Tusentals i manifestation för anställningstryggheten
Eftermiddagen onsdag 17 mars deltog tusentals arbetare i en manifestation för kollektivavtalen på Sergels torg i Stockholm. Vi var på plats för att tillsammans med Lagenaarbetare och andra fackligt aktiva lyfta fram behovet av att kämpa mot bemanningsföretagen och bjuda in till en demonstration mot svenskt Näringsliv nu på lördag. Manifestationen arrangerades av 6F-Facken – bestående av Byggnads, Elektrikerna, SEKO, Transport, Fastighets och Målarna. Vi delade ut flygblad från Jobbupproret, ett nätverk samlat kring ett fackligt upprop för fasta jobb, mot bemanningsföretag.
främst av fackligt aktiva arbetare. Med all säkerhet hade demonstrationen blivit mycket större om den hade lagts på en annan tid och med en mer rejäl mobilisering. Trots det var detta en viktig samling inför avtalsrörelsen, men dessa manifestationer tenderar att ha något ceremoniellt över sig. Vad som behövs är inte bara konstateranden om att trygga jobb behövs. Dessa typer av samlingar skulle kunna vara del av en konkret mobilisering inför en avtalsstrid som är fullständigt nödvändig för att uppnå resultat.
Johan Lindholm, ordförande för Byggettan, lyfte i sitt tal upp många av de problem som finns på arbetsmarknaden, men pekade inte på något konkret sätt att bekämpa dessa saker. Det fanns inget direkt att invända mot i talet, men det höll sig på en väldigt allmän nivå som ärligt talat inte innehöll något som de församlade inte redan kände till. Lindholm upprepade: ”Vi måste säga ifrån nu”.
Ett helt korrekt påstående, men det enda sättet att blidka arbetsgivarnas hårdnackade företrädare är genom konkreta förberedelser för stridsåtgärder och mobiliseringar. Vi lyfter i senaste numret av Socialisten fram risken för att byråkratin i fackföreningsrörelsen försöker avstyra en konflikt, med hänvisning till att frågorna kan lösas genom att sparka ut Reinfeldt i september.
För det första är det högst osäkert om en eventuell S-V-MP-regering kommer att
täppa till hålen i LAS. För det andra – och viktigare: kapitulation utan strid
i avtalsrörelsen skulle innebära demoralisering. Å andra sidan skulle en
motoffensiv från fackföreningarnas sida bidra till hopp, kampvilja och
radikalisering inom arbetarklassen. Med den kraften skulle vi utan problem
kunna tvinga Reinfeldt att inställa sig på Arbetsförmedlingen efter höstens
val.
Låt oss hoppas att det finns någon substans bakom konferencierens dundrande avslut:
”Det här är uppmarschen till avtalsrörelsen, sedan fortsätter vi att marschera på 1 maj och slutar inte marschera förrän vi har skickat hem Reinfeldt till Täby.”
Dessa ord behöver snarast följas upp av handling från fackföreningshåll. Press måste byggas upp underifrån på arbetsplatserna för att förbereda för strid. Vi kan vara säkra på att fackföreningsbyråkraterna kommer att göra sitt bästa för att slippa ta strid. Den senaste tidens utveckling, då de ”opartiska” förhandlingarnas bud på 0,7% löneökning beskrivits som ”en provokation” av fackliga företrädare, gör dock att en större konflikt blir mer trolig. Den fackliga ledningen kan hamna i ett läge då de blir tvungna att ta till konfliktåtgärder för att upprätthålla sitt existensberättigande i medlemmarnas ögon.
Om en stor strid skulle utbryta kommer vi med våra begränsade krafter att fullt ut delta i den – på våra arbetsplatser, men också på gator och torg. Ungdomar och studenter kan också spela en viktig roll genom att besöka strejkvakter och mobilisera stöd för fackföreningarna i samhället. Om man samlar ihop ett gäng från sin ungdomsklubb kan man åka ut till strejkvaktslinjerna för att uttrycka sitt stöd, intervjua arbetare om kampen, och erbjuda understöd.
Förr eller senare ska vi ju alla ut på den här arbetsmarknaden, och om inte bemanningsföretag och liknande otyg motas i grind kommer vi få ett ännu värre helvete än vi redan har. Vi är många unga som vet alltför väl vad bemanningsföretag, timvik och andra otrygga anställningsformer innebär. Därför är fackföreningarnas kamp också vår kamp.