika flyktingläger som skapades dels när araber drevs ut ur Israel efter kriget 1948, dels efter kriget 1967. De som inte lever i flyktingläger har det oftast inte bättre utan bor i förfallna hus utan avlopp. Arbetslösheten ligger på omkring 40 procent och fattigdomen är fruktansvärd. Enligt FN är hälften av alla gravida kvinnor i de ockuperade områdena undernärda.
Ovanpå detta kommer en total rättslöshet och ett brutalt förtryck från israeliska militärer: Konfiskering av palestiniernas land, förstörelse av hus som tillhör misstänkta terroristers familjer, arresteringar utan rättegång i upp till tolv månader (kan förlängas ytterligare), perioder av utegångsförbud på upp till 40 dagar.
Det är palestinierna själva som finansierar förtrycket. Två och en halv gånger mer har sugits ut i skatter, än vad som har återförts till de ockuperade områdena i form av offentliga satsningar. Skattemyndigheterna driver in skatt under militär eskort.
Intifadan var någonting helt annat än gerillakrig och terroristattentat. Den uttrycktes huvudsakligen genom stora demonstrationer och omfattande stenkastning mot israeliska soldater. Mellan 1968 och 1975 var det i genomsnitt 350 "våldsincidenter" per år i Israel/Palestina. Under intifadans första halvår var det 42 355. Intifadan var ett uppror som innefattade hela befolkningen och organiserades underifrån, utan någon som helst inblandning av PLO. Kvarterskommittéer som organiserade protesterna bildades och började anta demokratiska former. Kvinnor drogs in i kampen. Kvarterskommittéerna började organisera samhällsfunktioner som matförsörjning, utbildning och sjukvård när den palestinska ekonomin kollapsade under trycket från Israel. Det var början på en revolutionär rörelse.
Israel trappade hela tiden upp förtrycket. 1988 beordrade Israels premiärminister Yzthak Rabin (som senare mottog Nobels fredspris) trupperna att "bryta demonstranternas ben". Amnesty har rapporterat att sjukvårdspersonalen i fängelserna ofta hamnade i "konflikt med medicinsk etik".Tortyr sanktionerades till och med i lag, något som är unikt för ett land som brukar betecknas som demokratiskt. Sedan 1987 är det tillåtet att använda "fysiska och psykiska påtryckningar mot arresterade palestinier".
Det israeliska våldet fick inte avsedd effekt. Det stärkte palestiniernas motståndsvilja och intifadan blev genombrottet för en palestinsk nationell medvetenhet. Före 1948 hade de araber som bodde i Palestina sett sig mer som en del av det arabiska folket än som specifikt palestinier. Gradvis började man skapa sig en egen identitet, en identitet som cementerades av den gemensamma kampen och förtrycket under intifadan.
Intifadan skapade stora problem för den israeliska regimen. För första gången sedan Palestinas klyvning efter andra världskriget fick palestinska protester ett verkligt eko bland judar. Tre (för män) eller två (för kvinnor) års militärtjänstgöring på de ockuperade områdena, där soldaterna utsattes för hela befolkningens hat, ungdomars stenkastning och där man regelbundet tvingades att delta i misshandel och dödsskjutningar av den civila befolkningen, tärde på krafterna. Under och efter den första intifadan lämnade tiotusentals israeler landet efter militärtjänstgöringen för att försöka få sinnesro i länder som Thailand, Japan och USA.
Fredsrörelsen fick ett uppsving och organiserade massdemonstrationer med mellan 50 000 och 100 000 deltagare i Israel, ett land med en befolkning på drygt fyra miljoner människor. Även ledande militärer uttalade att det inte var möjligt med en militär lösning av konflikten på Västbanken och Gaza. De kände att hela armén höll på att demoraliseras.
Freden som försvann
Intifadan var huvudorsaken till att det 1991 kom igång förhandlingar som för första gången någonsin utmynnade i ett begränsat palestinsk självstyre. Intifadan hade skapat en bred opinion för fred i Israel och mjukat upp den israeliska regeringen. Men det fanns även andra faktorer som spelade in.
Arafat och den övriga PLO-ledning som satt i Tunis var villiga att göra upp om nästan vad som helst för att återfå initiativet. Förutom att de inte hade någon som helst kontroll över intifadan, så var de också panka. Saudiarabien hade dragit in sina pengar för att PLO stödde Irak i Kuwaitkriget.
Dessutom hade Berlinmurens fall lämnat USA som världens enda supermakt och USA ville skapa "Pax Americana" - den amerikanska freden (som lik "Pax Romana" - den romerska freden - skulle vara i sekler). Visserligen var Israel dess främsta och mest pålitliga bas i Mellanöstern, men inte dess enda intresse. USA såg nu chansen att få stöd från en rad arabiska stater som tidigare hade ingått i Sovjetsfären. Det enda arabland som trilskades var Irak och det sattes snabbt på plats 1991. Om man lyckades pressa fram en fred skulle den amerikanska imperialism kunna dominera hela regionen ostört.
Förhandlingarna mellan parterna började i Madrid i oktober 1991. Två år senare kom man fram till det som kallas Osloavtalet. Talande nog skedde alla förhandlingar under USA:s överinseende. Alla förstod att FN inte kunde anförtros denna delikata uppgift. Det krävdes en amerikansk påk och dollar för att sätta det hela i rullning.
Med USA:s och Israels hjälp fick PLO formellt bestämmanderätt över några så kallade autonoma områden. Som motprestation skulle PLO tygla intifadan. Kvarterskommittéernas makt som grundade sig på arbetares och bönders egen aktivitet skulle ersättas med en regim som USA och Israel skulle kunna muta och hota till lydnad. Det blev en elit kring Arafat som fick makten. Dessa har varit mer intresserade av att berika sig själva än att tillgodose palestiniernas elementära behov. Följden har blivit att spänningarna ökat mellan den palestinska regeringen och folket. Ett symptom på detta är att nio personer dog på grund av misshandel och tortyr i de palestinska fängelserna under de två första åren efter att en PLO-myndighet hade etablerats på Västbanken.[vii] Ett annat exempel är att Dr Eyad el Sarraj, generalsekreterare för den palestinska oberoende kommissionen för mänskliga rättigheter, arresterades när han skickade ett kritiskt brev till Arafat. Palestina Nu citerar Eyad: "Det sker så många godtyckliga arresteringar nu, utan rättegång och utan dom. Under den israeliska ockupationen var jag hundra gånger friare."
I Osloavtalet kom man överens om palestinskt självstyre på ungefär 60 procent av Gazaremsan samt i staden Jeriko (cirka 15 000 invånare) på Västbanken. Detta skulle betraktas som ett första steg mot palestinskt självstyre över hela Västbanken och Gaza. Palestinierna fick därmed sina nationella rättigheter erkända, om än i ytterst begränsad omfattning. PLO erkände å sin sida staten Israels rätt att existera. Osloavtalet ledde vidare till flera delavtal (Gaza-Jeriko, Parisprotokollen, Oslo II, Hebron-avtalet, Wye River-avtalet samt Sharm el Sheijk-överenskommelsen), men palestinierna fick aldrig kontroll över mer än tio procent av Västbanken. En snabb blick på kartan avslöjar ett palestinskt lapptäcke med få sammanhängande landområden.
Under en kortare period kunde Osloavtalet på grund av exceptionella förhållanden ge sken av att fred höll på att skapas i Mellanöstern. Men palestinierna fortsatte att leva i misär. I grund och botten fanns alla motsättningar kvar, och det palestinska missnöjet kom till ytan i en ny intifada i oktober 2000, efter en provokation av den israeliske premiärministern Ariel Sharon. Den andra intifadan fick dock aldrig samma kraft som den första. PLO-ledningen fanns den här gången på plats och försökte begränsa rörelsen så att den inte hamnade utanför deras kontroll. På grund av det palestinska folkets besvikelse över PLO fick de muslimska fundamentalisterna i Hamas ett ökat stöd. Hamas var emellertid inte intresserade av en genuin folklig resning. De föredrog självmordsattacker.
Efter terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001 var Osloavtalet dött och begravet. Sharon, som aldrig tyckt om uppgörelsen, förstod att det hade uppstått en ny situation. Inledningsvis var USA-regimen tvungen att hålla honom tillbaka för att få ihop en allians med diverse islamiska diktaturer mot talibanerna, men så fort det jobbet var avklarat fick Sharon mer eller mindre fria händer att krossa den senaste och svagare intifadan. Efter Afghanistan-kriget började de israeliska styrkorna gå fram med sällan skådad brutalitet. Alla förbindelser mellan de palestinska städerna skars av. PLO-ledningen, med Arafat i spetsen, knuffades bryskt ner från piedestalen. Israel hävdade att de bar skulden till alla terroristattacker som ägt rum. Israeliska militärer torterade palestinier, skövlade sekelgamla olivlundar, sprängde palestinska bostadshus systematiskt och besköt ambulanser. Attackerna mot ambulanser blev så omfattande att Röda korsets generalsekreterare Christer Zetterlund protesterade: "Djupare än så här kan det inte sjunka." 81 israeliska) mellan september 2000 och januari 2003. 500 palestinska barn blev handikappade och mellan 170 och 375 barn hölls i israeliska civila eller militära fängelser.
Samtidigt har Sharon regeringen påskyndat utflyttningen av judiska bosättare till Gaza och Västbanken. Förutom alla icke-auktoriserade bosättare fanns det, enligt det israeliska inrikesministeriet, 236 000 auktoriserade bosättare i 145 bosättningar i januari 2004. Detta är en ökning med 16 procent sedan Sharon kom till makten. De bosättningar som domineras av religiösa fanatiker ökar snabbast. Sharons tal om att förflytta en del av de icke-auktoriserade bosättarna är således inget annat än en skenmanöver. Bit för bit trängs palestinier bort från sina hem.
Mur eller sekulär stat?
Är det över huvud taget möjligt att få fred i Israel/Palestina? FN har helt misslyckats. FN (och redan FN:s föregångare Nationernas Förbund) har varit engagerade i konflikten från första början. Resolution 181 om "Palestinas framtida regering", som antogs av FN:s generalförsamling den 29 november 1947, lade grunden för bildandet av staten Israel. Sedan dess har generalförsamlingen antagit omkring 600 resolutioner om Israel/Palestina, och säkerhetsrådet ett par hundra därutöver.
Israel har helt struntat i att följa de FN-resolutioner som kritiserat deras agerande, men det har varken resulterat i "fredsskapande" militära interventioner eller ens sanktioner. Trettiosju gånger mellan 1972 och 2003 har USA lagt in sitt veto i säkerhetsrådet mot Israelkritiska resolutioner. Den 27 mars 2001 lade till exempel USA in sitt veto mot utplacering av FN-observatörer på Västbanken och Gaza. I samtliga fall har USA varit ensamt om att rösta emot resolutionerna. Alla andra länder har röstat för eller har avstått från att rösta.
Desperat söker politiker och ledarskribenter världen över efter lösningar. För det kan bli ännu värre. Hela Mellanöstern kan explodera och det skulle drabba tillgången på den för väst så nödvändiga oljan. Två olika idéer har diskuterats för att skapa fred. Den första innebär en uppdelning av området mellan en palestinsk och en judisk stat. Den andra är en sekulär stat med lika rättigheter för palestinier och judar.
En tvåstatslösning (en tanke som även stöds av många på vänsterkanten) är med stor sannolikhet ett recept för en blodig etnisk rensning. Den omflyttning som bygget av muren redan har lett till ger en fingervisning om detta. Om bygget av muren skulle innebära att de 1,4 miljoner palestinier som bor i själva Israel också tvingas lämna sina hem så kommer det att ske under betydligt våldsammare former.
Den israeliska regimen misstror redan de palestinier som är israeliska medborgare. En palestinsk stat skulle ge den israeliska regeringen en ursäkt och möjlighet att slänga ut dem. Tidigare har de israeliska palestinierna inte deltagit i protesterna. De har visserligen sämre villkor än judarna - en kibbutz med 500 medlemmar får till exempel lika mycket i statliga bidrag som en näraliggande arabisk by med 10 000 invånare, och byn har inte ens ett avloppssystem - men jämfört med palestinierna på de ockuperade områdena har de haft det relativt bra. Palestinier som är israeliska medborgare har grundläggande rättigheter som rösträtt och organisationsrätt. Men under den senaste intifadan har också många av de israeliska palestinierna dragits med mera aktivt i protesterna. Många har drabbats av arbetslöshet och får inte tillgång till högre utbildning.
Även om man lyckas bygga klart muren och får "rätt personer på rätt sida" av den under någorlunda fredliga förhållanden, så skulle andra oöverstigliga hinder för att få fred finnas kvar. Palestina skulle inte ha en chans ekonomiskt. Ekonomin har nästan helt varit avhängigt Israel. Ungefär 30 procent av de palestinska familjerna i de ockuperade områdena har varit beroende av arbete i Israel. Alla som arbetar i Israel måste köa för att komma in och ut ur Israel varje dag, de jobbar långa dagar och kan när som helst bli av med jobben, men de har i alla fall en inkomst. En mur kommer knappast att förbättra någonting.
Någon verklig palestinsk ekonomi existerar knappt. De ockuperade områdenas BNI är bara 2.9 miljarder dollar. Av detta kommer ungefär en tredjedel från utlandet (u-hjälp, palestinska gästarbetare i andra länder med mera) och en tredjedel från export till Israel. Industrin är idag mindre än före ockupationen 1967. Ekonomin har styrts av 1500 militärförordningar som reglerar allt från plockning av vildtimjan till tillstånd för att plantera ett enda fruktträd. Palestina är en ekonomisk dvärg jämfört med Israel, som med en befolkning som är något mer än dubbelt så stor har en BNP som är nästan 40 gånger större.
För att få igång ekonomin behöver palestinierna hjälp. USA kommer inte att ställa upp och inte heller de andra rika länderna. Olivolja är inte samma sak som råolja. Dessutom är kapitalismen nu i en epok av ekonomisk nedgång, massarbetslöshet och kriser även i de rika länderna.
Det finns ett tredje problem med en tvåstatslösning. Självständighet för en palestinsk stat med bibehållen kapitalism kan i bästa fall innebära att ett kolonialt förtryck byts mot ett nykolonialt. Det betyder att direkt politiskt och militärt förtryck av en utländsk makt avskaffas, men att imperialismens ekonomiska förtryck kvarstår. Ett nykolonialt förtryck skulle ändå i sig vara ett steg framåt, eftersom det skulle kunna förvandla den nationella kampen till en mer renodlad social kamp. Men i det här fallet är en nykolonial lösning inte möjlig mer än högst temporärt. Utan ekonomiska framsteg skulle misären fortsätta och därför revolten. I före detta kolonier behöver det privilegierade skiktet en stark armé för att kunna försvara sin ställning mot uppror underifrån. Israel gav visserligen en del vapen till den nyskapade palestinska polisen, men en fullt utrustad palestinsk armé precis utanför Jerusalems stadsgränser kommer de aldrig att acceptera. Därför kommer den israeliska armén gång på gång att behöva intervenera för att slå ned uppror i Palestina.
Dessutom har vi problemet med det livsviktiga vattnet. En stor del av Israels sötvattenreserver ligger på palestinskt område. Av Västbankens vatten går 86 procent till Israel, tio procent till de judiska bosättningarna och bara fyra procent till palestinierna. Redan idag håller detta vatten på att sina eftersom det överutnyttjas. Därför tränger saltvatten in i brunnar och på Västbanken måste palestinierna köpa 70 procent av sitt vatten dyrt från israelerna. På Gazaremsan får en miljon palestinier 55 miljoner kubikmeter vatten, medan 7000 judiska bosättare tar hand om 20 miljoner kubikmeter.
Vem skulle få vilket vatten? Om Israel inte får tillgång till vattnet innebär det en ekonomisk katastrof för det israeliska jordbruket. Sedan Oslo-avtalet antogs för nio år sedan har de stora imperialistländerna haft sin chans att visa vad de går för. Ingen av dem har varit beredd att satsa de stora summor som krävs för att lösa vattenproblemet eller något annat allvarligt ekonomiskt problem. De kunde till exempel ha finansierat ett avsaltningsverk eller ordnat så att vatten kunde forslas från Nilen eller bergen i Turkiet, vilket hade gett tillräckligt med vatten till alla. Turkiet använder bara en liten del av sina vattentillgångar.Till sist har vi problemet med alla palestinska flyktingar. Judar har en automatisk rättighet att bosätta sig i Israel, men Israel har alltid motsatt sig att palestinier ska få samma rättighet. Över tre och en halv miljoner palestinska flyktingar finns registrerade hos FN:s flyktingorganisation UNRWA. En tredjedel finns i UNRWA:s flyktingläger. Israel kommer inte att acceptera en palestinsk stat med en större befolkning än Israel.
PLO:s tidigare paroll om en sekulär stat med lika rättigheter för judar och palestinier är också ett dödfött projekt inom kapitalismens ramar. Det är inte förvånande att de själva har övergett idén.Det är ännu mindre sannolikt att Israel godkänner en stat där judar skulle vara i minoritet, än att de går med på en separat palestinsk stat med större befolkning än Israel. De hade dessutom goda skäl att misstro PLO:s "sekulära stat". Om man tittar närmare på förslaget så upptäcker man att det skulle innebära att majoriteten av judarna skulle slängas ut ur Palestina.
I PLO:s grunddokument (covenant) från 1969 står det att "Palestinier är de araber som, fram till 1947, normalt bodde i Palestina. Alla som efter detta datum föddes med en palestinsk far - i eller utanför Palestina - är också en palestinier". Men i artikel 6 står det "De judar som normalt bodde i Palestina fram till den sionistiska invasionen kommer också att räknas som palestinier." Detta innebär att alla de miljoner som kom efter 1947 inte skulle kunna bli palestinska medborgare. Vart skulle de ta vägen? Och hur skulle man få dem att lämna Palestina?
Det går inte att sammanföra judar och palestinier i en nationalstat om inte de grundläggande sociala och ekonomiska problemen är lösta. Spänningarna är för stora. Just därför söker nästan alla en utväg genom att dela landet. En "sekulär" kapitalistisk stat är alltså otänkbar. Och tvåstatsidén kan också leda till en stor katastrof. Slutsatsen måste bli att det inte finns någon "praktisk" lösning på problemet inom ramarna för det kapitalistiska systemet, även om konflikterna så småningom temporärt kan dämpas igen.
"Abstrakt" är bäst
Lösningen kanske kan framstå som "abstrakt" och "teoretisk". Den enda enighet som är möjlig i området är arbetarklassens enighet över alla nationella, etniska och religiösa gränser. Bara arbetarklassen har gemensamma intressen. Under alla skikt av fördomar, besvikelser och rädsla kvarstår denna sanning. Genom en gemensam kamp mot den gemensamma fienden och för socialism kan misstron och hatet brytas ned. Inte för att det är en "bra" idé eller för att det vore "trevligt", utan för att man helt enkelt inte har någon annan väg att gå om man ska få fred och välfärd. Samtliga förtryckarregimer i regionen måste störtas. Bara arbetarklassen har styrkan att göra det, och under det halvsekel som gått sedan staten Israels bildades har också arbetarklassen stärkts. I dag är de flesta judar och palestinier i området inte längre bönder utan arbetare.
Om man använder sin styrka och etablerar en socialistisk federation i hela Mellanöstern med lika rätt till självbestämmande för alla nationella och etniska grupper kan regionens ekonomiska problem lösas. Man kan gemensamt använda sig av Turkiets vatten, Israels tekniska kunnande, oljan, shejkernas pengahögar och alla de pengar som slösas på vapen för att skapa ett bra samhälle. Det är inte bristande resurser som är problemet, utan hur de ägs och används. Det handlar om att få en region som har slitits sönder av imperialismen att börja fungera som en helhet igen och använda sina tillgångar på ett medvetet och rättvist sätt.
Det är förstås helt sant att det idag inte finns några starka krafter som verkar för en sådan lösning, vare sig i Israel eller i Palestina. Situationen är mycket polariserad. Vi måste därför ställa oss frågan hur sådana krafter kan utvecklas. De måste utvecklas från två håll. För det första har den internationella arbetarrörelsen ett stort ansvar. Istället för att antingen agera som stödtrupp för Israel eller försöka medla mellan Sharon och Arafat, måste den internationella arbetarrörelsen uttala sig självständigt: För ett omedelbart tillbakadragande av de israeliska trupperna på Västbanken! För ett återställande av demokratiska och sociala rättigheter för palestinierna! För en socialistisk lösning! Det skulle innebära en stor förändring. Ett sådant ställningstagande skulle attrahera både judiska och palestinska arbetare.
För det andra måste det marxistiska alternativet byggas direkt i Israel och Palestina. Idag kommer bara små grupper att ansluta sig till detta, men situationen kommer att förändras. I Israel kommer en utbredd krigströtthet att utvecklas. För de flesta judiska arbetare innebär kriget inget annat än uppoffringar. Det är framförallt de som skickas ut för att göra det smutsiga jobbet på Västbanken. Ett första symptom på en annalkande krigströtthet är att 500 reservofficerare har skrivit på ett upprop som säger att de vägrar tjänstgöra på Västbanken.
Förutom dödande och lemlästningar innebär kriget inget annat än ekonomiska uppoffringar. Det finns en stark tradition av facklig kamp även i Israel. I december 1998 hamnade den israeliska fackföreningsrörelsen Histradut i närkamp med Netanyahu-regeringen. Regeringen ville försämra sjukvården, pensioner och andra delar av välfärden. 700 000 deltog i en generalstrejk som stängde den offentliga sektorn, banker, flygplatser och till och med börsen. Generalstrejken hade föregåtts av att en av dess ledare hade gått under jorden eftersom en arresteringsorder hade utfärdats mot honom. Han hade vägrat att avblåsa strejken. Här och i en ny intifada finns grogrunden för en gemensam kamp mellan palestinska och judiska arbetare.
Den viktigaste faktorn som möjliggör för Sharon att hålla de judiska arbetarna i sitt grepp är de palestinska självmordsbombarna. De har tömt de israeliska gatorna på kvällarna och satt skräck i befolkningen. Men mer än så kommer de inte att åstadkomma. Precis som flygplanskapningarna som PLO genomförde på sjuttiotalet kommer också denna våg av individuell terrorism att avta allt eftersom det blir tydligt att den inte leder någonstans.
Marxister på 20-talet kunde genom sin fasta övertygelse om behovet av en gemensam kamp för socialism hitta vägen till att ena judar och araber. De följde helt enkelt de ryska bolsjevikernas exempel. Före 1917 var Ryssland ett land plågat av judeförföljelser, men i oktober 1917 ställde sig den ryska arbetarklassen bakom bolsjevikerna, vars centralkommitté till nästan hälften bestod av judar, och tog över makten i samhället.
Israel som stat är idag ett historiskt faktum och palestinierna är också berättigade till en egen stat, men under kapitalismen är detta en omöjlighet. Bara genom att bryta sig ur imperialismens grepp och etablera en demokratiskt kontrollerad planekonomi skulle förutsättningarna finnas för en långvarig och stabil ekonomisk tillväxt. Då skulle möjligheten öppnas för en fredlig samexistens av olika nationer i en federation som täcker hela Mellanöstern.
För källor se boken