En våg av strejker och andra former av protester mot de katastrofala effekterna av nedskärningar i utbildningen har dragit in över hundra universitet och gymnasieskolor över hela Tyskland under november och december 1997. Protesterna fortsätter, även om strejkerna har avblåsts på de flesta universitet. Christoph Mürdter, en aktivist på Darmstadts tekniska högskola, har skickat oss denna rapport.

Het höst på tyska universitet

Strejken på de tyska universiteten har överraskat många. Vem hade trott för bara tre månader sen att 40 000 studenter skulle demonstrera i Bonn i slutet av november, och att en vecka senare demonstrationer med sammanlagt 100 000 studenter i olika städer skulle äga rum? Detta var än mer oväntat eftersom rörelsen startades spontant av förstaårsstudenter.

Aktivisterna på universiteten klagade på många år av ointresse för studentpolitik, och i universitetsvalen uttrycktes detta i ett lågt valdeltagande. Men de dåliga förhållandena speciellt under denna hösttermin, som mötte de nya studenterna, fick droppen att rinna över. Gnistor från Giessen, Marburg, Frankfurt och Darmstadt tände snart hela landet. Den allmänna parollen var "Nu får det vara nog!", "Vi tänker inte acceptera detta!". Den gemensamma utgångspunkten var att eliminera de oacceptabla förhållandena på universiteten.

Många inom vänstern kritiserade studenterna för att de enbart krävde mera pengar. Det är korrekt. Vi måste visa att man bara kan uppnå nålen genom att förenas med alla skikt i samhället som drabbas av att välfärden monteras ner. En protest som begränsar sig till studenternas krav kan annars mötas med en omfördelning som drabbar andra utsatta grupper. Det skulle leda till en splittring mellan studenterna, arbetarna och de arbetslösa.

Nödvändigt att förstå

Av dessa skäl argumenterade en del vänsteraktivister att protesten var "opolitisk" och måste ses med skeptiska ögon. Men vi måste förstå att denna protest bara är början. Krav och målsättningar förändras när rörelsen utvecklas. Människor lär sig förstå motsättningarna i samhället genom sina dagliga praktiska erfarenheter, och förr eller senare drar de helt annorlunda slutsatser än tidigare.

Av denna anledning skakar studentprotesten den härskande klassen, efter decennier av relativt lugn. Strejkerna har redan varit framgångsrika i så måtto att de slutligen brutit den gravlika tystnaden. De måste ses som början på en ny fas.

Regeringen vet att inte heller studenterna kommer att tolerera dess politik längre. Men framför allt är det en signal till resten av befolkningen att massivt motstånd är möjligt.

Studenterna vet att utbildningen ska omorganiseras och anpassas till storföretagens krav. De vet också att nyliberala universitetsreformer kommer att leda till att arbetarklassen utestängs från universiteten och att ett elitistiskt utbildningssystem skapas. Många inser också sambandet mellan nedskärningar i utbildningen och i övriga samhället.

För de flesta var det deras första demonstration och deras livs första strejk. Många hade ingen aning om vilka konsekvenser deras strejk skulle få. Strejken satte igång en rörelse. Många som har deltagit i strejken har aldrig tidigare deltagit i fackföreningar. Arbetsgrupper växte upp som svampar ur marken. En oväntad kreativitet och aktivitet spreds vida omkring. Intresse uppstod för regelbundna stor-möten med tusentals deltagare från alla större universitet, för flygbladsutdelning, för offentliga möten och agitation på torg, spårvagnar, bussar och teatrar etc.

Aktiviteterna har också skapat en "vi-känsla" av samhörighet och enighet. Otaliga debatter och diskussioner har ägt rum. Ur detta uppstod diskussionsgrupper som reste långtgående krav och etablerade kontakter med skolelever och fackföreningar.

Blockader

Blockaden av universiteten indikerar en seriös hållning. I många fall steg studenterna upp tidigt för att bemanna strejkvaktskedjorna från sju på morgonen. Lärare och övrig personal hindrades i sitt arbete och lektioner och seminarier inställdes. Ofta ifrågasattes de hierarkiska och auktoritära strukturerna på universiteten i diskussionerna. Alternativa seminarier om nedskärningarna i utbildningen och samhället anordnades av studenterna.

Rörelsens problem låg i bristen på central samordning. De olika strejkkommittéerna borde bildat regionala och nationella strukturer för att samordna krav och aktiviteter. Bristen på samordnad planering uttrycktes i att strejkfronten på några universitet i Hessen bröt samman då de varit ute i strejk i flera veckor, medan strejken just börjat i andra delar av Tyskland.

Dessa protester är viktiga för studenternas medvetenhet. De lär av strejken och drar politiska slutsatser. Det finns många lärdomar att dra om hur man ska organisera nästa gång. Behovet av grundläggande radikala krav och analyser kommer att växa i framtiden. Man måste ha en klar förståelse av nedskärningarna tillsammans med en förståelse av de samhälleliga motsättningar som lett till profitens diktatur.

Andra offer

Vad kommer universitetsstrejkerna att betyda i fortsättningen? Eftersom studenterna inte kan utöva ekonomiska påtryckningar som strejkande på en industri, är det nödvändigt att sprida strejkerna till andra grupper i samhället som också är offer för nedskärningarna. Om Kohl kan ignorera 350 000 protesterande arbetare som han gjorde förra året, kan knappast 40 000 studenter förändra läget. Av detta skäl måste rörelsen utvidgas. En nationell aktionsdag mot den regeringspolitiken borde utropas, en protest som förenar studenter, skolelever, fackföreningar och andra grupper och organisationer.

Vilken väg framåt?

En sak är säker: Regeringen kommer att driva igenom sina föresatser inom utbildningspolitiken. För att splittra rörelsen kan eftergifter erbjudas universiteten för att minska spänningarna. Detta är idén med utbildningsminister Rüttgers erbjudande om 40 miljoner D-mark, vilket är växelpengar som inte räcker till mer än att köpa en pocketbok till varje student. Det kommer knappast att förbättra situationen på universitetsbiblioteken.

Genom sådana manövrer är det meningen attsprida tveksamhet och skingra motivationen att kämpa. Men våra politiker har inte förstått någonting. Det är inte bara en fråga om pengar, utan i första hand om att stoppa den reaktionära utbildningsreformen och försämringen av studiemedelssystemet.

Innan den nyliberala universitetsreformen dras tillbaka, måste protesterna fortsätta.

Studentpolitik

Vi förespråkar inte trångsynt och inbilsk elitistisk studentpolitik. Frågan som nu ställs är: Hur kan vi stoppa nedskärningarna? Det är av yttersta vikt att de alternativa strukturer som har uppkommit under strejken fortsätter att leva. De är en förutsättning för fortsatt diskussion och aktion. Aktivisterna måste organisera och koordinera sig bättre.

Under strejkerna har många arbetsgrupper skapats. Det finns grupper som spänner över ämnesgränserna och har fört samman många studenter som tidigare var åtskilda och inte kände varandra. Utbytet av information om studievillkor och utarbetandet av politiska mål var en konsekvens av detta. Dessa nya krafter måste förenas. Vid sidan av den officiella representationen borde ett allmänt studentfack skapas med demokratiska strukturer och frivilligt medlemskap.

Kongress!?

Som ett första steg borde en aktivistkongress sammankallas, där lärdomarna av strejken och de fortsatta stegen kan diskuteras och organiseras. Vid en sådan kongress bör man diskutera universitetens allmänna kris och universitetens och utbildningens roll i samhället o.s.v.

En av huvuduppgifterna för framtiden är att etablera bättre kontakt med andra grupper som drabbas av neddragningarna i välfärden. Särskilt enheten med skoleleverna är viktig. En del skolelever har anslutit sig till strejkerna och många har ställt upp i demonstrationerna. Den reaktionära utbildningspolitiken påverkar skolelever lika mycket som universitetsstudenter.

Än viktigare är att skapa kontakter med fackföreningarna. Vi kan inte få arbetarna att aktivera sig genom att dela ut flygblad. Det måste komma på initiativ från dem själva.

Genom ett beslutsamt motstånd kan vi dock tjäna som exempel för arbetarna. Vi måste komma ut och diskutera med medlemmarna i fackföreningar som kämpar mot nedskärningar. Med ett oberoende studentfack kan vi etablera den kontakten lättare, framför allt när vi kan begära medlemskap i DGB, det tyska LO.

I denna tid av "globalisering" vet vi att vi inte är ensamma. Över hela Europa är arbetare och studenter ute i aktiv kamp mot nedskärningarna. Med ett program som representerar deras intressen och en demokratisk organisation, kan den kampen bli segerrik. Vi behöver en offensiv för att säkra en lön att leva på, en bra sjukvård och äldrevård och bra utbildning. Vi har inte råd att leva i ett ekonomiskt system som inte kan leva upp till dessa grundläggande krav.

Den som kämpar riskerar att förlora, den som inte kämpar har redan förlorat.