Misär i rikedomen

Resebrev från USA

I juni var jag för första gången i USA, världens utan jämförelse rikaste nation. Och helhetsintrycket är - misär. Missförstå mig rätt, jag vet om att det finns mycket rikedom i USA, det märks också tydligt, men det gemensamma rummet, gatorna, infrastrukturen, servicen ... katastrofal!

Om man ska döma USA efter Washington och New York, så påminde de faktiskt en hel del om städer i den mindre utvecklade delen av världen. Jag tänkte ganska mycket på Kairo till exempel.

Hål i gatan

Vita Huset var naturligtvis tjusigt, och utanför åker det omkring långlånga limousiner, fast långsamt och försiktigt, för gatorna i centrala Washington är inte i mycket bättre skick än Kairos. Överallt finns det jättestora hål i asfalten. New Yorks tunnelbana är totalt nersliten, skitig, nedklottrad och biljettsystemet har slutat fungera, inklusive stationen vid Wall Street.

En månadshyra på 15 000 kronor är normalt för en etta på 25 kvadratmeter på Manhattan, men gatorna är nedskräpade, sophämtningen urusel. Man kan få vänta månader på att få telefon installerad och några gånger varje sommar och varje vinter lägger elektriciteten av vid energitopparna. (På sommaren drar luftkonditioneringen väldigt mycket ström).

Trasiga tåg

På järnvägsstationerna fanns lyxiga väntrum för förstaklasspassagerarna men tågtrafiken har ofta stora förseningar eftersom underhållet verkar vara si och så. Jag och min son åkte tåg från New York till Washington med planerad restid ca 4 timmar. Två vagnar gick helt sönder efter två minuters resa och i slutändan blev vi fyra timmar försenade och missade vårt flyg hem till Sverige, men alla passagerare (utom vi) tog detta med stort jämnmod eftersom sånt tydligen händer hela tiden.

Jag tänker på pendeltågsproblemen i Stockholm i samband med privatiseringarna, då alla var närmast chockerade eftersom vi tar för givet att sånt faktiskt ska fungera. Och här kommer vi in på kruxet: all service och infrastruktur i USA (utom försvaret och vissa delar av socialvården) har blivit privatiserad.

Hög skatt

Och så den stora överraskningen: För detta usla betalar amerikanska medborgare ungefär samma inkomstskatt som vi, mellan 30 och 50 % ! Och för det får dom ... vad? Inte fungerande skolor, ingen universitetsutbildning, inte sjukvård, inte pensioner, inte ens vettiga vägar mitt i huvudstaden!

Det enda dom får är i princip missiler och några statliga museer som faktiskt är helt gratis, (till exempel ett fint tekniskt museum i Washington där dom ställer ut bland annat just missiler) samt en dyr statlig byråkrati.

Mycket jobb

Inte konstigt då att en industriarbetare i USA jobbar i snitt 50-55 timmar i veckan med två veckors semester, eftersom bara sjukförsäkringen för en person går på 2000-3000 kronor i månaden! Och har man ett par barn så får man jobba ihjäl sig för att gå runt, vilket är just vad dom flesta amerikaner verkar göra. Ändå är det ekonomiskt omöjligt för en vanlig löntagare i USA att skicka barnen till universitet (om de inte lyckas få ett sportstipendium eller liknande).

Och detta gäller den vita arbetarklassen, afroamerikaner och andra har ännu sämre möjligheter. Självklart att brottsligheten och drogmissbruket frodas, det måste vara frestande att släppa taget, när alternativet verkar så helt tröstlöst.

Låt oss inte följa vägen

Sån är verkligheten i kapitalismens högborg efter en rekordlång högkonjunktur.

Efter att storögt ha tagit in detta måste jag säga att min världsbild har förändrats. Jag värdesätter på ett annat sätt det offentliga som vi än så länge har i Sverige, om än naggat i kanten efter år av nedskärningar och privatiseringar. Det jag lärde mig av USA är att det fortfarande finns en lång väg utför för Sverige. Låt oss inte ta den!

Lena HC

Från Socialisten nr 54, september 2001