Vad är radikalt fackligt arbete?

Vi försvarar Per Johansson till hundra procent mot det angrepp han utsatts för från Connex/Veolia. Därmed inte sagt att vi är okritiska till det sätt han arbetat fackligt. Vi anser att bestämmanderätten över Per Johanssons fackliga arbete (både till stil och innehåll) till hundra procent ska ligga hos klubb 119:s medlemmar. Därmed inte sagt att vi inte kan framföra synpunkter för diskussion. 

Bland de som aktiverar sig fackligt finns två sorters människor; de som ärligt vill slåss för medlemmarnas rättigheter och de som vill göra karriär. Per Johansson tillhörde den kategorin som ärligt ville slåss för medlemmarnas rättigheter.

För de som ärligt vill slåss för medlemmarnas rättigheter innebär dagens traditionella sätt att arbeta fackligt en kulturkrock. Fackföreningarna får bara ta strid när avtalen går ut och där emellan MBL-förhandlar man. En gång var 1000:e dag strider man (kanske) om förbundsledningen vill och alla andra 999 dagar ska man försöka prata arbetsgivaren till rätta.

För de som vill göra karriär inom facket är detta en utmärkt tillvaro, för de ser upp till arbetsgivaren och umgås gärna med arbetsgivaren dygnet runt. Att karriäristerna ser upp till arbetsgivarna ser vi flera tecken på; fackliga ledare som går på direktörslöner, lever som direktörer, klär sig som direktörer, tänker som direktörer osv.

För de som vill kämpa och kommer in på fackliga förtroendeuppdrag är det lätt hänt att man leverera allt sitt krut där det inte gör så mycket nytta; i MBL-förhandlingar, samverkansmöten, skyddskommittéer, projektgrupper eller andra umgängesformer med arbetsgivaren.

Många gånger tittar man uppåt i den fackliga hierarkin och tänker man att man minsann inte skall vara någon mesig fackföreningsledare. Jag ska "inte bli som dom". Jag ska "ta fighten". Och så rustar man sig mentalt för att gå i clinch med arbetsgivaren. Men vad betyder det egentligen?

Men när man talar om mesiga fackföreningsledare måste man komma lite närmare kärnan vad den mesigheten består i. Vi sa förut att karriäristerna kopierar arbetsgivarna. De kopierar också det område som är det absolut mest centrala och är vattendelaren i all facklig verksamhet: de hyser nämligen en sanslös skräck inför den fackliga medlemskåren.

Vattendelaren inom fackföreningsrörelsen går inte mellan de som levererar stenhårda motargument i MBL-förhandlingen och de som sitter av tiden. Vattendelaren går mellan de som mobiliserar medlemmarna och de som räds medlemmarna.

Så länge all facklig verksamhet hålls inom ramen för förhandlingssystemet sitter arbetsgivaren på säker mark och kontrollerar skeendet. Men så fort det finns en aktivitet på golvet bland de vanliga medlemmarna så har inte längre arbetsgivaren det övertag han är garanterad enligt arbetsrättslagstiftningen. 

Som facklig företrädare är det självfallet viktigt att kunna allt väsentligt inom arbetsrätten och ens kollektivavtal för att kunna tillvarata medlemmarnas intressen om man skulle tvingas tvista och gå i domstol. Det viktigt och kunna förhandlingssystemet och förstå att MBL-förhandlingar kan få juridiskt bindande konsekvenser. Men det är inte där styrkeförhållandena på arbetsplatsen mäts.

Det som i huvudsak avgör utgången av en förhandling är inte det hårda ord och yviga gester från den fackliga företrädaren. Gör man så har man blivit förhandlingssystemets fånge och bara en frustrerad och impotent spegelbild av arbetsgivaren. Det som avgör utgången är om han har en mobiliserad och aktiv medlemskår i ryggen eller inte. Det som arbetsgivaren i grunden räds är inte ordförande, ombudsmännen eller LO-TCO Rättsskydd. Det är medlemmarna. 

Många gånger kan det vara en strategi från arbetsgivaren att överbelasta den lokala fackliga organisationen med ärenden för att binda upp de lokala företrädarna i ändlösa förhandlingar, många och långa sittningar i skyddskommittén.

Det är viktigt att inte låta arbetsgivaren hålla i taktpinnen och diktera villkoren för hur och när frågorna skall behandlas. I varje allvarlig fråga måste man låta arbetsgivaren möta medlemmarnas ilska, inte den fackliga företrädarens frustration. Arbetsgivarens strategi är att hålla alla frågor bakom förhandlingssystemets lyckta dörrar. En facklig strategi måste vara att få ut frågorna till medlemmarna.

Att bygga upp en medlemsaktivitet görs inte på en dag. Motståndet finns inte bara i den fackliga och arbetsrättsliga strukturen som förutsätter att medlemskåren är passiv. Motståndet finns många gånger hos medlemmarna själva.

Jag betalar 700 spänn i månaden, måste jag engagera mig också? Så tänker många medlemmar som ser betalningen av avgiften som ett substitut för aktivitet.

- Visst, det är först när du engagerar dig du får valuta för dina 700 spänn, ska den fackliga företrädaren svara.

En ny radikal strategi måste innehålla tre saker:

1)   Facklig information av klass. Arbetsgivaren har idag informationsövertaget på de flesta arbetsplatserna. Genom personaltidningar, anslagstavler, chefer etc pumpar arbetsgivaren ut sin syn och sina problemställningar. En lokal facklig organisation måste matcha arbetsgivaren på den fronten och se till att man har ett regelbundet informationsblad till medlemmarna, så medlemmarna hålls informerade. Om medlemmarna är väl informerade fattar de också bra beslut. Varpå följer:

2)   Ge utrymme till skjuta beslutsfattandet ner till medlemmarna. Genom enkäter, omröstningar, möten eller andra former, måste den lokala fackliga organisationen dokumentera medlemskårens ställningstagande i de olika frågorna. Den lokala förhandlaren skall inte börja MBL-förhandlingen med att säga; "jag tycker", utan han ska säga: "medlemmarna tycker, våra belägg för detta är...".

3)   Löftet. Inte bara det fackliga löftet att inte arbete under sämre villkor än vi lovat varandra i kollektivavtalet. Utan att vi också lovar att skydda varandra om vi utsätts för angrepp från arbetsgivaren. Det finns klubbar där man "tecknat förtroendemannaförsäkring" med medlemmarna, om en förtroendeman angrips kommer medlemmarna omedelbart agera.    

Detta är egentligen en återgång till äldre och mer sundare fackliga traditioner. För hur såg skyddet ut innan förtroendemannalagen? Den byggde just på medlemmarnas vilja att med strejkvapnet skydda sina förtroendevalda. Arbetsgivarna visste att om de angrep en förtroendevald så stannade produktionen - inte någon juridisk process som harvade på i åratal.     

Dagens fackliga struktur är anpassat efter Saltsjöbadsandan. Eftersom det var samarbete som gällde då förpassades medlemmarna till rollen av avgiftsinbetalare och röstboskap på årsmötena. Tyngdpunkten försköts till de ledningarna på varje nivå som hade att administrera detta nya samarbete. Denna period nådde sin höjdpunkt i samband med att MBL kom 1976. Denna tid är nu förbi och kommer aldrig mera åter. För alla som söker efter ett nytt sätt att arbeta fackligt hoppas jag denna korta text ändå gett något matnyttigt.

Appendix - Vad är arbetsrätt?

"Man måste verkligen sakna varje historisk kunskap för att inte veta att den borgerliga lagstiftningen endast protokollför de ekonomiska förhållandenas krav."

Karl Marx i Filosofins elände, 1847.

Det är av allt som inte fungerar i samhället man gör juridik utav. Klasskampen är i det borgerliga samhället ytterst oprydlig och obehagligt. De öppna yttringarna av klasskampen har kapitalägarna en tendens till att förlora, med tanke på arbetarklassens tilltagande styrka. Så varför inte göra juridik av klasskampen och kalla den arbetsrätt.

Den första arbetsrätten var extremt anti-facklig. Åkarpeslagen från 1899 syftade till att skydda strejkbryteri genom att göra det olagligt att "tvinga någon till deltagande i arbetsnedläggelse eller hindra någon att återgå till arbete eller öfvertaga erbjudet arbete".

Att Åkarpslagen var den första anti-fackliga lagen betyder inte att staten och domstolarna ställt sig neutrala i fackliga konflikter tidigare. I brist på annat använde man sig av den lagstiftning som redan fanns; ordningsstadgan, strafflagen, tryckfrihetsförordningen, lösdrivarstadgan och flera andra lagar. Det var i sig inte förbjudet att tillhöra fackföreningar, men en arbetsgivare hade rätt att förbjuda sina arbetare att organisera sig och kunde sedan rekvirera polis och militär för att kasta ut dem som vägrade lämna sina fack. 

Den svenska arbetsrätten från 70-talet är väldigt omhuldad. I perioder har det talats om "demokratisering av arbetslivet", "trygghet" och "medbestämmande".  Ofta talas det om att "försvara arbetsrätten". Inte minst att försvara LAS (Lagen om anställningsskydd). Svensk arbetsrätt har en väldigt dubbel natur, vilket är svårt att förstå om man inte förstår att vi lever i ett klassamhälle där bägge klasserna - beroende på styrkeförhållandena och hur olika kraftmätningar utfaller - sätter sina avtryck i lagstiftningen. Detta är särskilt tydligt inom arbetsrätten. Utan en förståelse för klassamhället blir arbetsrätten fullständigt obegriplig.

Man kan klart se att arbetarklassen vunnit segrar. Det finns i arbetsrätten många saker som naturligtvis är fördelaktiga för arbetarna. Men det är också påtagligt vilken klass som har makten i samhället, vars behov lagstiftningen i grunden skyddar. Det är tydligt att varje gång något inkräktar på äganderätten (3) viker arbetsrätten alltid av till förmån för äganderätten. 

Utan en socialistisk grundsyn blir de stora dragen i det facklig arbete väldigt svårförståliga. Utan socialistisk grundsyn riskerar man att i bästa fall bli en skicklig förhandlare, som förhandlar om det allt mer krympande förhandlingsutrymmet.

Lite lustigt var det sommaren 2006 då Maud Olofsson gick ut och försvarade försämringarna av anställningstryggheten för ungdomar i Frankrike och sade att detta var ett exempel att ta efter. I Frankrike ledde detta till en revolt bland arbetare och ungdomar och här hemma i Sverige ledde det till att de mest re-re-revolutionära grupperna (framför allt anarkistiska medelklassungdomar) klottrade ned Centerpartiets lokaler och valstugor med parollen "Försvara LAS". Försvara detta LAS med sina medeltida krav på lojalitetsplikt? Försvara detta odemokratiska LAS som förbjuder privatanställda att offentligt kritisera sin arbetsgivare? Försvara detta LAS med sin "utköpsparagraf" som befriar arbetsgivaren från att följa domslut?

Att vara emot försämringen av LAS är en sak, men att försvara hela LAS är en annan. LAS är nämligen typexemplet på en lagstiftning som tillkommit för att hantera ett område som är föremål för en ytterst stark antagonism inom klassamhället; nämligen arbetsgivarens ekonomiska behov att obehindrat fritt antaga och fritt avskeda arbetare efter produktionens krav och arbetarens överlevnadsbehov i att kontinuerligt kunna sälja sin arbetskraft, att inte från en dag till annan stå utan försörjning.

Detta har lett till en kompromissfylld lagstiftning. Den innehåller allt ifrån medeltida inslag hämtade från tjänstejonstadgan till, moderna, humanistiska inslag som ett utslag av segrar för arbetarklassen, att småfel och brister hos arbetskraften inte kan utgöra grunden för att anställningskontraktet upphör. Man får t ex vara sjuk litet då och då och man får försova sig ibland. 

Att arbetsrätten i grunden står på kapitalägarnas sida kan bl a illustreras av fredsplikten i MBL (och tidigare kollektivavtalslagen). Så här skriver Gösta Hultén i sin mycket läsvärda bok Arbetsrätt och klassherravälde: 

"I strejkförbudsparagrafen talas om arbetsinställelse och 'därmed jämförliga åtgärder'. Vilka är då 'jämförliga stridsåtgärder'. Det visade sig snart att arbetsdomstolen under detta stadgande inte var beredd att räkna de stridsåtgärder som var arbetsköparnas traditionella vapen. Avskedanden, masspermitteringar, tvångsförflyttningar inom företaget eller förändringar av ackordsprinciperna med syfte att sänka lönekostnaden eller andra 'rationaliseringar' är inte stridsåtgärder i kollektivavtalslagen. För att tillgodose sina ekonomiska intressen behöver alltså arbetsköparen i regel inte ta till några stridsåtgärder. Han har i stället rätt att med stöd av sin tolkning och tillämpning av avtalet vidtaga de åtgärder han finner lämpliga ur profitsynpunkt. Däremot blir arbetarnas motstånd mot dessa åtgärder brottsligt och skadeståndssanktionerat.

Som stridsåtgärder från arbetarnas sida bedömer arbetsdomstolen inte bara strejker. Även nedsättande av arbetstakten är olaglig och ger arbetsköparen rätt till skadestånd. Detsamma gäller varje form av arbetsvägran och 'uppstudsighet'. Däremot en påtvingad höjning av arbetstakten, t ex en höjning av bandhastighet, laglig. 'Maskning' är således ett brott men däremot inte hetsning till döds"

Klarare än så kan det inte sägas.

Patrik Olofsson