USA har intagit Bagdad - men vad händer sen?

Och så har USA intagit Bagdad. Saddam har dödats, flytt eller håller sig gömd. Hans Bergström utropar i Dagens Nyheter Per Ahlmark till krigets stora segrare. Krigshetsarna gratulerar varandra. Fyllda av självgodhet ropar de anklagande mot anti-krigsrörelsen: "Vi hade rätt när vi stödde USA eftersom den irakiska regimen rasade ihop med minimalt dödande. Varför firar ni inte nu när det irakiska folket har fått sin frihet?" En del lyssnar på detta skadeglädjens jubel och stödet för kriget ökar i opinionssiffrorna.

Men finns det något verkligt skäl till glädje? Vad är det som har uppnåtts?

För det första har tusentals och åter tusentals bomber släppts ner över Irak. En 1000 kilos JDAM-bomb, den vanligaste typen av så kallade "smarta bomber", dödar alla inom en radie av 120 meter när den fälls. För att vara säker på att inte dödas av splitter måste en person befinna sig på minst 365 meters avstånd och för att vara helt säker på att inte skadas alls måste man vara minst en kilometer därifrån. Det var med dessa bomber man "precisionsbombade" Bagdad.

Precis hur exakta dessa bomber är kan man förstå när man läser att deras styrsystem kan sättas ur spel med en manick som kostar 50 dollar, och att man av misstag bombade Iran. (enligt iraqbodycount.com). Men kanske är de som dödades de som hade tur, mångdubbelt fler har skadats. De har mist en arm, ett ben eller ett öga. Och behandlas på sjukhus som inte ens har vatten att tvätta såren med eller elljus att belysa operationer med.}

Men för dem som stödjer kriget spelar detta ingen roll - "målen helgar medlen". Vad de inte förstår är att de medel man använder bestämmer också vilket mål man uppnår. Om det irakiska folket hade fått stöd för att befria sig själva så hade resultatet blivit ett helt annat. När Mussolini föll i Italien eller Franco i Spanien eller Caetano i Portugal eller Shahen i Iran eller Pinochet i Chile eller Suharto i Indonesien uttryckte folket inte sin "naturliga upprymdhet" (som Kapten Al Lockwood talesman för de brittiska trupperna i Irak kallade det) genom att plundra och förstöra ovärderliga kulturskatter som har överlevt krig i 5000 år. Många av dessa diktatorer hade suttit vid makten ännu längre än Saddam och var minst lika brutala.

Människoföraktet hos USA:s ledare gör en illamående. Försvarsministern Donald Rumsfeld försöker till och med rättfärdiga plundringen. Han sa: "Det är stökigt. Friheten är stökig. Och fria människor är fria att göra misstag, begå brott och göra dåliga saker." Men för de allra flesta människor i Irak, precis som i resten av världen, betyder inte frihet plundring och förstörelse. Plundring betyder bara rädsla och otrygghet.

Sönderslitande konflikter att vänta

USA:s metoder för att "befria" folk innebär att landets slits i bitar, samtidigt som de amerikanska företagen följer mobbens exempel. Fast de sparar de bästa godbitarna åt sig själva. Oljefälten är väl bevakade och oljeministeriet är ett av de två ministerier som inte bombades. Men största hotet mot Iraks arbetare och bönder är inte plundringen. Plundringen kommer säkerligen att minska efterhand. Det är väpnade konflikter mellan olika gäng som det irakiska folket har att frukta mest nu.

Sedan förra Irakkriget har USA låtit två konkurrerande kurdiska gangstergäng - KDP och PUK - styra det kurddominerade norra Irak. Utan att befolkningen har tillfrågats. Dessa gäng har i huvudsak levt på olje- och vapensmuggling. Men nu finns större byten med i spelet. Nu ser de en möjlighet att även lägga beslag på oljefälten i bland annat städerna Kirkut och Mosul. Meningen var att Kirkut skulle erövras av PUK, KDP och USA tillsammans och under USA:s ledning. Men PUK hade lite för bråttom och intog staden i förtid. Nu riskerar ett krig åter att bryta ut mellan PUK och KDP. Till det kommer risken att Turkiet skickar trupper till norra Irak. Om det är något som Turkiet uttryckt tydligt före, under och efter kriget så är det att de under inga omständigheter kommer att acceptera att kurder får kontroll över norra Irak.

Ovanpå detta finns "problemet" med alla araber som bor i de kurdiska områdena. Redan har en del araber börjat fly undan de kurdiska "frihetskämparna", medan moskéerna organiserar försvarsgrupper och upprättar barrikader i andra områden. Att kurderna hävdar att de bara kommer att slänga ut de araber som Saddam tog dit, och att de som alltid har bott där ska få stanna, inger ingen trygghet. Den visan känns igen från varenda etnisk rensning.

Fundamentalismen på frammarsch

Även i det sunnimuslimskt dominerade Bagdad har shiamuslimska moskéer organiserat försvar av bostadsområden och sjukhus. Den islamiska fundamentalismen kan nu få ett grepp i Irak som den aldrig har fått tidigare. Vart ska annars många vända sig? Amerikanerna verkar snarare uppmuntra till plundring. En av de svenska mänskliga sköldarna, Khaled Bayomi från Malmö, som intervjuades i Dagens Nyheter den 12 april menade att det var amerikaner som - med hjälp av tolkar - uppmanade irakierna att börja plundra i Bagdad. Där han stod sköt amerikanska soldater ner två sudanesiska vakter utanför en administrationslokal. Sen sköt de sönder porten och uppmanade folk att ta för sig.

"Jag stod inne i en stor folkmassa som såg det tillsammans med mig. De deltog inte i plundringen men vågade inte ingripa. Många hade tårar i ögonen av skam. Nästa morgon spred sig plundringen till moderna museet som ligger 500 meter längre norrut. Där var det också två folkmassor, en som plundrade och en som såg på med avsky.

Fråga: Menar du att det var USA-trupperna som initierade plundringen?

- Absolut. Avsaknaden av glädjescener gjorde att USA-trupperna behövde bilder av irakier som på olika sätt demonstrerade sin avsky för Saddams regim."

Oavsett hur utbrett det är att USA direkt uppmuntrar till plundring, så är det helt klart att man har varit passiv och talat om att "det irakiska folket" bara "tar det som med rätta är deras." Så skulle det säkerligen inte låta om irakierna krävde statligt ägande och demokratisk kontroll över oljefälten.

I södra Irak har den av USA utvalde shiamuslimska ledaren Adelmajid al-Khoi mördats. Kommer nu de Iranvänliga shiamuslimerna att underordna sig en amerikansk militärregim? Knappast. Redan har tiotusentals demonstrerat i staden Nasiriyya när USA samlade irakiska "ledare" för att "diskutera landets framtid" där. Demonstranterna skanderade mot Saddam och USA och för …islam! Den iranska regimen, som var allt annat än supportrar till Saddam Hussein, kunde bara tänka sig ett enda alternativ som var värre. Det är just det alternativet de nu har fått. De kommer att ge allt sitt stöd till dessa demonstranter.

Vare sig den irakiska armén, det republikanska gardet eller ens i särskilt stor utsträckning miliserna (som var de enda som bjöd på något verkligt motstånd) har lidit ett nederlag i krig. De har inte tillfångatagits. De har inte avväpnats. De bara kastade sina uniformer och smälte in i befolkningen - med sina vapen. Uppemot hälften av Iraks befolkning är beväpnad idag. Nästan hela den centrala statsapparaten har försvunnit. Och ovanpå detta kaos hoppas USA, som de flesta irakier är djupt misstänksamma mot, att etablera ordning! Ekvationen går helt enkelt inte ihop.

Vem kan imperialisterna stödja sig på?

USA måste hitta stödjepunkter bland befolkningen. I Basra, som föll innan Bagdad, har britterna hittat en person att luta sig emot. De samlade ihop tolv stamhövdingar och utsåg den mäktigaste av dem till ansvarig för Basra. Att han var en avskydd general i Saddams armé, att de andra stamhövdingarna gnällde om att de minsann var starkare än han, det spelade mindre roll. Därefter började man samla ihop resterna av Saddams fruktade polis och satte dem att patrullera gatorna tillsammans med brittisk militär. Antagligen var militärens roll att skydda polisen.

USA å sin sida har flugit in Ahmed Chalabi, dömd i grannlandet Jordanien för ekonomisk brottslighet, för att testa hans möjligheter att ta över. Och naturligtvis var inrikesministeriet det andra ministeriet man inte bombade och nu bevakar noggrant. Det var härifrån man kontrollerade den interna "säkerheten" förr. Även i Bagdad har man börjat samla ihop den gamla polisen för att sätta dem i arbete igen.

Det mest troliga är att vi kommer att få en utveckling som går i samma riktning som i Somalia eller Afghanistan efter att de sovjetstödda diktaturerna där föll. Olika rövarband styrde olika delar av landet och de låg hela tiden i väpnade konflikter med varandra. I Afghanistan tröttnade till slut USA på detta och bestämde sig för att med Pakistans hjälp backa upp det starkaste gänget. USA ville få lugn och ro så att de någon gång skulle kunna bygga sin gas-pipeline genom Afghanistan. Den starkaste gruppen råkade vara - talibanerna. Det fungerade uppenbarligen inte för USA i längden. Så man bombade fram en ny ordning i Afghanistan, det vill säga total oordning igen.

Den centrala regeringen i Afghanistan (under Karzai) kontrollerar enbart Kabul och knappt ens det. Den verkar mest hålla till på ett hotell bredvid flygplatsen. Resten av landet styrs av krigsherrar som efter talibanernas fall åter igen gjort Afghanistan till världens i särklass största opiumproducent.

USA kommer inte att låta Irak upplösas fullt så långt som Afghanistan. I Afghanistan finns ingen olja. Och Irak är nyckeln till att kontrollera läget i Iran och det ännu viktigare Saudiarabien. Men USA kommer inte att kunna eller bry sig om att kontrollera större delar av landet. USA kommer inte att behålla en armé på hundratusentals soldater i Irak någon längre tid. Dels kostar det otroligt mycket pengar. Pengar som den amerikanska staten inte har och därför måste öka sitt redan stora underskott för att få, mitt under en ekonomisk nedgång. Dels, och framförallt, för att regeringen inte kan försvara detta inför det amerikanska folket. Har de inte lovat att bara Saddam och hans närmaste försvann så skulle det bli demokrati i Irak? De erbjöd ju till och med Saddam exil för att tydliggöra att det bara var han som var problemet.. Nu är Saddam borta.

Det mest troliga är att USA kommer att överlämna makten till de krigsherrar som verkar pålitligast. De ska upprätta ordning, med de metoder som de själva väljer, utanför de delar av landet som kommer att kvarstå under direkt amerikanskt styre. Med andra ord så kommer de att göra exakt samma sak som ledde dem till att ge Saddam massförstörelsevapen till att börja med. De lämnar fältet fritt för nya Saddam att växa fram. De kommer inte vara lika starka, men de blir desto flera.

Skjuter först och frågar sen

Ytterligare en källa till våld mot Iraks redan plågade folk är även efter Bagdads fall USA:s trupper. En av Financial Times förstasidesartiklar den 11 april har rubriken "Marinsoldaterna skjuter på allt de anser vara ett hot". I artikeln citerar man korpral Silva: "Deras soldater har inte uniform på sig. Vi försöker lista ut var attacken kommer ifrån, men allt man ser är civila." Därefter berättar FT:s korrespondent hur soldaterna först sköt mot en gammal Volkswagen och sedan vägrade hjälpa offret, som visade sig var en ung flicka som hade blivit skjuten i huvudet. Därefter skjuter man mot en vit Mitsubishi och en kvinna bli skjuten i armen och hennes son i huvudet.

De unga amerikanska soldaterna har hamnat i ett land långt borta, där de inte förstår språket, där de hade väntat sig att hyllas som befriare och där de istället möter en fiende som de inte kan se. Naturligtvis blir det panik.

Hatet mot den amerikanska armén kommer att intensifieras och därför kommer dödsskjutningarna tendera att öka snarare än att minska. Men redan nu är stödet litet. FT:s rubrik om glädjeyran efter befrielsen handlar inte om irakiernas känslor utan om den segrande arméns! Per Jönsson tydliggjorde detta i Dagens Nyheter. Den 10 april skriver han om hur den stora Saddam Hussein-statyn i centrala Bagdad drogs ner av upprymda ungdomar. "Men vänta lite grann", uppmanar han. "Var det inte märkvärdigt få jublande människor vi såg på Paradistorget? Något hundratal, kanske två eller tre hundra - på en plats där ibland tiotusentals Bagdadbor förr flockades".

Varken Saddam eller Bush

Om inte irakierna visar glädje, varför ska då anti-krigsrörelsen glädjas över Saddams fall? Krigshetsarna antyder att detta beror på att antikrigsrörelsen i själva verket stödjer Saddam. Vilket skamgrepp! I själva verket var det USA och Storbritannien som stödde Saddam tidigare. Marxister har alltid bekämpat Saddam. Det gjorde vi redan när Saddam var USA:s favorit på 80-talet och USA och Storbritannien försåg honom med de massförstörelsevapen som han bevisligen använde då, men som man fortfarande inte har lyckats hitta idag.

Nu har det irakiska folket gått in i en ny fas av lidande. Någon fred, frihet eller demokrati kommer USA aldrig kunna etablera i Irak. Vad vi kan vänta oss är att ett krigande gäng backas upp av USA, ett annat av Iran, ett tredje av Ryssland, ett fjärde av Saudiarabien, ett femte av Turkiet, ett sjätte av Syrien, och så vidare.

Om det överhuvudtaget blir val, vilket är mindre sannolikt, kommer valet vara allt annat än demokratiskt. Hur skulle det kunna bli det med alla vapen som finns i omlopp? Och resultatet skulle bli en ytterst instabil regering. De begränsade summor som kommer att satsas på Iraks "återuppbyggnad" kommer att försvinna ner i krigsherrarnas fickor.

Det är desperation och hat som härskar i Irak idag. Det är det som krigsherrarna kommer att parasitera på. Alla gäng kommer att ha sina egna religiösa, etniska och nationella förtecken som erbjuder en falsk trygghet åt dem som har det rätta ursprunget, men stor otrygghet för dem som inte har det. Det vill säga - alla kommer att vara otrygga eftersom alla är utanför någonting.

Alternativet

Bara den internationella arbetarrörelsen skulle kunna erbjuda ett alternativ. En kollektiv kamp av alla förtryckta mot alla förtyckare vare sig de kallas Saddam, ayatollah, PUK, KDP eller USA. En kamp för ett samhälle utan förtryckare. Men den internationella arbetarrörelsens ledning har abdikerat. De vill inte ge ett sådant alternativ. Istället stödjer man öppet eller dolt USA och/eller hänvisar till FN.

Men krigsresultatet hade inte varit bättre om FN hade röstat för kriget. Och nu blev det krig ändå, utan FN. Det var ingenting FN kunde göra någonting åt. Lika lite kommer FN att kunna stoppa ett krig i framtiden när USA väl bestämt sig.

Om det överhuvudtaget finns något att glädja sig åt efter detta barbariska krig så är det att miljontals ungdomar och arbetare världen över, många för första gången, öppet och aktivt har tagit ställning. Demonstrationerna den 15 februari var ingenting annat an en historisk vändpunkt. Aldrig tidigare har så många människor i så många länder varit ute och protesterat samtidigt. Och allt detta skedde inte genom att några regeringar eller ens större organisationer såg till att datumet spreds från land till land!

Globalisering och IT har sannerligen resulterat i ett nytt kunskapssamhälle, men på ett helt annat sätt än "kunskapssamhällets" förespråkare hävdade för bara några få år sedan. Medan börsen rasar och IT-konsulternas möbler i borstat aluminium auktioneras bort knyts kampen i alla länder allt närmare.

Antikrigsrörelsens framtid

Men många ställer sig säkert frågan: Vad händer nu med antikrigsrörelsen? Kriget är över, åtminstone det mot Saddam.

Rörelsen kommer säkerligen att trappas ned under en period. Dels för att det inte finns ett tydligt fokus för kampen längre, men också för att imperialismens självförtroende temporärt har stärkts. Rörelsen nådde inte ända fram, den stoppade inte kriget. Däremot har man säkerligen räddat liv. Utan världens ögon på sig hade USA gått ännu brutalare fram. Efter första Gulfkriget hyste USA inga tveksamheter om att slakta 100 000 flyende irakiska soldater (Källa: finns i boken).

Tyvärr har kriget också avslöjat svagheter i antikrigsrörelsen. Arbetarrörelsen var inte i stridbart skick. Tony Blair, det brittiska Labourpartiets ledare, var en av de värsta krigshetsarna. Göran Persson och Anna Lindh var helt emot att demonstrera mot kriget, före den 15 februari. Då hade Anna Lindh till och med mage att påstå att det gav fel signaler till Saddam om man demonstrerade; det vill säga det skulle stärka Saddam.

För att antikrigsrörelsen ska kunna gå framåt måste striden tas in i arbetarklassens traditionella organisationer för att förändra dem. Redan har antikrigsrörelsen skakat om arbetarrörelsen. (s)-ledningen tvingades till slut att ställa upp på demonstrationerna och Anna Lindh upptäckte helt plötsligt att det var okej for henne att tala på en antikrigsmanifestation i Linköping.

I Storbritannien är Labourpartiet inte sig likt idag. Ett drygt hundratal av Labours riksdagsledamöter röstade emot Blair. Aldrig tidigare har det skett en sådan revolt i parlamentet. Dessutom avgick en rad ministrar.

Den brittiska tidningen Independent (den 13 april) räknar med att den parlamentariska revolten mot Blairs planer på en delprivatisering av sjukhusen kommer att bli ännu större Och nu talar Tom Woodley som är vänsterns kandidat till generalsekreterare för TGWU (transportarbetareförbundet), en av Storbritanniens största fackföreningar, om att man ska gå in och "återta" Labourpartiet. Han säger att om han blir vald kommer han att samla till ett toppmöte för att organisera kampen tillsammans med andra fackliga ledare för att "Återta partiet och sätta tillbaka labour (arbetare) i partiet".

Detta är inget tomt hot. De fackliga ledare som har stött Blair har fallit som käglor under det senaste året. Fackliga ledare som Derek Simpson Amicus (metall), Billy Hayes CWU (kommunikationsarbetarna), Mick Rix ASLEF (lokförarna), Bob Crow RMT (järnvägsarbetarna), Andy Gilchrist FBU (brandmännen) och Jeremy Dear NUJ (journalisterna) ställer alla upp på Tom Woodleys inriktning. Kampen inom arbetarrörelsen är alltså redan igång och har vunnit sina första segrar.

Det behövs många fler i den kampen. Alla som vill fortsätta kampen mot krig bör därför ansluta sig till marxisternas kamp för att förändra arbetarrörelsen i grunden. Då finns möjligheten att ordna en internationell generalstrejk för att stoppa framtida krig. Det är den enda möjligheten att verkligen stoppa imperialismens framfart.

Jonathan Clyne 15/4 2003