USA: Besvikelse med Obama

Nu måste arbetarklassen inta scenen

Den 4e november var det val till den amerikanska kongressenoch senaten i det som brukar kallas för Midterm elections, alltså ettval halvvägs in i presidentens mandatperiod. De brukar ses som ett test på densittande presidentens och partiets popularitet och valresultatet brukar nästanalltid väga över till oppositionens fördel. Eftersom det i USA bara finns tvåstora partier, Demokraterna och Republikanerna, så betyder det att oftastuppstår dödläge mellan presidenten och de två kammarna. Den amerikanska termenför det här är lame duck, ungefär skadeskjuten anka och syftar på attpolitiska beslut oftast försvinner ner i det stora svarta hålet som utgörs avden oerhört komplicerade beslutsprocessen. Just en sådan situation lär vi fårse de närmaste två åren, ett dödläge mellan Demokraterna, som fortfarandehåller en tunn majoritet i senaten och så klart presidentposten, ochRepublikanerna som nu styr kongressen med en rejäl majoritet.

I borglig media spekuleras det vilt om anledningarna till”vänsterns” (läs Demokraternas) och liberalernas kollaps kontra högernsframgångar. En grupp som lyfts fram mycket är den ultra-konservative TeaParty-rörelsen, som backats upp av flera stormrika affärsmän och före dettarepublikanska kandidaten Sarah Pahlin. Deras gormande om att de amerikanskavärderingarna håller på att förstöras av radikala galningar i Washington harså klart påverkat en och annan. Men fakta talar för sig själv, trots allapolitiska grupperingar och miljarder dollar spenderade i valet så är detabsolut största partiet samma som alltid – soffliggarpartiet. Inte mer än42  procent av röstberättigade medborgaregick till valurnorna. Och då ska man till det lägga att det finns en stor delav befolkningen som inte har registrerat sig för att rösta samt fler än 15miljoner amerikaner som är förhindrade att rösta eftersom de har varitstraffade. Hela den politiska diskussionen rör sig alltså i en liten minoritetav befolkningen. Det är inte svårt att se trenden; arbetarklassen ochminoritetsgrupper röstar i mycket lägre utsträckning än välbärgade vitaamerikaner.

Trots allt detta valdes den första svarta presidenten BarackObama 2008. Många hade hoppats på en förändring, fackföreningar och andraprogressiva ställde upp mangrant bakom honom i hopp om att få igenom förslagsom underlättade facklig organisering och stärkte välfärden. Så här två årsenare kan vi se resultatet – en fullständig kollaps. Förtroendet har halveratsfrån närmare 80 procent för två år sedan till att ligga och guppa strax över40-strecket. Den amerikanska arbetarklassen har blivit sviken och svarar genomatt strunta i att gå till valurnorna. Barack Obama visade sig vara precis somvilken annan president som helst – lägger miljarder på krig och att räddabanker men låter välfärden fortsätta förfalla och arbetslösheten skjuta ihöjden. Vanligt folk vänder Obama ryggen men de går absolut inte högerut sommedia har beskrivit det. Förtroendet för Republikanerna är enligtundersökningar ännu lägre än för Demokraterna!

Klart är, att vanliga amerikaner tröttnat på att bara kunnavälja mellan två nyanser av kapitalism. I en undersökning från 2009 svarade 36procent av de tillfrågade att de såg positivt på socialismen. Detta är ganskaanmärkningsvärt för ett land där all borglig media likställt socialism med renondska de senaste sjuttio åren.

Det stora problemet är så klart avsaknaden av ettarbetarparti som kan fånga upp dessa stämningar, istället uppstår ett politisktvakuum där alla möjliga enfrågerörelser och märkliga partier kan få oanadeuppsving. Den viktigaste faktorn för att skapa en förändring ligger i attfackföreningarna, som trots allt organiserar närmare elva miljoner arbetare,börjar utmana Demokraterna. Idag lägger man miljontals dollar och skickar uttusentals frivilliga för att stödja demokratiska kandidater. Trots att man gångpå gång blir överkörda. Med den organisation fackföreningarna har bakom sig,skulle man på allvar kunna bli en faktor att räkna med i amerikansk politik omman lanserade egna kandidater. I mitten av nittiotalet togs ett sådantinitiativ av ett par fackföreningar, man skapade Labor Party. Tyvärr harpartiet på nationell nivå fört en tynande tillvaro, men i år lanserade man förförsta gången en kandidat på lokal nivå i South Carolina. Trots en minimalbudget och lite fotfolk så skrapade man ihop 3,1 procent av rösterna. IKalifornien fick det socialistiska partiet Peace and Freedom Party merän 60,000 röster i guvenörsvalet. Många aktivister berättar också om ökatintresse för socialistiska och progressiva partier.

Naturligtvis är det så att trots allt så är vi väldigt långtifrån att kunna utmana de två borgliga partierna på riktigt. Men det finnstusentals socialister i USA som har ett stort ansvar att på ett öppet ochinkluderande sätt föra fram idéer i fackföreningarna om att skapa ett riktigtalternativ till de två kapitalistiska partierna. Den amerikanska arbetarklassenmåste äntra scenen och ta makten ifall vi ska kunna skapa en bättre ochsolidarisk värld.

Jonas Ryberg