Tveksam roman om August Palm

Recension av "Mäster", en roman av Alexandra Coelho Ahndoril.

Ahndoril är en duktig skribent. Utan tvekan inger hennes text förtroende, här är en författarinna som vet hur man skriver. Hon är en poet, en duktig sådan därtill. Längre än så kommer hon inte. Hon är något av motsatsen till Guillou. Guillou är en författare som saknar förmågan att böja skrivandets konst efter sin vilja. Böckerna han har skrivit har en av två viktiga beståndsdelar, likaså är det med Andorils bok Mäster.

Där Guillou lyckas skapa en spännande historia och handling men misslyckas med allt annat - det som gör en bok välskriven och detaljerad - lyckas Ahndoril med precis motsatsen. Hon skriver en bok som är väl detaljerad och poetisk, en mycket välskriven bok men verkar sakna förmågan att skapa en handling. Då ska man ha i åtanke att August Palm var en individ som faktiskt andades och ibland frodades. Det finns inte mycket dokumenterat om hans personliga liv utan det som finns är kring hans politiska gärningar och upptåg. Vilket borde göra det lätt för Ahndoril att ta det man vet om Palm och sedan skapa dialoger och handlingar som passar in i det man faktiskt vet om hans liv. Detta lyckas hon inte med, frågan är om hon ens försökt.

Efter hundra sidor har författarinnan målat upp Palm som en ensam, lätt psykiskt sjuk man. Efter att ha misshandlats och svultit under fyra år av sin tid skräddarmästaren i Sverige tar han sig till Tyskland. Nu kan man tänka sig att det var väldigt hårt att vara lärounge på denna tid. Hade det varit en mindre historisk gestalt så hade det kanske inte spelat någon roll heller men eftersom Palm sägs bli psykiskt skadad under denna tid, något som i boken påstås följa honom stora delar av hans liv, kan man verkligen ställa sig frågan: Vart han verkligen misshandlad i den grad att han vart psykiskt skadad? Barnaga var inte ovanligt men det som Ahndoril beskriver sägs få konsekvenser i resten av boken. Var har hon hittat denna information?

Såren efter de år hos Palms läromästare är så djupa att han får problem med sin sexualitet och sociala kompetens. Han verkar helt oförmögen att skaffa vänner, saknar något som helst socialt liv tills han träffar konditoristen Johanna Larsson, som han senare gifter sig med.

Ahndoril fokuserar sig på herr Palms och fru Palms tankar och drömmar men fruktansvärt lite på deras faktiska verklighet. Vart är vännerna? Var är arbetskamraterna?

Palm kommer i kontakt med Socialismen - helt plötsligt så är han en övertygad socialist och därtill lagd åt reformismen - som i själva verket uppstod långt senare. Att han skulle vara reformismens fader är en otänkbarhet, på grund av att reformismen var en reaktion från den socialdemokratiska byråkratin mot den revolutionära rörelsen under nittonhundratiotalet och framåt. Palm var motståndare till denna idéströmning som kom att bli den förhärskande inom socialdemokratin.  Detta är väl dokumenterat. Det tog sig i uttryck i bland annat i kampen mellan honom och Branting.

Branting som ville att arbetarna skulle förlita sig på de arbetarvänliga liberalerna och inte på sin egen kraft. Något som författarinnan lyckas med är just att måla upp starten till Palms och Brantings stora konflikt.

Från att vara en liten grå mus till att bli en socialistisk agitator? Vad hände där i mellan? Det ger i alla fall inte Ahndoril svar på. Det som händer från det att Palm får beskedet om att Johanna är havande tills det att barnet är föds, det vill säga de nio månaderna, beskriver författaren på två sidor. Då han blivit så välinsyltad i den socialistiska rörelse som finns att han blivit av med arbetet, men om detta får man inte veta mycket.

Det här är för mig pinsamt att läsa: ”Mäster är inte bara en roman om fattigdomens och utsatthetens erfarenheter, det är också en berättelse om den ständigt närvarande konflikten mellan idé och verklighet, övermod och tillkortakommande.”

Vi har en författarinna som totalt misslyckas att beskriva vem August Palm egentligen var under sin ungdom för att inte tala om hans övriga liv. Hon har självklart all rätt att hitta på vad hon vill i sin roman men man kan då inte göra anspråk på att ”skildra” August Palms liv.

Skulle man inte ta henne mer på allvar om hon skrivit ett förord eller ett efterord? Någon typ av kommentar över tillkomsten av boken. Något som beskriver, förklarar, varför hon målar upp en bild av en man på detta vis. Speciellt vilka källor hon använt sig utav.

Kanske borde Ahndoril och Guillou, i frånvaron av Stieg Larsson som var en skickligare, bättre författare än Guillou, skrivit boken tillsammans. Om Guillou skrivit själva handlingen, historien, kunde Ahndoril mejsla bort det grova och putsa fram det poetiska. Så kunde det kanske resulterat i en skildring av Mäster Palm som han verkligen förtjänat.

Tro nu inte att boken är oläsbar. Den är i allra högsta grad läsvärd, inte för att man vill lära sig mer om personen August Palm, för då finns det bättre böcker, utan för att den är vackert skriven.

 

Linus Höjdén