Tvångssteriliseringarna

Partiet måste göra upp med det förflutna

I en artikelserie i DN nyligen gör Maciej Zaremba nedslag i några undanskymda delar av den socialdemokratins historia: Tage Erlander gav Socialstyrelsen i uppdrag att "verkställa inventering av tattare och zigenare, som finnas inom riket" strax efter att BBC förkunnat de första rapporterna om förintelselägren.

Nazister föreläste vid Rasbiologiska institutet i Uppsala (upprättat på initiativ av bland andra Hjalmar Branting) och tillkallades som sakkunniga när institutet skulle få en ny chef. Per Albin Hanssons regering föreslog 1941 en utvidgning av steriliseringslagen. Förutom "ärftligt belastade " ville man också sterilisera på indikationen "asocialt levnadssätt".

Över 60 000 tvångssteriliserades med den socialdemokratiska regeringens godkännande mellan 1935 och 1976, med toppnoteringar efter andra världskriget. Därigenom hamnar Sverige tvåa i den internationella toppligan över tvångssterilisering, efter Nazi-Tyskland. 90% av dem som steriliserades var kvinnor som diagnosticerades som "psykopat", "debil", "sinnesslö", eller "asocial", trots att de för det mesta var fullt friska personer som antingen var ensamstående mödrar och/eller inte levde upp till omgivningens föreställningar om ett skötsamt leverne.

Hur var det möjligt?

Hur är det möjligt att arbetarrörelsen solkats ned av allt detta som är arbetarrörelsen så främmande? Redan 1848 hade Marx och Engels skrivit: "Proletärer i alla länder förena er". Hur kunde man avvika så långt från denna grundläggande paroll och börja dela upp proletariatet i bättre och sämre raser, samt tvångssterilisera delar av proletariatet (för inte handlade det om några borgare som blev steriliserade)?

Margot Wallström ger början till en förklaring: "Det kan bara förstås i ljuset av den tidsanda som rådde då." Men tidsandan är ett diffust begrepp. Samtidigt som vi hade tvångssterilisering i Sverige och utrotningslägren i Tyskland fördes en blodig kamp mot denna tidsanda. Miljontals som kämpade med vapen i hand mot Hitler ansåg att de inte bara förde en kamp mot Hitler, utan också för ett bättre, jämlikare och mer socialistiskt samhälle. Detta reflekterades i att vänstern sveptes till makten i många länder efter andra världskrigets slut.

Borgerlig "tidsanda"

Den tidsanda som socialdemokratin anpassade sig till var samma som man anpassar sig till idag - den svenska borgarklassens. Nu kräver borgarklassen nedskärningar, avskedande och lönesänkningar och den reformistiska ledningen anpassar sig till detta.

Då gällde det att anpassa sig till en svensk borgarklass som försökte anpassa sig till den tyska borgarklassen. Den i sin tur inspirerades av den "vetenskapliga" rasismen som fick sitt genombrott vid slutet av 1800-talet då alla imperialist makterna rusade ut för att förslava de "primitiva länderna" . (Kanske är det också dags att se det samarbete som den socialdemokratiska ledningen hade med nazisterna om trupptransporter under andra världskriget i ett annat ljus efter avslöjandena om tvångssteriliseringen.)

Hela den reformistiska strategin avslöjas av tvångssteriliseringen. Idén att man ska anpassa sig till "verkligheten" för att bit för bit förändra den avslöjas när "verkligheten" består av skarpa krav från borgarklassen att genomföra reaktionära åtgärder, medan det som behövs är en grundläggande förändring av samhället - en revolution.

Men tvångssterilisering avslöjar mer än bara denna del av den reformistiska ideologin. Den raserar också den reformistiska myten om att deras socialism handlar om en solidarisk och anti-elitistisk människosyn. Om en bra människosyn bara finns då "tidsandan" är den rätta, kan det inte ses som annat än hyckleri,.

"Av frukten känner man trädet" sa Per Albin Hansson. Med detta menade han att man av handlingen förstår de idéer som gav upphov till handlingen. Vad finns då egentligen kvar av reformismen när den varken kan prestera reformer eller ens en bra människosyn?

Visst kan det vara bra med parlamentariska utredningar om tvångssterilisering, men risken finns uppenbarligen att man inte kommer att gå till roten av problemet - kapitalismen och den reformistiska strategin. Istället kommer man antagligen att följa i Zarembas fotspår och använda tvångssterilisering som ett slagträ mot socialdemokratiska partiet i sin helhet, statligt ingripande i ekonomin och jämlikhetssträvan. Därför måste framförallt en genomgripande diskussion föras om denna fråga inom arbetarrörelsen. Socialdemokratiska partiet får inte göra samma misstag som VPK som aldrig har gjort upp med sitt stalinistiska förflutna.

Jonathan Clyne

Ur Socialisten nr 26, september 1997