Underdog och tankar om klass

Jag har nyligen läst den omskrivna och kritikerrosade boken Underdog av Torbjörn Flygt.

Den skildrar sjuttiotalet i Malmö, gestaltat genom en familj, bestående av en ensamstående mamma, Bodil, med två barn, Johan och Monica. Berättelsen förmedlas av lillebror Johan som är huvudpersonen.

Mamma Bodil arbetar först på fabriken "Strumpan". Hon kämpar för sin värdighet gentemot en omgivning som ser ner på henne. När hon senare får sparken studerar hon och blir löneassistent. Det finns en politisk medvetenhet hos henne och en stolthet. Men jag saknar en skildring av hennes kamp för att övervinna det dåliga självförtroende hon bär med sig.

Johans syster, Monica, av Johan kallad "the Brain", börjar studera till läkare. Monica blir därför den första i familjen med akademisk utbildning. Hon gör den klassresa som blev möjlig för allt fler under sjuttiotalet.

Läsningen av Underdog är stundvis som att titta på en svartvit film, verkliga händelser vävs in i handlingen så att de känns äkta. Den är också en svidande kritik av sjuttiotalets samhälle, framförallt skolan. Jag undrar ibland om författaren ser något bra i sjuttiotalets samhälle över huvudtaget. Men det vardagliga livet, glädje och sorg skildras på ett varmt och finstämt sätt, om än något lamt.

Boken beskriver vad som händer med människor som gör uppbrott från en historia och en plats som inte längre är lika absolut given som förut. Många känner nog igen sig. Men som läsare blir jag lämnad med ett tomrum som undrar hur det blev sedan? Blev allt så lätt? Alla klassgränser brutna?

Jag vill påstå att allt inte alls är lätt i dag. Det senaste decenniet har klassgränserna snarare hårdnat. Det handlar om attityder gentemot olika arbetsinsatser.

Ta bara attityden gentemot hemtjänstens personal som exempel. Vi har fått se den ena försämringen efter den andra både för vårdtagare och personal.

Politiker och ledning förmedlar en stämning som är oerhört dyster. Hemtjänsten är tärande. Här finns inte pengar till personalkonferenser. Det var bara några år sedan vi åtminstone hade det. Utbildning för olika uppgifter är inte att tala om. Inte ens en julmiddag är vi värda. Lönerna, ja de behöver väl inte ens nämnas.

Ute hos våra vårdtagare bemöts vi inte sällan som något man inte behöver nämna vid namn.

"Hemtjänsten vet inget, kan inget", men vem ställer frågan hur det skulle se ut om vi alls inte fanns.

Helt borta tycks tanken att ett maskineri behöver varje kugge. Men till och med maskiner tycks vara föråldrat och förlegat. Om man inte bortser från datorer förstås, men de kanske lever sitt eget liv och frodas på någon ödslig datacentral.

Marx myntade som bekant begreppet alienation, ett begrepp som jag tycker mig se är högaktuellt på min arbetsplats och i samhället i övrigt. Där alla kämpar för rätten att känna sig betydelsefulla, för vetskapen att vi fyller en funktion och gör en värdefull arbetsuppgift. Men det tycks döljas i dunkel, det faktum att ingen klarar sig utan den övriga gruppen. Det handlar om att återupprätta en vi-känsla.

Pia Hallqvist

Från Socialisten nr 61, december 2002