USA:s krig mot mödrar, barn och fattiga

USA har en ny fiende: "bidragsmödrarna", som ägnar sig åt lösaktigt leverne i stället för att ta hand om sina barn.

Underförstådda uttryck för rasism och kvinnoförakt ackompanjerar denna attack mot de fattiga, med en laddad vokabulär som "bidragsdrottningar" och "kriminella mödrar". Charles Murray, den inflytelserike högerorienterade samhällsforskaren och hans bok The Bell Curve återspeglar den framgång som dessa högeridéer har fått. Enligt Murray är barnafödande utanför äktenskapet "det största sociala problemet i vår tid - viktigare än brottslighet, droger, fattigdom, analfabetism, socialhjälp eller hemlöshet eftersom detta är drivkraften till allt det andra." 1996 skrev president Clinton under ett lagförslag till en socialbidragsreform som var spiken i kistan för det sociala skyddsnätet i USA.

Politikerna och deras vänner i media förde fram idén om att fattigdom är ett problem som orsakas av beteendet hos de fattiga själva, och är ingenting som kan sättas i samband med löner, arbetsmarknad eller tilldelningen av bidrag. Och genom att beskylla de fattiga för deras fattigdom kan de som inte är fattiga ånyo bekräfta sin tro på möjligheten till framgång.

373 dollar

Den nya socialbidragslagen fortsätter det krig mot Amerikas fattiga, i första hand kvinnor och barn, som startades av president Reagan 1980. Socialbidragen har reducerats kraftigt under 1980- och 90-talen. 1994 var den genomsnittliga utbetalningen till en mamma med två barn endast 373 dollar (c:a 2.900 SEK) i månaden, vilket kan jämföras med den genomsnittliga månadshyran på 570 dollar för en 70 m2 stor lägenhet. Inga allmännyttiga bostäder för de fattiga har byggts på mycket länge. Friska vuxna som lämnat sitt arbete, oavsett anledning, har inte längre rätt till matkuponger.

Attackerna mot socialbidragssystemet och utsugningen av de bidragsbehövande, som gått hand i hand med ökningen av antalet lågavlönade jobb, en framgångsrik kamp mot fackföreningarna, sänkta löner och kollaps för systemet med lagstadgade minimilöner, är tendenser som har karaktäriserat amerikansk kapitalism under 1980- och 90-talen.

Hela idén om att arbete erbjuder en väg ut ur fattigdomen är fel. Chanserna att förverkliga "den amerikanska drömmen" har smulats sönder för den majoritet som nu arbetar fler timmar för mindre lön än deras kollegor gjorde 1979. Minimilönen för en ensam förälder med två barn som arbetar 40 timmar/vecka ger familjen en inkomst som endast är 70% av beloppsgränsen för existensminimum. Dessutom kostar den subventionerade barntillsynen, där sådan över huvud taget finns, oftast mer än den är värd.

Sjukförsäkringar

En annan fråga är bristen på billiga sjukförsäkringar. Socialbidragstagare får en viss sjukvård gratis, men så snart de hamnar utanför bidragsregistren mister de för det mesta sin sjukförsäkring. Det betyder att ett jobb kan kosta mer i förlorade sjukvårdsförmåner än det ger i lön, och detta redan innan barnomsorgen tagits med i beräkningen. I USA kan en vältäckande sjukförsäkring lätt kosta över 3.000 dollar för en enskild individ. Minimilönen för ett heltidsjobb gav 1996 omkring 9.000 dollar/år.

1996 tycks de ondsinta utpekarna av syndabockar ha uppnått sina syften. Socialbidragen skars ned, och samtidigt sänktes också skatterna för de rika. Kostnaderna för familjebiståndet var detsamma 1994 som 1975, trots att antalet mottagare ökat från 11 till 14 miljoner. Många arbetare lämnade sina barn ensamma hemma för att gå till lågavlönade deltidsjobb, som inte är värda att ha; arbetare som förlorat sina jobb p.g.a. nedskärningar tog snabbt de jobb som erbjöds, hellre än att behöva bära stämpeln som socialfall medan de väntade på ett arbete som motsvarade deras yrkeskunnande. Och den amerikanska aktiemarknaden var nöjd med de låga löneökningarna.

Tyvärr blir historien värre. I augusti 1996 skrev president Clinton under en ny socialbidragslag. Kärnpunkten i den nya lagen är att kontantunderstöd inte får betalas ut till en familj där någon av de vuxna medlemmarna under sin livstid erhållit bidrag i 60 månader, oavsett om dessa infallit i följd eller inte. Efter 60 månader finns ingenting att få. Noll och ingenting.

Lagförslaget, som presenterades efter en debatt där en kongressman från Florida jämförde socialbidragstagare med alligatorer på zoo och där en kvinnlig kongressledamot från Wyoming jämförde dem med vargar i ett reservat, slår fast att det är Kongressens åsikt att det föds för många barn till ensamstående mödrar, att detta är orsaken till ökningen av antalet barn som är i behov av socialhjälp och att syftet med denna nya lag är:

"[Att] göra slut på bidragsberoendet hos behövande föräldrar genom att främja yrkesutbildning, arbete och giftermål ... [att] förebygga och minska antalet utomäktenskapliga graviditeter ... [att] uppmuntra bildandet och varaktigheten av familjer med två föräldrar."

Kongressen och presidenten tycks vilja främja de fattigas önskan att göra rätt för sig genom att hota med hemlöshet och svält för invandrare i allmänhet och andra medborgare som behöver bidragsstöd i mer än 60 månader. För medborgare som inte förbrukat de 60 månaders bistånd de har rätt till, kräver lagen att var och en av de 50 delstaterna utformar sitt eget biståndsprogram. Varje sådant program måste emellertid uppfylla ett antal minimikrav som t.ex.:

1. 90 % av familjer med två föräldrar måste ha en vuxen i arbete 1999. Arbetet kan ligga inom den privata sektorn, den subventionerade privata sektorn eller den offentliga sektorn, Utbildning räknas inte som arbete förrän 20 timmars "riktigt" arbete har utförts per vecka.

2. De som uppbär bidrag MÅSTE börja arbeta inom 24 månader från den dag de började få socialhjälp. I själva verket uppmuntras delstaterna att kräva "samhällstjänst" från socialbidragstagare redan efter 2 månader.

3. Vuxna utan barn kan bara få matkuponger för 3 månader av varje 36-månadersperiod - om de inte arbetar för dessa matkuponger.

4. Legala invandrare får inga matkuponger eller annan socialhjälp om de inte har arbetat mer än tio år.

5. Lagen gör det omöjligt (att få matkuponger) för alla individer ... som frivilligt och utan goda skäl lämnat ett jobb. [Den] godtar inte brist på lämplig barntillsyn som tillräckligt skäl för att inte uppfylla arbetskraven.

Delstaterna har rätt att skärpa, men inte mildra, kraven på bidragstagarna ännu mer än vad lagen kräver. De uppmuntras till och med att göra detta. I Michigan kräver staten att en bidragsbehövande kvinna som får barn återgår till arbetet inom sex veckor.

I en självgod anda av social ingenjörskonst, ombeds var och en av de 50 delstaterna att göra upp en plan för att minska antalet ogifta mödrar. De fem stater som visar den största minskningen av utomäktenskapliga födslar får 20 miljoner dollar i bonus, förutsatt att minskningen inte åtföljs av stigande antal aborter!!!

Regeringen säger att man vill avskräcka fattiga kvinnor från att skaffa barn så länge de är fattiga. Men i själva verket finns det inte tillräckligt med bra jobb för att de 15 miljoner kvinnor som klassas som fattiga ska kunna lyftas upp ur fattigdomen. Man väljer att gå ut i krig mot kvinnor och invandrare i stället för att rikta uppmärksamheten på en höjning av minimilönerna till en nivå som skulle hjälpa en arbetare upp ur fattigdomen, och mot kvinnornas löner för "kvinnojobb" som fortfarande bara ger 70% av vad män tjänar. Regeringen genomför dessutom inga åtgärder för bra barnomsorg och sjukvård. Den nya lagen kommer att få som främsta resultat att fattiga kvinnor med barn får mindre pengar, mindre yrkeserfarenhet, sämre sjukförsäkringar och färre matkuponger under det nya århundradet än de haft under det hårda 1990-talet.

Kriminalitet

Vägen USA slagit in på markeras tydligt av det faktum att de totala utgifterna för fängelser och polisväsende ökat med 90 miljarder dollar de senaste 15 åren, vilket är dubbelt så mycket som hela kostnaden för de två huvudsakliga välfärdsprogram som landet just spolat ner i avloppet.

Det är för tidigt att uppskatta följderna av den nya socialhjälpslagen. Delstaterna är så upptagna av att tävla om nedskärningar i sin bidragsstatistik att de inte har haft tid att se vart människorna är på väg. Dessutom är ekonomin inne på sitt sjätte år av återhämtning och arbetslösheten är låg. Vägran att räkna utbildning som arbete har redan fått många tragiska resultat. Wall Street Journal rapporterade t.ex. att vid City University i New York tvingades 15.000 ensamstående mödrar lämna de deltidsstudier de påbörjat, för att ta "riktiga" jobb som gatusopning, diskning eller städning av tunnelbanevagnar. Lagen lägger tyngdpunkten på arbete, inte utbildning, och därför har också finansieringen för de flesta utbildningsprogram stoppats.

Enligt finanspressen har den plötsliga tillströmningen av arbetare varit ett viktigt redskap för att hålla lönerna nere, åtminstone i vissa delar av landet. I New York har myndigheterna anställt 100.000 socialbidragstagare i olika offentliga jobb. Betalningen de får är socialbidraget. Hur många timmar de skall arbeta bestäms genom att socialbidraget divideras med minimilönens storlek. Semestrar existerar inte. Staden gjorde sig redo för detta arbetskraftstillskott genom att 1994 avskeda 22.000 offentligt anställda fackföreningsmedlemmar. Dessa arbetare hade en lön som var fyra gånger högre än minimilönen och de hade även försäkringar, pensioner och semestrar.

Det tycks kvitta lika vad som händer med bidragstagare - så länge de inte har barn och så länge de inte kostar samhället någonting. Wall Street Journal rapporterar att trots fortsatt ekonomisk högkonjunktur serveras i genomsnitt 650.000 måltider per månad i New Yorks "soppkök", vilket kan jämföras med 360.000 måltider per månad 1994.

Eric Perkins

Från Socialisten nr 30, februari 1998