Vad gick snett i Sovjet?

Socialismens motståndare gör det ofta lätt för sig. När de vill slå ned på socialismen så slår de ned på stalinistiska stater som Sovjet, Kina och övriga länder där kapitalismen kastades över ända. Det är förstås enklare att kritisera något som utger sig för att vara något det inte är, än att kritisera den äkta varan. Men socialismens försvarare kan inte nöja sig med att konstatera detta. Om man vill vara trovärdig är det nödvändigt att förklara hur socialismen förfalskades i öst.

stalinismen var ingen "konsekvent och logisk" arvtagare till bolsjevismen och oktoberrevolutionen 1917. I själva verket genomförde Stalin och hans anhängare en politisk kontrarevolution som slet av alla band till oktoberrevolutionens ideal om arbetardemokrati och internationell socialism. Eftersom han mötte starkt motstånd bland revolutionens försvarare tog han till oerhört brutala metoder. Kulmen blev de fasansfulla "moskvarättegångarna" på 30-talet som ledde till att alla tänkbara utmanare i partiet likviderades. Upp emot en miljon kommunister förlorade livet.

Oktoberrevolutionen förenklades tack vare den svaga borgerligheten, men socialismens uppbyggnad försvårades på grund av den låga nivån på ekonomin. Inbördeskriget som följde försvårade ytterligare försöken att bygga upp ekonomin. 1920 gick industrin på 30-40 % av sin faktiska kapacitet, järnvägsnätet var raserat och 60 % av lokomotiven gick inte att använda.

Ryssland hade år 1917 inte de ekonomiska förutsättningarna för socialismen. Man satte sitt hopp till att revolutionen skulle spridas internationellt. Först och främst vändes blickarna mot Tyskland, som hade en stark och välorganiserad arbetarklass och där våg efter våg av revolutionär kamp svepte fram. Tyskland med sin avancerade ekonomi, sin tekniskt högtstående industri skulle kunna dra upp Ryssland ur sin primitivitet.

Men Ryssland förblev isolerat. Den tyska revolutionen led nederlag, liksom den finska, slovakiska, ungerska, bulgariska och så vidare. Det blev början på en utveckling mot kontrarevolution i Ryssland. Men det var ingen rak process. Under inbördeskriget hade den Röda Armén slagit tillbaka de Vita styrkorna (med 21 utländska arméer som deltog aktivt på deras sida). Den nationaliserade och planerade ekonomin överlevde, men med mycket dåliga ekonomiska förutsättningar.

Utvecklingen fick sitt politiska uttryck i den allt mer svällande administrationen och byråkratin inom sovjetstaten. Trotskij, en av ledarna för den ryska revolutionen, beskrev det så här: "Grundvalen för byråkratstyre är samhällets fattigdom på konsumtionsvaror, med den resulterande alla mot allakampen. När det finns tillräckligt med varor i en affär, kan köparna komma när helst de önskar. När det råder knapphet på varor, tvingas köparna stå i kö. När köerna är mycket långa, är det nödvändigt att sätta dit en polisman för att hålla ordningen. Sådan är utgångspunkten för sovjetbyråkratins makt".

När denna byråkrati ska fördela varorna glömmer den naturligtvis inte bort sig själv. Lenin, den andra av ryska revolutionens två viktigaste ledare, skrev: "Vi övertog den gamla statsapparaten, och det var vår olycka. Statsapparaten arbetar ofta mot oss. Det blev så att efter 1917, efter maktövertagandet, så började statsapparaten sabotera oss. Vi blev då skrämda och bad dem: 'kom tillbaka till oss'. Och de kom alla tillbaka, och det var vår olycka".

Det byråkratiska skiktet som började resa sig över samhället representerade en reaktion mot oktoberrevolutionen. Människor som under tsartiden haft en välbeställd situation översvämmade sovjetstaten och även partiet i jakt på privilegier, prestige och inkomster. Lenin påbörjade en kamp mot byråkratin, men den varade inte länge. I mars 1923 drabbades Lenin av ett slaganfall (det tredje på ett år) som tvingade honom att lämna den politiska arenan fram till sin död den 21 januari 1924.

Stalin tar makten

Stalin, som spelade en undanskymd roll i revolutionen, hade, sedan han utnämnts till generalsekreterare i centralkommittén i april 1922, samlat på sig en enorm administrativ makt. Stalin var den ende i partiledningen som hade valts till sin post på rent administrativa meriter och ingen hade tänkt sig att han skulle kunna använda den politiskt. Stalin, som enligt Lenin led av "administreringsmani", hade i skymundan försett sig med lojala undersåtar inom byråkratin. Stalin behövde byråkratin och byråkratin behövde Stalin en först omedveten och sedan medveten process.

Stalins ledarskap startade en kampanj mot Trotskij och det han representerade. Först i förtäckta ordalag, antydningar och skvaller inom kommunistpartiet, sedan i öppna kampanjer mot Trotskijs person och hans ideer. Kampen mot trotskismen vann genklang hos den stora grå massan av okultiverade byråkrater. Som Trotskij själv förklarade var den byråkratins sätt att protestera mot marxismens teoretiska krav och mot revolutionens fordringar. Kampanjen drabbade även Lenin när man genom direkta lögner, förfalskad historieskrivning och citatakrobatik skulle bevisa att Lenin och Trotskij var de mest bittra fiender.

Trotskij skriver: "Man upphörde att betrakta Lenin som revolutionens ledare och förvandlade honom till överstepräst för en hierarki. Trots mina protester lät man på Röda torget uppföra ett mausoleum, motbjudande och ovärdigt för ett revolutionärt medvetande. De officiella böcker, som publicerades om Lenin blev även de mausoléer. Hans tänkande blev sönderhackat i citat, som lämpade sig för lögnpropaganda".

Stalinfraktionen såg Trotskij som ett väldigt hot, inte minst för att det var han som byggt upp Röda Armén och för att en mycket stor skara officerare (på alla nivåer) var sympatiskt inställda till Trotskij. Inom hela apparaten började en kraftig skiktning att ta fart. Trotskij och hans medhjälpare degraderades. De avsattes från sina poster och ersattes av lojala stalinister. Trotskij själv avsattes i början av 1925 från sin post som folkkommissarie för armén och flottan.

Modigt motstånd

Hade Trotskij varit samma despot som Stalin skulle han med Röda Armén bakom sig eventuellt kunnat krossa Stalins fraktion genom en palatskupp. Men ett sådant agerande fanns inte med i Trotskijs planer. En palatskupp skulle inte ha inneburit någon fundamental skillnad. Byråkratin var en "masskraft" och var tvungen att bemötas av en masskraft. Med andra ord: arbetarklassens ställning måste stärkas. En opposition, Vänsteroppositionen, formades för att kämpa för detta. Den leddes av Trotskij.

Vänsteroppositionens program sa:

1. Ryck upp varje antydan till förlängning av åttatimmarsdagen med roten.

2. Höj lönerna i samma takt som produktiviteten ökar.

3. Bygg ut industrin, dels för att motsvara behoven på industrivaror, dels för att suga upp den växande skaran arbetslösa.

4. Förbättra levnadsvillkoren för arbetarna.

5. Nej till individuella ackord.

6. Ungdomen, kvinnornas och lantarbetarnas ställning måste höjas.

Under och efter inbördeskriget hade arbetarnas materiella villkor halkat efter till förmån för rika bönder, små-kapitalister och byråkratin. Man måste så att säga återupprätta arbetarklassen. Men inte bara materiellt utan även politiskt, inom både fackföreningar, kommunistpartiet och sovjeter (statens grundorganisationer). För fackföreningarna gällde demokratisering, proletarisering och oavhängighet gentemot stat och parti om de skulle vara förmögna att försvara arbetarnas ekonomiska och kulturella intressen.

Sovjeterna hade förvandlats från att vara organ för arbetardemokrati till institutioner för tjänstemannadiktatur. Stalinisten Molotov svarade oppositionens kritik med formeln: arbetarna behöver inte närma sig staten och staten behöver inte närma sig arbetarna för den är ju redan i sig en arbetarstat.

En hel våg av antibolsjeviker hade sköljt över partiet. Personer som var beredda att klä sig i en bolsjevikisk kostym om det bara betydde en säker karriär. Dessa personer blev snart Stalins lojala hantlangare. Trotskij påpekade att partiet bestod av en tredjedel industriarbetare, men att de bara utgjorde en tiondel av partiets högre organ. 3840% av de ansvariga och ledande personerna inom bolsjevikernas press kom från andra partier. Cirka 25% av de som befann sig inom partiets ledande organ var före detta mensjeviker och socialrevolutionärer.

Vänsteroppositionens program innebar att partiet skulle bekämpa karriärismen genom:

1) fullständigt fri diskussion inom partiet,

2) att alla på ansvariga poster skulle kunna väljas eller avsättas beroende på vad majoriteten ansåg,

3) att avlägsna alla privilegier för personer inom högre organ så att moroten för karriärism skulle försvinna.

Bara en aktiv, kämpande arbetarklass, inom fackföreningarna, inom sovjeterna, inom partiet, skulle kunna motverka de byråkratiska tendenserna. Men ändå, det var man helt på det klara med, detta var bara åtgärder som kunde bromsa utvecklingen. Sovjet-unionens öde låg fortfarande i den internationella arbetarklassens händer.

Världsrevolutionen var ingen fras för vänsteroppositionen, utan en nödvändighet för att rädda arbetardemokratin i Sovjetunionen. Det var också därför kampen inom partiet ställdes på sin spets efter den brittiska generalstrejkens nederlag 1926 och den kinesiska revolutionens krossande 1927. Stalin hade båda nederlagen på sitt samvete. Båda nederlagen ökade massornas misstro och uppgivenhet. Den internationella arbetarklassens nederlag blev stalinbyråkratins framgång. Stalin uttnyttjade tillfället för att dra igång en klappjakt på vänsteroppositionens medlemmar, som hade blivit allt fler.

Vänsteroppositionen svarade med att anordna en serie hemliga möten, framför allt i Leningrad och Moskva, där vänsteroppositionens representanter talade. Sammanlagt deltog omkring 20 000 människor i vänsteroppositionens mötesserie hösten 1927, som en upptakt inför 15:e partikongressen i december samma år. Det avslutande mötet hölls vid Sovjets tekniska högskola där mellan 2000 och 3000 oppositionella hade infunnit sig. Trotskij och Kamenev hann tala i två timmar innan GPU (hemliga polisen) förstod vad som försiggick och bröt upp mötet.

Vänsteroppositionen deltog också i demonstrationerna till 10årsminnet av oktoberrevolutionen med egna avdelningar, egna plakat och egna slagord. Parollerna löd "Kamp mot högern, mot kulakerna, NEPmännen och byråkraterna", "Fullfölj Lenins testamente", "Mot opportunismen, mot splittringen, för det leninistiska partiets enhet". Trotskij anförde vänsteroppositionens styrkor i Moskva och Zinovjev i Leningrad. Denna massiva uppvisning ledde till upplopp och slagsmål på grund av stalinistiska provokatörer och i Moskva öppnade militär eld mot demonstranterna.

Förvisningar och mord

Men protesterna räckte inte till för att slå tillbaka Stalin i en situation där många arbetare demoraliserades av nederlagen i Kina och England. Trotskij och Zinovjev var redan utslängda från både politbyrån och centralkommittén, och blev nu uteslutna ur partiet. På partiets 15:e kongress antog man en resolution som löd: "... anslutning till oppositionen och propaganda för dess åsikter är oförenliga med medlemskap i partiet".

Trotskij förvisades till AlmaAta (nära kinesiska gränsen) i början av 1928 och landsförvisades 1929. Zinovjev och Kamenev gjorde det som krävdes av dem för att behålla medlemskapet, d v s avbön, något som från och med nu skulle bli en vanlig ritual bland demoraliserade, före detta oppositionella. 2 500 (mest zinovjevister) gjorde avbön efter den 15:e partikongressen. 1500 vägrade avbön och uteslöts.

Den 15:e kongressen var ett viktigt nederlag för Vänsteroppositionen. Men den var en massrörelse och därför var Stalins kamp mot den långt ifrån över. Hans attacker kulminerade i Moskvarättegångarna. "Rättegångarna" var en ursinnig kamp från byråkratins sida, ett ensidigt inbördeskrig mot marxismen, bolsjevikpartiet, sovjeterna, vänsteroppositionen, arbetardemokrati, världsrevolutionen allt som stod i motsättning till byråkratin.

Byråkratin var tvungen att fysiskt likvidera allt som kunde representera en alternativ ledning, en alternativ kurs, en alternativ politik till Stalins byråkrati. Framför allt var man tvungen att radera ut vänsteroppositionen som mest konsekvent representerade arbetarklassens historiska uppgifter. Trotskij förutsåg vad som skulle komma. Han skriver i ryska vänsteroppositionens bulletin att vad Stalin är tvungen att göra för att krossa oppositionen en gång för alla är:

"... länka samman oppositionen med mordförsök, förberedelser till väpnat uppror etc... den vanmäktiga manöver- och undanflyktspolitiken inför de växande ekonomiska problemen och partiets förlorade tro på ledningen har gjort det nödvändigt för Stalin att bedöva partiet genom att iscensätta ett drama i stor skala. Det krävs ett dråpslag, en chock, en katastrof..."

Första december 1934 mördades Kirov, ordförande i partiets Leningradavdelning, troligtvis på Stalins order. Detta använde Stalin som ursäkt för att intensifiera sin attack mot Vänsteroppositionen. Inom några månader hade 3040 000 Leningradbor gripits. Under en period på ett år efter mordet uteslöts 10 000 partimedlemmar i Moskva, 7 000 i Leningrad totalt 40 000 i hela landet. Hela bataljoner av Kirovmördare vällde fram i takt med att angiveriet och hysterin piskades upp.

Med början år 1936 följde sen de fyra så kallade Moskva-rättegångarna där gammelbolsjeviker och före detta oppositionella efter tortyr och hot mot sitt eget, sina barns, sina familjers, sina vänners liv erkände vad som helst. Några bevis presenterades aldrig.

Resultatet blev en total förvandling av både kommunistpartiet och staten. Den politiska kontrarevolutionen var fullföljd.

Ingen av sekreterarna i partiets lokalkommittéer som hade valts 1936, återvaldes 1937!

Den 11 juni 1937 tillkännagavs att ledningen för Röda Armén arresterats för högförräderi och följande dag att de dömts och avrättats.

Bara två procent av dem som var med på partikongressen 1934 fanns med på nästa kongress 1939. Hälften av 1934 års delegater hade rensats ut för "kontrarevolutionära brott".

Av de bolsjeviker som suttit i den första regeringen efter revolutionen 1917, levde år 1941 bara Stalin själv och Kollontay (som var ambassadör och bodde utomlands).

Det var detta som krävdes för att ersätta den strävan att bygga socialismen som släpptes loss av oktoberrevolutionen med en förfalskning.

Patrik Olofsson