Det amerikanska Laborpartiet:

Vi är här för att stanna!

"Det pågår en klasskamp", slog Buzz Hargrove fast, under stormande bifall från hela Laborpartiets kongress i Pittsburgh. Hargrove, ordförande för Canadian Auto Workers (bilarbetarna), framförde en kamratlig hälsning från sitt förbund som fick delegaterna på fötter. "Vi är en del av den kampen. Vi kan spela en roll", sa han.

Omgiven av muralmålningar av arbetarklasshjältar från Mother Jones till John L. Lewis i konferenshallen attackerade Hargrove det internationella kapitalet:

"Kapitalet ger ingenting utan kamp", sa han. "Men de tar, tar, tar. De måste pressas tillbaka. Vi behöver bygga ett alternativ, och förenas i solidaritet med arbetare överallt. Vi måste sätta stopp för casino-kapitalismen."

Detta summerade rätt bra stämningen på denna kongress.

USA:s arbetarparti grundades för drygt två år sen i Cleveland, Ohio. Men årets kongress i Pittsburgh var den första konstituerande kongressen, med stadgar och strukturer mer eller mindre fastslagna. Under de senaste två åren har det nykläckta partiet gjort blygsamma framsteg i medlemsrekryteringen.

Stora framgångar

För närvarande har det något över 10.000 medlemmar. Större framgångar har gjorts, trots AFL/CIO:s (amerikanska LO) kyliga gensvar, när det gäller att få fackliga organisationer att ansluta sig eller ge sitt stöd. Nu representerar de organisationer som givit sitt stöd eller anslutit sig över en miljon arbetare.

Bland de 1.414 delegaterna från fackliga avdelningar och förbund i 46 delstater fanns gruvarbetare, hamnarbetare, textilarbetare, sjuksköterskor, energiarbetare, elektriker, lantarbetare, statstjänstemän, byggnadsarbetare och många fler.

Gruvarbetarnas ledare, Cecil Roberts, höll ett tal på utpräglad Virginia-dialekt där han attackerade de förhållanden som arbetande människor i Amerika möter i dag:

"80% av arbetarna i USA tjänar idag mindre än de gjorde 1980. Fyrtio miljoner lever i fattigdom. 33% av barnen har inget hälsoskydd. Tjugo procent av amerikanska barn lever i fattigdom", sa han. Och ändå är pressen besatt av sex. Arbetarpartiet vill förändra debatten." Han avslutade under stormande applåder: "Det är dags att säga nej, nej, nej, åt helvete nej!"

Valstrategi

En av nyckeldebatterna på konventet handlade om valstrategi. För två år sen beslöt partiet att inte ställa upp med egna kandidater, men skulle se över situationen på detta möte. En valkommission tillsattes som lade fram förslag på ett försiktigt inträde på valfältet.

Rapporten underströk: "Vi står oberoende av bolagen och deras politiska representanter i de stora partierna Demokraterna och Republikanerna. Vår strategi är att majoriteten av det amerikanska folket - arbetarklassen - ska ta den politiska makten." Den sammanfattade: "Inom ramen för klassoberoende, med det slutgiltiga målet att erövra makten, accepterar vi taktiken att ställa upp med egna kandidater i valen."

Det centrala avsnittet var:

"Arbetarpartiet kommer bara att stödja kandidater som är medlemmar i Arbetarpartiet och som ställer upp enbart som kandidater för Arbetarpartiet. Arbetarpartiet kommer inte att ge sitt stöd till några andra kandidater".

Textens syfte var att dämpa oron att partiet enbart skulle utöva press på Demokraterna och inte kämpa självständigt i arbetarklassens intresse.

Ledningen såg det som mycket angeläget att driva trovärdiga kampanjer för att vinna allmänhetens stöd. "Vi vill inte bli en-procentare", slog Tony Mazzocchi fast. Kommissionen lade därför fram en rad tuffa kriterier för att ställa upp med kandidater: nödvändiga resurser, både ekonomiska och organisatoriska, och tillräcklig uppbackning från fackföreningar och andra organisationer.

Slutligen skulle en nationell kommitté avgöra om man skulle gå vidare eller inte. Opposition mot ledningens förslag fördes fram av dem som såg dessa kriterier som en allt för hård kontroll över distrikts- och delstatsorganisationerna.

Fackliga rättigheter

Partiet har föresatt sig att vinna det arbetande folkets hjärtan och hjärnor. I dag vill arbetarna ha fackföreningar. Enligt opinionsundersökningar nyligen skulle nästan hälften av de arbetande amerikanarna, mer än 50 miljoner, gå med i en fackförening om de hade en chans.

Men de som försöker organisera hamnar i ett krig på arbetsplatsen. En av tio fackliga aktivister avskedas för att ha förespråkat en fackförening. Siffran har stigit från uppskattningsvis en av tjugo 1980. Som resultat av detta har försöken att organisera strypts.

Följaktligen ställde sig kongressen bakom en kampanj för arbetarnas rättigheter. Resolutionen presenterades av Cecil Roberts, ordförande för United Mineworkers of Amerika (gruvarbetarförbundet). Han återkallade minnet av de hårda strider medlemmarna i hans förbund gått igenom för att försvara sina rättigheter som arbetare:

"Vi vet att svaret på arbetarnas problem i USA är en starkare arbetarrörelse i det här landet, där folk har den lagliga rätten att tala, att försvara sig, till hälsa och trygghet," sa han.

Resolutionen betonade:

"På arbetet är vi skyldiga om vi inte kan bevisa att vi är oskyldiga.

På arbetet lyder vi order, annars får vi diciplinstraff.

På arbetet gäller inte vår mest grundläggande rättighet, rätten att tala fritt.

På arbetet måste vi tillkämpa oss rättigheter genom utomordentliga och ologiska rättsliga ansträngningar, för att vinna erkännande och för att kunna förhandla om grundläggande arbetsplatsrättigheter."

Å andra sidan:

"Bolagen antas ha medborgerliga rättigheter, de behöver inte erövra sådana rättigheter, och har alltså större rättigheter under lagen, inklusive rätten att uttrycka sig fritt, hålla möten med sina anställda och uttrycka politiska åsikter, än vad människor har."

Det fanns en överväldigande känsla att partiet nu måste ta upp kampen mot bolagens aktioner mot arbetarrörelsen. Ett uttalande antogs som gav sitt fulla stöd till de invandrade lantarbetarna på Mt. Olive Pickle Co., vilka kämpar mot ägarna för att få fackliga rättigheter. Kongressen beslöt att stödja en bojkott av deras produkter tills företaget går med på att skriva ett avtal.

Under "Solidaritetstimmen" berättade strejkande och lockoutade arbetare från hela USA om sina erfarenheter av skoningslösa arbetsgivare. Mötet fick höra djupt rörande tal från lockoutade tidningsarbetare från Detroit, lockoutade stålarbetare från Colorado, strejkande gruvarbetare från Illinois, och strejkande från kaktillverkaren Nabisco. Dessa arbetare som arbetar inom de mest hänsynslösa amerikanska företagen fick ett överväldigande välkomnande av delegaterna, som grävde djupt i fickorna under insamlingen för att visa sin solidaritet.

Rättvis sjukvård

Ett annat nyckelämne som diskuterades var sjukvården. "Nästan alla har sin egen skräckhistoria att berätta om vårt nuvarande sjukvårdssystem" sa partiorganisatören Ed Bruno. "Mer än 43 miljoner människor i detta land har ingen sjukförsäkring alls, och resten av oss är dödströtta på dyra försäkringspremier och otillräcklig täckning. Sjukvårdssystemet borde handla om patientvård, inte om profit."

Kongressen beslöt att starta en kampanj för rättvis vård, och för att sjösätta den direkt organiserades en marsch genom Pittsburgh och ett utomhusmöte i staden. Bland andra talade Kit Costello, ordförande för California Nurse Association (sjuksköterskefacket):

"USA är sjukt. Hundra miljoner är underförsäkrade eller saknar försäkring totalt. Bolagen rånar oss genom sina höga försäkringspremier. Vi har fakta om det mänskliga haveriet under bolagens sjukvård. Vi behöver trygg sjukvård från vaggan till graven, och vi tänker sätta kravet på rättvis sjukvård på den politiska radarskärmen."

Efter manifestationen fortsatte kongressen. Temat var bygget av partiet. Partiet strävar efter massanslutning. Beslutsamheten var stor att gå bortom "politics as usual" och dra in miljoner vanliga människor i kampen för en ny politisk dagordning.

Gynnsamt klimat

Trots att det är en tuff uppgift så har det politiska klimatet i USA blivit mer gynnsamt för bygget av ett arbetarparti. Partiet är fortfarande mycket litet, men det har en enorm potential för tillväxt. Om vi får en djup nedgång i världsekonomin, vilket är troligt, får det stora politiska följder.

De som talar om en ny period av återhämtning och rikedom - och det finns många böcker och publikationer som framför det perspektivet - är uppe i det blå. De senaste uppgångarna och virvlarna på Wall street är inget tecken på hälsa utan skälvningarna före en annalkande krasch.

En djup ekonomisk nedgång kommer visserligen dämpa rörelserna på arbetsmarknaden, åtminstone för en tid, men politiskt kommer USA att radikaliseras enormt. En kris inom de Republikanska och Demokratiska partierna, som grundar sig på "marknaden", är oundviklig. Om det här arbetarpartiet kommer att bli den amerikanska arbetarklassens massparti är en öppen fråga. Det har helt klart potentialen.

Facket ryggraden

Avgörande för utvecklingen blir AFL/CIO:s (amerikanska LO) attityd. AFL/CIO kommer att utgöra ryggraden i ett massparti för arbetarna. För närvarande är ledningen knuten till det Demokratiska partiet, på samma sätt som TUC (det brittiska LO) under 1800-talet var allierat med liberalerna. AFL/CIO:s högerinriktade ledning under Kirkland hade en mycket nära relation till Demokraterna. Den krossade all rörelse för en oberoende klasspolitik.

Den nuvarande ledningen under John J. Sweeney har varit mycket mer tolerant. De har sett mellan fingrarna med att fackliga organisationer stött Arbetarpartiet. Jämfört med situationen under Kirkland är det ett steg framåt. Men Sweeney har ifrågasatt om detta är rätt tidpunkt för en sådan ansträngning, och säger att arbetarrörelsens begränsade resurser kan bäst användas genom att återuppbygga den fackliga rörelsen och välja politiska kandidater (Demokrater) som står på arbetarnas sida.

AFL/CIO pumpade in tjugo miljoner dollar i förra presidentvalskampanjen. Under novembervalen arbetade de hårt för att vrida det Demokratiska partiet åt vänster genom att bedriva kampanjarbete för hundratals Demokrater.

Men den strategin har misslyckats under femtio års tid. Därför är Arbetarpartiets slogan korrekt: "Arbetsgivarna har två partier. Nu har vi ett eget." Vid ett visst skede kommer AFL/CIO att under press underifrån tvingas bryta med det Demokratiska partiet. Arbetarpartiet skulle kunna bli katalysatorn för ett nytt massparti baserat på fackföreningarna. Det som är säkert är att det nuvarande Arbetarpartiet är det mest seriösa försöket sen andra världskriget att grunda ett verkligt parti för arbetarna i USA.

 

Av Rob Sewell och Peter Johnson (redaktör för den nystartade tidningen Socialist Labor i USA)

Labor Partys hemsida: http://www.igc.apc.org/lpa/

Från Socialisten nr 37 dec 1998