Ut med USA in med klasskamp
Fyra år efter invasionen i Irak är bombliberalerna på defensiven. USA påstår sig fortsätta kampen för demokrati samtidigt som människor dör och de verkliga fröna till folkstyre slås ner.Det var fel att starta kriget mot Irak och utvecklingen går åt fel håll, men nu måste vi sluta upp bakom USA för att hjälpa det irakiska folket att få demokrati och frihet. Så kan de borgliga politikerna och medias åsikter i Sverige grovt sammanfattas. Bombliberalerna är på defensiven. Kriget har gått så illa som motståndarna förutspådde. Att Irak har störtats ner i ett tillstånd som bara kan beskrivas som barbari är inget annat än en mänsklig katastrof.
Att komma med kritik mot USA-politiken och att kalla den vid dess rätta namn, imperialism, får borgliga skribenter att tala om antiamerikanism. För den borgliga propagandan är USA ideallandet. Att sprida det amerikanska samhällssystemet (kapitalism) och frihet (privat ägande) är inte bara vällovligt, det är en nödvändighet. Däremot kan de ibland kritisera metoderna.
USA:s skäl till att invadera Irak presenteras lite olika, internationellt och nationellt. Internationellt var det främst Iraks påstådda innehav av massförstörelsevapen som gällde, nationellt var det kopplingen mellan Saddam Hussein och elfte september. Båda påståendena var medvetet falska. Även om en del fortfarande tror på terroristspåret i USA, blev det en tredje förklaring som fick fäste. Man ville störta en synnerligen farlig och hänsynslös diktator och införa demokrati i Irak. Denna förklaring blev speciellt omtyckt av den borgliga opinionen i Sverige. Men inte var det något tungt vägande skäl till invasionen för Bush och hans medbrottslingar.
Vilka var då de verkliga skälen till att man anföll Irak? Kretsen kring Bush, aktiva i den nykonservativa tankesmedjan PNAC, hade redan 2000 utformat en plan för att invadera Irak. Terrordåden den elfte september 2003 blev förevändningen. De fanns tre mäktiga länder i det oljerika mellanöstern, Iran, Irak och Saudiarabien. Iran är sedan länge fientligt inställt till USA, Saudiarabien är politiskt oroligt och Saddam Husseins Irak hade utvecklats från sammansvuren till en opålitlig fiende. USA ville ha ett stabilt kapitalistiskt land i området som allierad för att säkra framtida oljetillgångar. Det fanns också inrikespolitiska motiv för Bushadministrationen; att stärka makten och rikedomarna för dem själva och det militär-industriella komplexet. Gigantiska vinster från kriget i Iran hägrade. Ingen vågade ifrågasätta de oerhört höga vinstmarginalerna för de företag som skrev kontrakt med militären.
Kalaset betalades med den irakiska oljan och amerikanska skattemedel, det vill säga främst av arbetarklassen. Det handlar om en massiv omfördelning av kapital från folket till eliten, en ogenerad klasspolitik och utsugning av Iraks oljerikedomar, det vill säga klassisk imperialism. Till det skall läggas att det främst är människor från de fattigare lagren av det amerikanska samhället som tar värvning, och riskerar sina liv främmande länder. Därför framställde propagandan Saddam Husseins Irak som ett direkt hot mot USA. Bilden av Irak med massförstörelsevapen som samarbetade med Al-Qaida skulle skapa en hatisk stämning mot landet. Massmedia och politiker som inte entydigt ställde sig bakom budskapet framställdes som näst intill landsförrädare.
Trots den ensidiga kampanjen fanns det ett massivt motstånd mot kriget, framförallt inom arbetarklassen. Många lät sig inte luras av den hysteriska nationalismen. Massiva antikrigsdemonstrationer över hela USA och övriga världen föregick invasionen.
Protesterna hindrade inte Bushregeringen. Det enda som hade haft en chans att stoppa kriget var ett beslutsamt och enigt agerande från den internationella arbetarrörelsen, med stöd till antikrigsrörelsen och strejker inom krigsindustrin.
Själva invasionen gick som förväntat, men på sikt blev motståndet mot ockupationen betydligt kraftigare än Bushgänget hade räknat med. I nyhetsrapporteringen talas främst om bombdåden som utförs av religiösa grupper, men folkliga aktioner i form av demonstrationer och kravaller är också vanliga. De amerikanska truppernas säkerhetsläge är svårt. För att undvika allt för stora förluster har man barrikaderat sig i muromgärdade förläggningar med noggrann patrullering. Även den inhemska militären och polisen angrips eftersom de ses som kollaboratörer. Detta har medfört att statsapparaten bara delvis kontrollerar landet och att olika grupperingar har börjat strida om makten. Befolkningen lever nu med konstant terror, blir man inte dödad av en amerikansk raket, så kan man bli det av en terrorbomb, en prickskytt eller en nervös soldat som tror att man är självmordsbombare.
USA har ingen möjlighet att avväpna motståndarna utan att ett stort antal amerikanska soldater dör. När man har bekämpat motståndsfästen har man därför gjort det med stor eldkraft och liten hänsyn till civilbefolkningen. Attacken mot Fallujah är välkänt och fruktansvärt exempel. De civila dödsoffren finns det inga exakta uppgifter om, men oberoende källor talar om mellan 300.000 och 600.000 dödade.
Intentionen från Bushgänget var att skapa en ny borgarklass bland annat med hjälp av amerikanska exilirakier. Den framtagna nya konstitutionen var ett beställningsverk, som framförallt garanterade amerikanska företags intressen i landet.
De irakier som samarbetat med USA under ockupationen har ingen ljus framtid i landet. De trodde att de skulle kunna skapa rikedomar och status för sig själva men har misstagit sig gruvligt.
För Bush och hans amerikanska medbrottslingar är situationen annorlunda. De har ett rekordlågt förtroende i USA, och kanske grämer de sig över hur de kommer att framstå i historieböckerna, men de kommer att kunna skratta hela vägen till banken när de kvitterar ut sina vinster.
USA invasionen har inte på något sätt inneburit steg mot frihet och demokrati för människor i Irak. Vad som krävs för att vända utvecklingen är att vanliga människor i Irak organiserar sig och kämpar tillsammans. Under de förhållanden som råder är det naturligtvis svårt, men faktum är att ett arbete pågår i det tysta bland annat genom att man bygger upp fackföreningar. Flera strejker och andra fackliga aktioner har genomförts trots trakasserier från militären. Vid flera tillfällen har man protesterat mot privatiseringarna och så sent som i början av mars i år strejkade anställa vid Sheraton hotell i Bagdad för att få ut sina övertidsersättningar.
USA-ledningen har under hela ockupationen motarbetat fackföreningarna, något som visar att det är inte demokrati de vill ha, utan kontroll över Iraks ekonomi och då framförallt oljetillgångarna. Under årets första månader har USA-soldater tillsammans med irakisk militär vid flera tillfällen gjort raider mot huvudkontoret för irakiska LO. Man har arresterat människor, slagit sönder möbler samt beslagtagit datorer och annan utrustning. Flera bombattacker har också riktats mot fackligt aktiva, den senaste i februari då vice ordförande i irakiska LO, tillika generalsekreterare i den arabiska delen av Byggnads och Träarbetarnas fackliga international, skadades i en bombattack som tros vara direkt riktad mot honom.
Medlemsstyrda fackföreningar utbildar människor i demokrati samtidigt som det ger möjlighet att kämpa tillsammans. I fackföreningarna finns fröet till verklig demokrati i Irak. Därför måste dessa få stöd av hela den internationella arbetarrörelsen.
Den omättliga girigheten hos USA:s mäktiga män har skördat liv precis som Saddam Husseins diktatur. Det minsta man kan kräva är att Bush, Cheney och Rumsfeld ställs inför en internationell domstol för sina brott mot mänskligheten. Det finns väldigt små utsikter att detta kommer ske.
Bara den internationella arbetarrörelsen kan skapa frihet och rättvisa.
- USA ut ur Irak
- Stoppa privatiseringarna - oljefyndigheterna tillhör det irakiska folket.
- Stöd fackföreningarna i Irak - den svenska arbetarrörelsen måste ha ett aktivt solidaritetsarbete för att stödja fackligt aktiva i Irak.