Tystnad räddar inte SSU
SSU är en organisation som skulle kunna bli en stark politisk kraft i kampen mot borgerligheten. Som både socialdemokraternas och LO:s ungdomsförbund har man en unik möjlighet att skola och mobilisera den unga arbetarklassen i kamp. Tyvärr paralyseras organisationen av att många i ledningen har glömt hur man för politiska diskussioner, politisk kamp och politiska kampanjer. Istället lägger de ned tid och energi på interna maktstrider.
Sedan Anna Sjödin fälldes i Tingsrätten i oktober förra året har det varit en bitter strid mellan två olika högerfraktioner. Båda fraktionerna har försökt lansera sina egna ordförandekandidater till SSU:s förbundskongress i sommar - Laila Naraghi från Kalmar län och Jytte Guteland från Stockholms län. SSU-vänstern driver inte någon egen kandidat.
Det finns knappt några politiska skillnader mellan högerfraktionerna. För dem är personligheter avgörande. Eftersom de inte kan förstå att högerpolitik och mygel är orsaken till SSUs tillbakagång blir det himla viktigt att ”rätt” person väljs för att leda förbundet ur krisen. En annan ingrediens i deras konflikt kan antas vara karriärjakten. Utbudet av karriärpositioner har minskat nu när socialdemokraterna är i opposition.
Kampen mellan högerfraktionerna har en splittrande och demoraliserande effekt. Nya medlemmar lämnar organisationen efter kort tid när de ser att mycket av det politiska bara är en fasad som döljer jakten på makt.
Tyvärr har en stor del av SSU vänsterns ledning blivit insyltad i denna sörja. Stockholms läns SSU-distrikt och dess allierade har krävt en allians med delar av vänstern mot den andra högerfraktionen, som är mer baserad i skogsrika distrikt. Det har antytts att om inte vänstern nominerar Jytte Guteland så kommer Stockholms län att riva upp den ”organisatoriska kompromissen” som innebar att vänstern fick ”halva förbundet”, alltså hälften av både förbundsstyrelseposterna och förbundsombudsmannajobben. (Överenskommelsen kom till efter att förra ordföranden Ardalan Shekarabi tvingades avgå på grund av fusk med bidrag och uppblåsta medlemssiffror i både höger- och vänsterdistrikt.)
Delar av de traditionella vänsterdistrikten Skåne och Örebro vill stödja Jytte Guteland. En anledning är att dom är rädda för att förlora de organisatoriska positioner som de har uppnått. En annan är att det finns oro för att om den andra högerfraktionen vinner mer inflytande kommer de att använda organisatoriska och byråkratiska metoder för att försöka krossa vänstern. Men framförallt beror deras kapitulation inför högern på vänstertoppens politiska brister. Deras politik skiljer sig inte i grunden från högern, båda är inomkapitalistiska. Därför koncentrerar de också striden till personfrågor, åtminstone så länge som det inte finns en stor kamp i samhället.
Det vore ett stort misstag av vänstern att stödja Jytte Guteland. Man måste driva sina egna kandidater och sin egen politik. Om vänstern lägger sig i högerns rovgiriga konflikter, genom att nominera en ordförande som man inte alls håller med politiskt, förstör man för hela SSU. Hur ska intresserade då kunna hitta någon som motiverar dem att gå med i SSU för att kämpa för ett bättre samhälle?
De interna konflikterna har varit en stor belastning för organisationen, betydligt större än Anna Sjödins krogslagsmål. Problemet är inte att man har har haft politiska skiljaktigheter (de har knappt varit synliga), utan de smutsiga byråkratiska metoder som har använts i konflikten mellan fraktionerna. I första hand av högerfraktionerna, men även av vänsterfraktionen. En öppen diskussion om vilken politik som SSU borde driva hade inte alls varit ett problem. Tvärtom så hade SSU blivit en attraktionspol för många ungdomar som vill delta i en sådan diskussion.
Makten på förbundet betyder allt för vissa, medan att mobilisera och leda kampen bland ungdomar mot den borgerliga regeringen och erbjuda ett riktigt vänsteralternativ spelar en mindre roll. Efter den ”organisatoriska kompromissen” som gjordes upp på kongressen 2005 så har många i vänsterns ledning fångats upp i förbundsbyråkratin. Det fanns förhoppningar om att SSU, på grund av kompromissen, skulle bli en enad socialistisk kraft. Men istället för ett radikalare förbund som växer har vi sett ett krympande SSU och karriärister med vänsteralias uttala sig urvattnat i SSU:s namn.
Ett annat uttryck för den felaktiga inriktningen som vänsterns ledning har är att flera av vänsterns planerade konferenser har ställts in eller skjutits upp. Detta har försvårat en demokratisk diskussion inom vänstern och har också försvårat den politiska kampen. Vänsterns topp föredrar, precis som högerns toppar, att umgås i smala hemliga gruppar som träffas informellt på lösa mandat. Politiska program, politiska strategier och mål, samt organisatoriska mål, diskuteras över huvudena på vanliga medlemmar och även de valda kongressombuden. Alla medlemmar som är genuint intresserade av att bygga SSU måste ställa sig kritisk mot båda högerfraktionerna, men också mot de informella ledarna inom vänstern som förstör SSU.
Det finns mycket som vänstern kunde göra istället för att förspilla sin tid med mygel. Skolning för medlemmarna borde återupptas och stärkas. Med medvetna och välskolade medlemmar får vi medlemmar som är väl förberedda för att ta de politiska debatterna och striderna på kongresserna. Även om detta kan leda till nederlag, för att vänstern inte bryr sig om att mygla till sig mandat, så är dessa nederlag bara tillfälliga. Det finns inget mer desillusionerande än en förlust är orsakad av att de som fått informella förtroenden säljer ut kampen för att få lite mera makt. Det är förödande att tänka för kortsiktigt.
Vänstern kunde också initiera en kamp mot den borgerliga regeringens många försämringar. Denna kamp kunde SSUare föra på sina arbetsplatser, på skolorna, och på gatorna. Det finns ingen anledning till att låta borgarna förstöra medan vi väntar på nästa val. En anti-borgerlig SSU kampanj kunde få LO att agera kraftigt. Enskilda försämringar kan stoppas. Men ett kraftfullt agerande skulle också kunna öka splittringen i alliansen och leda till en regeringskris och nyval.
Men det gäller också att diskutera fram och kämpa för en bättre politik för hela arbetarörelsen. För vad hjälper det om vi får en ny socialdemokratisk regering som, likt Perssons, bara uppnår försämringar och genom det bäddar för ännu ett valnederlag? SSU skulle kunna spela en viktig roll i att driva fram en politik i arbetarrörelsen som leder till en grundläggande förändring av samhället. En demokratisk socialismen utan klasser, utslagning och ojämlikheter.
”I’d rather vote for something I want and not get it, than vote for something I don’t want and get it.” Eugene Debs, amerikansk facklig och politisk kämpe, 1855-1926