GM-arbetarna på Flint hade fått nog

Strejker fick vinden att vända

Efter att amerikansk fackföreningsrörelse under ett antal år har varit på reträtt, har äntligen vinden vänt, framför allt genom strejkerna det sista året.

De senaste åren har vi fått se ett viktigt återupplivande av den amerikanska arbetarrörelsen, som sedan 1983 lidit av att fackanslutningen har sjunkit från 20% till 14%. Det har gått så illa att de största tidningarna inte längre har en enda artikel om arbetsmarknaden.

Liksom en kniptångsrörelse mot cheferna har detta återupplivande två fronter. I toppen finns det en ny ledning för arbetarrörelsen. Mindre korrupt än den gamla och mer förutseende, inser de att deras egna personliga framtidsutsikter är dystra om de inte kan vända nedgången i fackmedlemskap. De har skjutit till mer pengar för att skaffa fler medlemmar. De tydliggör också sin politiska profil mer genom att satsa pengar på politiska kampanjer. De har insett att det juridiska klimatet för att organisera fackföreningsrörelsen redan är så dåligt att dom måste förhindra att det blir ännu värre.

Lagar mot facket

Sympatibojkotter och -strejker, samt banderoller vid affärscentra, järnvägsstationer och liknande är redan förbjudna. Tio procent av amerikanska arbetare som aktivt värvar medlemmar till facket har blivit avskedade, trots att sådana avskedanden är emot lagen. I detta organisationsklimat har den nya ledningen åtminstone insett att någon form av strid för att slå tillbaka är nödvändig. Företagsledarna har reagerat på den nya ledningen för arbetarrörelsen med att fördöma dem i massmedia, försöka driva igenom lagar som förhindrar fackföreningar från att delta i politiska kampanjer, avsätta ordföranden för transportarbetarförbundet och uppmuntra den gamla höger-fraktionen av fackföreningsrörelsen att omgruppera sig under ledning av det amerikanska lärarförbundet och vad de hoppas skall bli en ny högerledning för transportarbetarna.

Tryck underifrån

Den andra sidan av kniptången kommer underifrån. Amerikanska arbetare är trötta på att se sina löner minska medan ekonomin växer, vinsterna stiger mot höjderna och arbetarfamiljerna tvingas arbeta fler timmar. Dom utövar påtryckningar på fackföreningsledarna för att göra någonting positivt. Trycket underifrån kunde man se även under mycket svåra omständigheter, när Caterpillar-arbetarna vägrade att underteckna ett nytt avtal, framförhandlat av deras fackförbundsledning, efter att dom förlorat en lång, bitter strejk för några år sedan. Avtalet föreskrev anständiga löneförhöjningar, men det innebar också att hundra nyckelpersoner i lokala facket, som bolaget inte ville återanställa, miste sina jobb. Arbetarna förkastade avtalet och tvingade bolaget och fackledningen att omförhandla avtalet så att de 100 arbetarna fick sina jobb tillbaka. Medan omförhandlingen pågick miste tusentals arbetare som hade röstat mot det ursprungliga avtalet, flera tusen dollar av sin lön.

General Motors-strejken

Denna solidaritet var inspirerande för alla. En liknande påtryckning underifrån hände i General Motors-strejken nyligen, som berörde hundratusentals arbetare och kostade ungefär 1% av den amerikanska ekonomins resultat under tredje kvartalet. Fackförbundet som var inblandad i strejken var samma fackförbund som var inblandat i Caterpiller-strejken. Bilarbetarförbundet UAW (United Auto Workers) - en gång ett av de mest militanta fackförbunden, var nu ett av de fackförbund som var beredda att ge efter i de stora framtidsfrågorna för att få behålla några små fördelar just nu.

Började i Flint

GM-strejken började på en stansavdelning i Flint, Michigan, där ungefär 3.000 arbetare var anställda. De fick snart stöd av arbetare på andra avdelningar i Flint. Bolaget hade eldat på skrejkglöden genom att tvinga fram ett ökat arbetstempo, genom att inte åtgärda säkerhetsrisker och genom att bryta det nationella avtal som skrevs på av bolaget och facket 1996. Detta avtal ålade bolaget att investera 300 miljoner dollar i Flint-fabriken för att garantera dess framtid. Bolaget försökte ställa arbetarna inför fullbordat faktum när två stansmaskiner flyttades från fabriken. Detta ledde till arga demonstrationer från arbetarnas sida och till sist till strejk.

Nyckelpositioner

Det nationella fackförbundet skall understödja de lokala fackens rätt att strejka, Det finns inskrivet i UAW:s författning. Strejken stängde snabbt 27 av GM:s 29 fabriker. Så facket lärde sig en värdefull läxa - de senaste företagsledningsidéerna 'lean production' och 'just-in-time-management' (ungefär att producera för det akuta behovet, utan lagerhållning) gav arbetarna på nyckelpositioner en hel del inflytande över de gigantiska multinationella bolagen som styr vår värld.

Denna strejk skiljde sig från den nationella UPS-strejken förra året. De enda arbetare som faktiskt var i strejk fanns på de två avdelningarna i Flint. Men arbetarna på andra GM-avdelningar uttryckte offentligt sin sympati. Bolaget gick ut med en hysterisk publicitetskampanj medan facket behöll sin sida av saken för sig själv. Bolaget förde fram lögner om arbetarna och påstod att dom arbetade 4 timmar per dag och fick löner på ca 800.000 kronor per år. Verkligheten är 8 timmar per dag under otrygga förhållanden, massor av påtvingad övertid och 400.000 kr per år, för de mest meriterade arbetarna, som ställer upp på en hel del övertid. Tidningarna försökte skapa förbittring mot arbetarna genom att peka ut GM-arbetarna som aristokratin bland arbetarklassen, de högst betalda. GM betalade annonser som framförde dessa lögner.

Massmedia

Massmedia berättade inte att topp-cheferna i GM var och en tjänade tio miljoner dollar förra året - trots att dom förlorade marknadsandelar till konkurrenterna, har misskött bolaget i decennier och behandlat arbetskraften som speltärningar. Massmedia berättade inte att GM precis som alla andra bilbolag hade gjort rekordvinster på 6,5 miljarder dollar 1996. Massmedia berättade inte att bolagsledningen, vilka har en hel del aktier, har köpt tillbaka 12% av sina aktiekostnader, sådär 3,5 miljarder under de senaste 18 månaderna och nyligen har annonserat en ny "köpa-tillbaka-aktier"- plan.

Massmedia upprepade enbart bolagets syn på saken. Men trots chefernas ansträngningar, var 'the bottom line' som vi brukar säga i Amerika, eller slutresultatet att 74% av amerikanerna stödde de strejkande i opinionsundersökningarna. Allmänheten stödde strejken.

Medling

De ställde upp för GM-strejken därför att de också fått nog av sjunkande löner, längre arbetstid och att uppnå en chefernas högkonjunktur som har uppgått till 4 biljoner under de tre senaste åren, jämfört med en ekonomi som bara är värd 8 biljoner. Det var den längsta strejken vid GM sedan den nationella strejken 1970. Den kostade GM nästan 3 miljarder dollar i förlorade vinster och 12 miljarder dollar i förlorad försäljning. Bolaget använde emellertid lagen emot facket - de stämde facket och påstod att strejken var olaglig - de processade i fallet, så att en skiljedomare fick avgöra målet. Skiljedomaren var son till samma skiljedomare som dömde mot facket i den stora sittstrejken på 30-talet (sittstrejker som facket gjorde för att vinna rätten att representera arbetarna). Trots allt fick arbetarna vid de båda strejkande avdelningarna igenom de flesta av sina krav. GM gick också med på att dra tillbaka sin anklagelse om att UAW hade bedrivit en olaglig strejk. (Bolaget hade yrkat att facket inte hade rätt att strejka när det gällde investeringar). I gengäld samtyckte arbetarna på de två avdelningarna till att 240 arbetsmoment skulle öka i hastighet med 15%.

Tyvärr verkar fackledningen lika oroad över de hundramiljontals dollar i böter som medlarna och domarna kunde utdela, som de var över att definiera en plan för framtiden. Som en del av överenskommelsen har UAW:s nationella ledning accepterat att avskaffa strejkrätten för vissa klubbar fram tills det nuvarande kontraktet slutar gälla om 18 månader. Men företaget hävdar att strejkförbudet ska gälla alla GM:s fabriker. Sanningen om denna del av överenskommelsen kommer antagligen att testas snart då företaget, fyra dagar efter uppgörelsen, tillkännagav för sina herrar på Wall Street att de skulle "bolagisera" några bildelsfabriker till separat ägda och styrda företag.

Sådan "bolagisering" hotar fackets styrka. 53 000 UAW-medlemmar på GM skulle bolagiseras. GM kommer då inte att ha några ekonomiska incitament att använda deras arbetskraft och kommer antagligen anställa icke-fackligt anslutna. Facket måste därför använda alla sina resurser för att kämpa mot denna bolagisering.

Mexico-arbetare

Överenskommelsen mellan UAW och facket tar heller inte upp att GM 1996 gick med på att behålla 95% av sin arbetskraft och att förtaget bryter mot det löftet varje dag. Och att man samtidigt som jobb försvinner, precis som i andra bilindustrier, har intensifierat arbetet vilket lett till att riskerna för arbetsskador ökat.

För att effektivt kunna bemöta den vidare frågan om jobb som bolagiseras och den kontinuerliga minskningen av anställda måste facket ha ett mer internationellt synsätt - att organisera och samarbeta med de 70 000 GM-arbetarna i Mexico, i stället för att spela ut amerikanska och mexikanska arbetare mot varandra som man gjorde under denna strejk.

Samarbetskommittéer

Dessutom måste UAW-ledningen sluta prata om sin samarbetsanda med företagsledningen. Facket spenderar 400 miljoner dollar per år på löner för anställda som deltar i samarbetskommittéer , ett program som styrs av ledningarna för GM och UAW. Samtidigt som GM har minskat sina anställda från 400 000 till 200 000 och betalat sina direktörer hundratals miljoner dollar och köpt tillbaka biljoner av sina egna aktier. Att liera sig med GM-ledningen har varit en återvändsgränd för arbetarna från första dagen.

Vinden vänder i den amerikanska arbetarrörelsen, och ledningen för UAW måste nu fråga sig själva om de vill leda utvecklingen eller om de tänker låta bilföretagen och Wall Street diktera framtiden.

Eric Perkins

Från Socialisten nr 34 aug 1998