Arbetarparti bildat i USA

"Det här är krig. Nu har vi fått nog, och vi tänker inte ge upp." Med dessa ord av motstånd tände Margaret Trimmer-Hartley, som talade på uppdrag av de 2000 strejkande tidningsarbetarna i Detroit, hela kongressen för Labor Party, som just bildats. En äldre fackligt aktiv från Chicago gick fram till mikrofonen och började spela den gamla arbetarsången, "Solidarity Forever" på sitt dragspel. Hela kongressen rycktes med av ljudet. Alla delegater krokade arm för att visa enhet och styrka. Detta summerar hela stämningen av jubel och målmedvetenhet när alla närvarande var med om att skriva in ett nytt heroiskt kapitel i den amerikanska arbetarklassens historia.

90% fackligt aktiva

Den packade hallen med över 1 400 delegater från 44 amerikanska stater var omgärdad av enorma bilder av gångna tiders klasskamp från The Knights of Labour till gruvarbetarnas strider nyligen. Gensvaret på uppmaningen att bilda ett amerikanskt arbetarparti var överväldigande och organisatörerna tvingades med kort varsel byta till en mycket större möteslokal. "Den var mycket större än jag hade väntat mig" sa Jerry Tucker, som leder vänsteroppositionen inom bilarbetarfacket United Auto Workers. Tony Mazzocchi, en ledare för olje-, kemi- och kärnkraftsarbetarna, och nyckelperson i kampanjen för att forma ett arbetarparti sa: "Nittio procent eller mer av folket här är fackligt aktiva som blivit valda som delegater av sina fackföreningar. Om man tittar på vilken annan kongress som helst under efterkrigstiden så är de flesta delegater självutnämnda."

De fackliga delegaterna på kongressen representerade närmare två miljoner arbetare över hela USA. Känslan av förväntan på kongressen brast ut i en stående ovation när Robert Clark, förbundssekreterare och kassör för elektrikerna- radio- och maskinarbetarna förklarade kongressen officiellt öppnad. Känslan var elektrisk. "Sister got to go down, Brother got to go down, Got to build this Labor Party right now", var refrängen på allas läppar.

Vi har fått nog

Den representerade den nya, friska, radikala pånyttfödelsen av Amerikas politiska arbetarrörelse och var en mäktig budbärare för dess framtida utveckling.

"Den tiden har kommit då det är dags att säga tydligt och klart... vi arbetar för vår överlevnad, vi blir smutsiga... men vi vet vad som håller på att hända med oss och de människor vi representerar. Vi har fått nog... Vi ska organisera ett politiskt parti som representerar arbetarklassen i det här landet... Vi ska organisera oss för att ta tillbaka vårt land."

Med de orden inledde Robert E Wages, ordförande för olje-, kemi- och kärnkraftsarbetarna ett av de tyngsta talen för de församlade delegaterna. "Vi är fler än dom... om vi organiserar oss kan vi återta den politiska makten som har stulits från oss... I hundra år var organiserad arbetskraft den enda kraften mot organiserade chefer och organiserat kapital... Om vi tror att vi är maktlösa, kommer vi att bli maktlösa. Men vi måste göra dom hörda som vill bli hörda. Vi kommer att ge röst och makt till det arbetande folket i det här landet, dom behöver det och kräver det."

Han gjorde klart att han var emot de fackföreningsledare som ville länkas ihop med det Demokratiska partiet. "Vi måste få ut vårt budskap till manskapet i de olika fackföreningarna i det här landet". Vidare sa han att vi har ett val: antingen får vi "ett samhälle styrt av dom som har pengar eller av dom som får samhället att fungera varje dag. Vi ska inte bli köpta av cheferna." Wages talade om behovet att organisera en miljon arbetare i Labor-partiet. "Det kommer att bli en lång väg att vandra. Men om vi inte gör det nu, när? Och om inte här, var? Om inte vi, vilka?"

Mer jävlar anamma

Det var en stridssignal till alla USAs arbetare. Detta tal följdes av Jim Hightower, före detta jordbruksminister i Texas: "Vem kämpar för arbetarklassens intressen? Inte Republikanerna eller Demokraterna. De gängar sig med Wall Street men du och jag blir överkörda. Det är arbetarklassen som talar för arbetarklassen. Det är dags att stå upp och kämpa. Sex av tio röstade inte 1994. Vi måste börja med en ny politik i det här landet."

Han fortsatte med att ropa ut "Organisera! Organisera! Organisera!" och "Agitera! Agitera! Agitera!", vilket snart ledde till ett öronbedövande jubel från kongressen. "De säger att vi är ett gäng arbetaragitatorer" fortsatte han "Det har de jävligt rätt i! Kom ihåg bara, att 'agitatorn' (the agitator, på engelska, övers. anm.) är mittpunkten på tvättmaskinen som tar bort smutsen. Och det är inte en minut för tidigt. They got the fat cats, but we´ve got the alley cats. And there are more alley cats..." (ung.: Dom har de rika knösarna, men vi har arbetsmyrorna. Och det finns fler arbetsmyror.) Han slutade med att citera den gamla arbetaraktivisten och socialisten Mother Jones, som kämpade med gruvarbetarna: "We need to raise less corn and more hell" ("Vi måste odla mindre majs och mer djävlar anamma").

Borgmästaren flydde

På eftermiddagen beslutades det enhälligt att skjuta upp kongressen för att kunna visa vår solidaritet med de kommunalarbetare vars anställningskontrakt hade hotats av Clevelands borgmästare Michael Wright. Tusentals av oss slöt upp i protestaktionen ordnad av AFL-CIO (motsv. LO) utanför stadshuset, och spred oss på gatan så att all rusningstrafik stoppades. Arbetarna skrek slagord där de krävde att borgmästaren skulle komma ned. "Bring him down!", "Union!", och "No peace, no justice!" vilket skakade hela området. Sen attackerade de fackliga ledarna, i militanta tal, borgmästaren som hade blivit vald med hjälp av arbetarnas röster, och Wages sa "han sparkade dom i ansiktet... det visar er varför vi behöver ett arbetarparti i det här landet."

Det upptäcktes snart att den här ruttna borgmästaren hade stuckit och gömt sig på ett närbeläget hotell. Snart började demonstrationståget marschera mot hotellet. Skrikandes slagord och sjungandes kampsånger stormade man in genom hotellentrén och ockuperade lobbyn till den maktlösa ledningens förskräckelse! Skanderandet var öronbedövande. Polisen sågs inte till någonstans. Faktum var att brandmannen Bob Beck, som är ordförande i Clevelands polisfack, själv deltog i protestaktionen tillsammans med sina brandmanskollegor vilka alla har fått sina jobb hotade! När det stod klart att borgmästaren hade flytt ut bakvägen gick demonstanterna tillbaka ut på gatan för att tala med tidningar och tv vilka gav demonstationen full uppmärksamhet. Det här ger er en klar vink om den nya friska kämpaglöden som dominerade hela kongressen.

Arbetsgivarna har två

I de heta debatterna om stadgar och program kretsade de mest kontroversiella delarna kring frågorna om man skulle bryta helt med det demokratiska partiet, om man skulle ställa upp med Labor-kandidater samt formuleringarna om abort. Nyckelparollen för Organisationen för ett Arbetarparti var: "Arbetsgivarna har två partier, vi behöver ett eget." Det överväldigande flertalet av medlemmarna var för den idén. Icke desto mindre uppstod skiljelinjer över tillvägagångssätt och taktik. Där fanns de mer radikala delegaterna som argumenterade lidelsefullt för att Arbetarpartiet helt måste ge upp idén att vara en påtryckargrupp inom det demokratiska partiet som några ledare hade föreslagit.

"Republikanerna och Demokraterna är Fords, General Motors och DuPonts partier - det är dom de representerar", sa Eric Lerner från New Jersey i ett kraftfullt inlägg. "Ska vi bara vara en påtryckargrupp ?", fortsatte han. "Att säga att vi är Arbetarpartiet är inte nog. Vi måste vara det. Vi måste bryta definitivt med Republikanerna och Demokraterna." Detta bands ihop med partiets behov av att ställa upp kandidater, och att engagera oss i valkampanjer för att bygga organisationen och mejsla ut dess politiska självständighet.

Gräsrötter först

Eftersom det ännu inte är dags att gå till val nationellt eller att ha en presidentkampanj, skulle partiet engagera sig i kommun-, läns- eller statsval där de var tillräckligt starka. Styrelsen opponerade sig mot den inställningen med motiveringen att det skulle vara oklokt och ogenomförbart just nu. Deras argument var att den stora sammanslutningen av fackföreningar (AFL-CIO) stöder Demokraterna, och innan vi blir tillräckligt stora kommer de att fortsätta göra det. Den nyligen valde ledaren för AFL-CIO, John Sweeney, vägrade, trots att han var i Cleveland, att närvara vid kongressen, och sa att "Vi borde vänta med att bilda ett arbetarparti till ett år då det inte är val."

Mazzochi sa till kongressen: "Vi argumenterar om hur vi bäst ska kämpa. Det som gjorde den här kongressen möjlig var finansiellt stöd från facken; våra organisatörer har betalats genom facken. Vi måste lära oss gå innan vi kan springa... Två år eller mindre är ett ögonblick när det gäller att bilda en kamporganisation." Fackliga bidrag vilka hittills har försett Organisationen för ett arbetarparti med medel, kan inte användas för partipolitiska kampanjer. Det är inte genomförbart att ställa upp nu, för partiet måste först få massanslutning och en gräsrotsorganisation.

Många av de fackliga delegaterna stödde den linjen, även om de var positiva till att ställa upp i val." Att omedelbart ställa upp med kandidater, vore som en fis i rymden", sade någon. "Vi måste vinna, inte bara kandidera... det finns många andra saker vi kan göra för att kämpa för vår sak, till exempel delta i strejker, demonstationer, osv. Kom ihåg att förra året stoppade de franska arbetarna ett helt land."

Mer handling

En annan delegat refererade till demonstrationen vid stadshuset i Cleveland och den årslånga tidningsarbetarstrejken i Detroit och sa: "Vi vill ha mer handling. Mer stadshus, mer Detroit..." Han sa att just nu måste vi bygga arbetarpartiet "på gator och bland strejkande arbetare" och inte genom val. Efter en het debatt vann till slut styrelsens förslag, även om en ansenlig minoritet av kongressen var för en måttfull valstrategi. I motionen som antogs stod det att man inte skulle föra fram några kandidater till poster på två år, i avvaktan på att en valkommitté ska rapportera till nästa kongress och frågan åter får diskuteras... i ljuset av att "rekrytera och organisera tillräckligt många arbetare med tillräckliga gemensamma resurser för att ta över ett valsystem dominerat av företagen och de rika."

Som en postarbetare och facklig delegat, som var för att ställa upp med kandidater, sa till mig: "Två år. Tja, det kan jag leva med." Och det verkade vara den allmänna känslan. Helt klart är att det är en fråga som inte försvinner, och som måste tas itu med förr snarare än senare.

Radikalt program

Kongressen antog stadgar och program som är långt mer radikala än Labours i England. I förordet till det antagna partiprogrammet står det: "Vi är Förenta Staternas arbetande folk. Vi är de anställda och de arbetslösa, de infödda och de immigrerade. Vi är väktare åt den amerikanska drömmen om jämlikhet, och rättvisa. Det är vi som bygger och underhåller landet, men vi har lite att säga till om vad det gäller att styra landet." Och det slutar med orden "Vi tror på ett land som hedrar och respekterar arbetarnas rätt i alla andra länder såväl som i vårt eget."

Kongressen antog ett program med titeln "Ett upprop för ekonomisk rättvisa" i vilket det står: "Vi har samlats för att bilda detta arbetarparti för att försvara våra intressen och vår strävan från giriga multinationella intressen... Det här är vår generations kamp. Våra barns och deras barns framtid hänger på detta. Det är en kamp vi inte har råd att förlora".

En av fyra arbetslös

I första stycket står det: "Storföretagens Amerika förstör systematiskt miljoner av hyggligt betalda jobb för arbetarna. Samtidigt håller de rika och mäktiga på med ett angrepp på den offentliga sektorn , och de kräver indragningar av statliga jobb vilka skänker service åt oss alla. Detta resulterar i att det inte finns tillräckligt många bra jobb. Vår offentliga sektor smulas sönder. Nästan en av fyra arbetare är antingen arbetslösa, ofrivilligt deltidsarbetande eller arbetar heltid med en lön under existensminimum." I programmet framläggs ett förslag till förbättring av den amerikanska författningen som skulle innebära en garanti för alla arbetare "ett arbete med en lön man kan leva på - över existensminimum och anpassat till inflationen. Det blir i dagens läge ca tio dollar i timmen." (ca 60 SEK) Dessutom kräver man ett "tillbakadragande av den arbetarfientliga Taft/Hartley-lagen" och att "allt strejkbryteri måste bannlysas."

32-timmarsvecka

Partiet förordar lika rätt för alla och tolererar ingen diskriminering eller annan form av orättvisa grundad på ras, kön, etniskt ursprung, handikapp, nationell härkomst, tro, sexuell läggning eller modersmål." Det står för en universell offentligt finansierad sjukvård för alla, 32-timmars 4-dagars vecka" med oavkortad lön och samma förmåner, ingen obligatorisk övertid, dubbel lön vid övertid, ett års betald ledighet vart sjunde år, minimi-pensioner för alla arbetare, subventionerad högkvalitativ barnomsorg och äldreomsorg åt alla som behöver det, offentlig utbildning åt alla, mot privatiseringar och att lägga ut verksamheter på entreprenad, och för "arbetarkontrollanter" som ska kontrollera och upprätthålla hälsa och säkerhet.

Internationell solidaritet

"Vi är emot Nafta och Gatt i deras nuvarande form. Vi tar också avstånd från trångsynta nationalistiska lösningar på handelsobalansen, vilka gör våra arbetskamrater i andra länder till syndabockar... Vårt arbetarparti kommer aktivt att arbeta för att främja internationell solidaritet och samarbete med arbetarrörelser och arbetarpartier i andra länder, för att möta den globala attacken på vår miljö och våra levnadsförhållanden. Vi motsätter oss det förhållningssätt som bolagsdominerade låneinstitut, som Världsbanken, använder, vilka tvingar utvecklingsländerna att sänka sina arbetares löner."

På basis av ett sådant program som grundar sig på amerikanska arbetares behov och strävan, kan det amerikanska arbetarpartiet samla stöd från de miljoner människor som ställs inför storföretagens brutala attacker och från de som varje dag kämpar för att få ekonomin att gå ihop.

Enorm potential

Det amerikanska samhället är ett av de mest polariserade i hela västvärlden. Kontrasten mellan rika och fattiga är mycket stor. I Storbritannien äger en procent av befolkningen 18% av de samlade privategendomarna, i USA äger en procent av befolkningen 40% av egendomarna. Det här betyder att, eftersom de två nuvarande största partierna Republikanerna och Demokraterna, inte har någonting att erbjuda, så är potentialen för arbetarpartiet enorm.

Partiet för ut sitt budskap på ett djärvt sätt till arbetarklassen i USA; det kommer inte att ta 100 år att etablera ett massarbetarparti som i Storbritannien och i övriga Europa. Allt snabbare kan den amerikanska arbetarklassen hinna ifatt med stormsteg, och med ett väldigt radikalt program ta sig förbi sina europeiska systrar och bröder. En sådan utveckling skulle betyda ett historiskt genombrott. Det skulle skaka storföretagens USA och sända chockvågor över hela världen.

När den potentiellt mäktiga amerikanska arbetarrörelsen väl reser sig kommer det att bli en händelse som skakar världen. Den kan röra sig väldigt snabbt och ta täten i kampen för ett nytt samhälle i USA och internationellt. Alla tecken tyder på att den här grundningskongressen av det amerikanska arbetarpartiet är början på den organiserade arbetskraftens stora steg.

Historisk händelse

Baldemar Velazquez som representerar lantarbetarnas organisation (FLOC), vilka gör en kampanj för att organisera arbetare som jobbar på gårdar vilka producerar åt de gigantiska monopolen Cambell´s och Vlasic´s, sammanfattade kongressen med orden: "Bröder och systrar, ni anar inte vilken historisk händelse det här är, vilket hopp och vilka förväntningar... Vi bevittnar en återsamling av de krafter som kommer att skaka världen, krafter som är baserade på folk som kavlar upp ärmarna och går till jobbet varje dag."

Ur Socialisten nr 17, september 1996