Trondheimsmodellen - När arbetarna själva får välja
Trenden är helt klar. I tjugo år har markandskrafterna och kapitalet, i land efter land, vunnit terräng på bekostnad av arbetarklassen och offentliga sektorn. Inte i någonstans i världen har arbetarrörelsen på allvar bjudit motstånd. Istället för att organisera kampen har ledningen inom arbetarpartierna själva gått högerut, och när man själv suttit vid makten har man medverkat till avregleringar och utförsäljning. Men 2003 i Norge skedde äntligen en vändning.
I Norges tredje största stad, Trondheim, hade borgarna haft makten sedan 1989 när vänstern inom arbetarrörelsen, inför kommunalvalet, på allvar tog upp kampen med marknadsliberalerna. LO Kommun, en sammanslagning av fyra fackförbund tog initiativ till en "ny kurs". Man slutade ge pengar till socialdemokraterna och bestämde att istället driva en egen valrörelse. Industrifacket hakade på och snart stod hela LO i Trondheim bakom.
Man arbetade fram ett program, Tronheimsmanifestet, med nitton punkter till försvar för välfärden och en utveckling av den offentliga sektorn. Konkret krävde man utbyggnad av förskolorna, upprustning av kommunens fastigheter, främst skolor, ökad grundbemanning på sjukhemmen och fler kommunala hyresrätter. I programmet hette det: "Vi vill inte enbart stoppa all konkurrensutsättning och privatisering. Vi vill återkommunalisera." Gensvaret från medlemmarna blev stort. Man bjöd in alla politiska partier att ta ställning till programmet och man krävde tydliga svar. Norska Socialdemokraterna (Arbeiderpartiet) och Sosialistisk venstre tog ställning för sexton av de nitton kraven.
På ett tydligt program tog vänstern hem majoritet i kommunalvalet 2003 och har behållit makten sedan dess.
På nationell nivå upprepades framgången från Trondheim 2005. Socialdemokraten Stoltenberg och kristdemokraten Bondevik hade omväxlande innehaft statsministerposten. De socialdemokratiska regeringarna under Stoltenberg hade bedrivit en nästan lika marknadsvänlig politik som borgarna med bland annat en delutförsäljning av oljebolaget Statoil.
Redan året före valet drog LO under ledning av Gerd-Liv Valla igång kampanjen "Den långa valrörelsen". Det viktigaste inslaget var en medlemskampanj "Du bestämmer - LO på din sida". Man skickade ut en enkät till alla sina 850 000 medlemmar. Alla enkätsvar, 44 000, lades in i en databas. Utifrån svaren utarbetade LO ett valprogram med femtiofyra krav. Full lön vid sjukdom, bibehållna avtalspensioner, fasta jobb och att kämpa mot en förlängning av arbetsdagen, var några av de viktigaste kraven från medlemmarna.
Att bli av med högerregeringen var LO:s mål men parollen från 2001 "Fortsatt A-regering" där a stod för Arbeiderpartiet, var utbytt. Nu var det en banderoll med texten "Ny majoritet - ditt val" som hängde från LO borgen.
LO-kampanjen tvingade ledningen i Arbeiderpartiet, med Stoltenberg i spetsen, att ändra kurs. Arbeiderpartiet, Sosialistisk venstre och Senterpartiet hade bestämt sig för att försöka bilda en gemensam regering. Det innebar ett tydligt vänsteralternativ i valet.
Tillsammans med SV och Senterpartiet deklarerade han inför valet att privatiseringarnas tid var över.
Vändningen innebar att Arbeiderpartiet återtog sitt väljarstöd och trots att SV backade blev det en rödgrön regering i valet 2005.
Regeringsföklaringen blev radikal och inleddes med orden "En majoritetsregering med Arbeiderpartiet, Sosialistisk venstreparti och Senterpartiet kommer att föra en politik byggd på rättvisa och gemenskap."
Stoltenberg sa att man var eniga om upprustning av den offentliga sektorn och att man säger nej till privatskolor. Man skulle satsa på äldreomsorgen och öka antalet anställda med 10 000.
Efter valet fortsatte LO att driva på för en radikal arbetarpolitik. Man tog strid mot skattelättnader för miljonärer, lyckades stoppa en marknadsliberal ny vd för Statoil och en försämring av sjukförsäkringssystemet.
Naturligtvis var valresultatet, regeringsprogrammet och LO:s starka inflytande ett bakslag för marknadsliberalerna och näringslivet. Det dröjde inte länge förens attackerna kom och det var det radikala LO Valla som stod i fokus.
En medarbetare på LO-kansliet offentliggjorde att hon sagt upp sig och anklagade Valla för att ha mobbat henne. Ett mediadrev med enorma proportioner drog igång och tvingade så småningom Valla att avgå.
Förlusten av Gerd-Liv Valla försvagade LO, men jämfört med sin svenska motsvarighet står det starkt. Vänstermajoriteten är betryggande i Trondheim men det behövs ett fortsatt tryck underifrån för att den norska modellen skall vinna.
Läs Trondheimsmodellen av Aron Etzler, Karnevals förlag