Utan offensiva krav – huggsexa om ”löneutrymmet”
LO-pressas nu från alla håll. Regeringen är på offensiven. Arbetsgivarna vägrar att förhandla vidare om nya pensionsavtal. Och underifrån börjar det mullra i medlemskåren där allt vassare krav ställs.
LO-ledningen ser som sin främsta uppgift att garantera svensk ekonomis konkurrenskraft på lång sikt. Att man samlar in medlemskrav inför avtalsrörelserna är sedan länge bara ett spel för gallerierna. Alla lönekrav som spikas av LO ryms alltid inom den ram som utgörs av Konjunkturinstitutets bedömningar om vilken löneökningstakt som är acceptabel ur den kapitalistisk ekonomins synvinkel.
Det grundfel den fackliga ledningen gör att man accepterat ”teorin om den absoluta kakan”. Det betyder att man tror att det finns ett givet löneutrymme. Om en grupp får mer måste en annan ovillkorligen få mindre. I ett så pressat läge som LO-ledningen nu befinner sig leder det naturligtvis till inre stridigheter och positioneringar.
Naturligtvis kan man inte tala om löneutrymme i absoluta termer. Det lika korkat som att säga att ”samhällsekonomin” bara tål en viss exakt mängd barnafödande, en viss exakt mängd invandring eller en viss exakt mängd aktieutdelningar. En företagsvinst kan i grova drag fördelas på tre sätt; öka köpkraften för ägarna genom aktieutdelningar, öka köpkraften hos företaget genom att använda pengarna till investeringar eller öka köpkraften hos de anställda genom löneökningar. När samma pengar används i de två första fallen anses det helt oproblematiskt. Men skulle de gå till löneökningar; ja, då är det början till slutet på världen som vi känner den. Detta är inte vetenskap, utan borgerligt klasshat.
Inom LO har den bästa vakthunden mot löneökningar varit Metall. Genom Industriavtalet, som man tillsammans med LO- och TCO-förbund inom industrin, slutit med arbetsgivarna, har man förbundit sig att värna svensk exportindustris konkurrenskraft och att löneökningstakten inte skall vara högre än i de viktigaste konkurrentländerna. Detta blir extremt tufft att leva upp till då det pågår ett veritabel massaker på fackliga förmåner i till exempel Tyskland, där de lönerna sedan 2004 i stort sett stått still trots central a avtal om högre löner. Det beror på att slakten sker på lokal nivå med lokala fackliga företrädare som är bakbundna av fredsplikten och som utsätts för ständiga hot om utflyttning.
Å andra sidan har vi de lågavlönade kvinnoförbunden som Kommunal, Hotell & Restaurang och Handels. Till den sidan kan vi också räkna politiskt mer radikala mansdominerade förbund som Transport. Här finns hela problematiken med låga löner och lönediskriminerade kvinnoyrken. I genomsnitt tjänar en LO-kvinna 2700:- i månaden mindre än en LO-man.
Tack vare den ”stenhårda” fajten från LO-kvinnornas fackliga företrädare har löneskillnaderna under denna innevarande avtalsperiod minskat med 30:-. Så om 100 år kanske LO-kvinnorna är i kapp. Om sanningen ska fram så har de sista årens lilla, lilla statistiska vändning för LO-kvinnorna föregåtts av 20 år av ökade klyftor. Så det vore helt fel slutsats att på basis av de ynka 30:- påstå att ”vi är på rätt väg”. Värsta löneskillnaderna mellan män och kvinnor, 4400:- per månad, finns i offentlig sektor där arbetsgivarna ändå av politiska skäl, för att de kallar sig feminister, kan välja att ha en annan lönepolitik.
De interna stridigheter som nu blossat upp, beror i korta drag på att industriförbunden, med Metall i spetsen, inte tycker sig få ut något varken av en låglöne- eller kvinnolönesatsning, då detta inte, typiskt sett, är något problem inom industrin. Det är naturligtvis en allt för förenklad bild. Bägge problemen finns inom industri (till exempel på tvätterierna).
Metall har också motsatt sig att en samordning inom LO per automatik ska innebära skyldighet till sympatiåtgärder med andra förbund som råkar i konflikt. Metall blev omgående den borgerliga pressens kelgris och fick andra förbund, som Transport, att rasa och hävda att de gick kapitalets intressen.
Tyvärr är Metalls logik bakvänd. Det är inte så att risken för konflikter ökar för att man har en ömsesidig överenskommelse om sympatiåtgärder. Det är tvärt om så att om man vet att det blir sympatiåtgärder kommer viljan hos arbetsgivarna att nå en förhandlingslösning öka. Nu vet man att sammanhållningen är dålig och att man kan chansa på att LO faktiskt lämnar ett svagare förbund i sticket.
Samtidigt är detta ett utpressningsförsök från Metall som lyder: hamnar ni i konflikt om villkor som ligger över det vi plockar ut så är det uteslutet med sympatiåtgärder. Metall befäster med detta sin roll som LO:s lönepolis. Tyvärr har Metall lyckats framhärda i sin uppfattning. Efter LO:s styrelsemöte 27 november har Metall fått grönt ljus för att hoppa av samordningen med särskilda pengar riktade till kvinnolönerna och man har inte förbundit sig att ställa upp på några sympatiåtgärder.
Metalls insatts för att komma åt lönediskrimineringen av kvinnor består i att utarbeta ”partsgemensamma material på branschnivå till stöd för de lokala parternas arbete med att upptäcka och åtgärda oförklarliga skillnader i lön och arbetsvillkor mellan könen”. Lönediskriminering är alltså ett utbildningsproblem. Det är bara att gratulera om problemet inte är mer komplext än så för Metall.
Är det så här facklig solidaritet ska se ut? Hur har man hamnat i den här soppan? Vad finns det för alternativ?
Till att börja med måste man slänga ut alla falska teorier om ”absoluta löneutrymmen”. Det är inte så att mäns löner måste ner för att kvinnornas ska upp. Det är inte så att högavlönade blir utan om vi satsar på de lågavlönade. Det är inte så att bara för en metallare håller igen så får landstingen bättre ekonomi och större löneutrymme åt undersköterskorna.
En genuin, äkta, samordning kan det bara bli om alla vinner på den. Och att vissa vinner mera. Fram till nu har vi bara haft en vinnare; de svenska företagen vars vinster aldrig varit större. Det finns mer pengar än någonsin att åtgärda de branscher med allt för låga löner och att låta kvinnodominerade yrken uppgraderas lönemässigt.
Det finns en hake; alla dessa pengar som bågnar i företagens kassakistor är redan bortlovade till aktieägarna i form av utdelningar eller till bolagens chefer där bonusprogrammen slår nya rekord. Det vore naivt att tro att de ger bort pengarna frivilligt. Det kommer krävas kamp och solidaritet inom fackföreningsrörelsen.
Därför borde LO:s samordning vara offensiv, göra anspråk på det utrymme som faktiskt finns. Gjorde man det skulle alla medlemmar vara vinnare. Vi skulle slippa denna huggsexa, att slita brödet ur varandras munnar. Vi skulle få ömsesidig solidaritet istället för utpressning.
Axel Danielsson, en av arbetarrörelsens pionjärer, sade en gång; ”En fackförening kan aldrig kräva för mycket. Det mesta den kan kräva är det fulla värdet av arbetarnas arbete, det vill säga hela vinsten. Det skulle vi också kunna nöja oss med.”