Tillväxt, trots mager jord

Att det går bra för Sverige, var ett ofta återkommande budskap under valrörelsen. Men hur bra är den svenska ekonomin egentligen och vilka har det  gått bra för?

Den svenska ekonomin har varit relativt stark på två olika sätt. Konjunkturnedgången i början av 2000-talet var inte alls lika djup som den i början av 90-talet, och under de senaste 10 åren har Sverige utvecklats snabbare än många andra ekonomier.

De främsta orsakerna till att Sverige klarade sig hyggligt genom den senaste internationella lågkonjunkturen hittar vi utanför landet. Den svenska ekonomin är mycket exportberoende. I början av 2006 var exporten större än någonsin. Mer än hälften, 52 procent, av alla varor och tjänster som producerades i Sverige (kallas även BNP) såldes i andra länder.

Under nedgången 2001 till 2003 ändrades handelsströmmarna. USA gick om Tyskland som Sveriges största exportmarknad. Även exporten till Kina ökade under lågkonjunkturen fast från en betydligt lägre nivå.

Detta är samma sak som skedde i stor utsträckning i hela världen. USA och Kina drog världsekonomin genom förra lågkonjunkturen. Medan USAs roll märktes mest i Europa, så var Kina av desto större vikt i Östasien.

Det var delvis en slump att det blev så. Terroristdådet mot World Trade Center den 11 september 2001 resulterade i att en konservativ amerikansk president  genomförde en ekonomiska politik som i stor utsträckning var motsatsen till den han gick till val på. Bush genomdrev det största tillskottet av statliga pengar till den amerikanska ekonomin sedan Andra världskriget. I huvudsak gick det till upprustning. USA spenderar idag nästan lika mycket på militärutgifter som resten av världen sammanlagt. Det hade spridningseffekter i resten av ekonomin. Tack vare det statliga tillskottet till ekonomin och en fortsatt sänkning av lönerna höjdes de amerikanska företagens vinster till rekordnivåer. Eftersom företagen nöjde sig med detta och inte investerade i någon större omsträckning, samtidigt som de amerikanska arbetarna kompenserade sig genom att låna allt mer, sögs importerade varor in från resten av världen. De gigantiska underskott i statsbudgeten och handelsbalansen och den stora privata skuldsättningen har på sikt försvagat USA ekonomiskt, men de ”räddade” världen under förra konjunkturnedgången.

Den kinesiska staten motverkade också nedgången genom stora statliga insatser, men det skedde på ett annat sätt och har haft en annan effekt. Statliga företag gjorde jätteinvesteringar.  De förbättrade sin konkurrenskraft och kunde öka exporten, samt driva undan utländska företags konkurrens på hemmamarknaden. Varken handels- eller budgetunderskott har byggts upp, tvärtom. Lönerna i städerna har höjts med 10%  varje år under de senaste 10 åren.

Det är de klassiska svenska industrierna – motorfordon, maskiner, metaller, kemikalier, papper - som har bibehållit sin export under lågkonjunkturen och sedan ökat den. Telekomindustrin, länge hyllad som framtidens bransch, lyckades dock inte stå emot konjunkturnedgången. Efter att försäljningsmässigt ha gått om både motorfordon och maskiner i slutet av 90-talet ligger den åter en bra bit efter.

BNP fortsatte att växa, sammanlagt med 4,3 procent under lågkonjunkturens tre år. Detta kan jämföras med lågkonjunkturen 1991-1993 då BNP krympte med 3,5 procent. Men trots tillväxten kunde inte en ökning av arbetslösheten stoppas. Den öppna arbetslösheten ökade från kring 175 000 personer till 250 000. Om man lägger till antalet som omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder blev det 345 000 arbetslösa. Det blev också nedskärningar i den offentliga sektorn under senaste lågkonjunkturen, men de blev inte så omfattande.

USA:s och Kina:s expansiva ekonomier förklarar att lågkonjunkturen inte blev så djup, men det förklarar inte varför Sverige har klarat sig något bättre än de flesta europeiska länderna under de senaste 10 åren. Göran Persson tar gärna åt sig äran för detta, men det har snarare skett trots den politik som han har förespråkat.

Det är alla nej-röstare som har gjort de svenska kapitalisterna en tjänst när man höll Sverige utanför den Europeiska Monetära Unionen. Den svenska Riksbanken har kunnat hålla räntenivån under den som den Europeiska centralbanken i Frankfurt sätter. Detta har inneburit att den svenska kronan har varit billigare än euron, och man har kunnat exportera mera än andra europeiska länder.

En bidragande orsak till den ökade exporten är att produktiviteten, det vill säga BNP per arbetad timme, har förbättrats i snabbare takt jämfört med 70- och 80-talet (men ökningstakten ligger fortfarande långt under 50- och 60-talet). Produktiviteten ökade framförallt under slutet av 90-talet och under de senaste åren, dock sjönk den kraftigt under konjunkturnedgången 2001-2003. Produktivitetsökningen har skett samtidigt som investeringsnivån har fortsatt att ligga på historikt låga nivåer  (lägst i Europa) och sysselsättningen knappt ökat alls. Det vill säga: Varje arbetare har producerat mer, utan att vare sig få fler eller nyare maskiner att arbeta med, och utan att få fler arbetskamrater som hjälper till. 

Sammantaget är det alltså USAs och Kinas expansiva politik, en försvagning av kronan och en intensifiering av arbetstakten som har gett Sverige en relativ gynsam ekonomisk utveckling, åtminstone jämfört med resten av Europa (bara Finland och Irland ligger bättre till där).  Men någon verklig styrka finns inte i den svenska ekonomin. I OECDs (de rika ländernas klubb) ranking hamnar Sverige strax under den genomsnittliga tillväxten.

Skatteinkomsterna har ökat som ett resultat av tillväxten. Regeringen har använt dessa till att betala av skulder. De senaste 10 åren har statsskulden minskat år för år som andel av BNP, från ungefär 80 till 50 procent. Statens ränteutbetalningarna är nu hälften av vad de var för 10 år sedan. För första gången sedan 1993 har både kommuner och landsting ett samlat överskott

Men denna förbättring beror inte bara på ökade intäkter. Nedskärningar har drabbat sjuka, arbetslösa, äldre, och barnfamiljer under en lång tid.

Under de senaste åren har en del mycket blygsamma reformer genomförts, samtidigt som mycket har blivit sämre. A-kassan har höjts de första 100 dagarna. Maxtaxa i förskolan har införts. Kommuner och landsting har tillförts en del extra medel under de senaste åren, men det har bara räckt till att begränsa nedskärningarna.

Reallönerna har hållits uppe för de som har arbete, men har sjunkit för långtidsarbetslösa, sjukskrivna, studerande, pensionärer och socialbidragstagare. Sjukpenningen har t.ex. smygsänkts från 80 till 77,8 procent genom ändrade beräkningsregler och studiemedlen har minskat med 1/5 i köpkraft sedan början av nittiotalet. Det har blivit svårare att få en ny period i A-kassan vilket betyder att vi delvis fått en bortre parentes.

De som arbetar pressas inte bara av arbetsgivarnas rationaliseringar och minimala bemanning utan också av en försämrad arbetsrätt. Tiden för provanställning har förlängts från ett halvår till ett år. Det är fritt fram för bemanningsföretag och strejkrätten har beskurits genom längre varseltider och ökad makt för medlingsinstitutet. Det har blivit lättare att frångå turordningen vid avskedanden.

Avregleringar och privatiseringar har rullat på. Privata skolor, förskolor och äldreboenden breder ut sig. Järnväg, post, telecom, el och kraftproduktion marknadsanpassas alltmer. Även nu, under högkonjunkturen, ligger arbetslösheten kvar på en mycket högre nivå än under 70- och 80-talet.

Klassklyftorna har blivit mycket större under de socialdemokratiska regeringsåren från 1995 till 2004. Under den perioden växte BNP med 44 procent. För den rikaste tiondelen av befolkningen ökade inkomsterna något snabbare än BNP: 49 procent (för de 5 procenten allra rikaste växte inkomsterna med hela 58 procent). Inkomsten för alla andra tiondelar växte med mellan 21 och 30 procent.

Trots de förbättrade statsfinanserna, tillväxten och de ökade klyftorna tordes den socialdemokratiska regeringen inte utlova några större reformer under valrörelsen 2006. Det var många lösa ”mål” och få konkreta planer. Persson varnade för att det kanske inte kunde bli något alls nästa år. De senaste årens ekonomiska utveckling är inget att vara stolt över och framtiden ser inte speciellt ljus ut.

De stora reformerna och en kraftig utveckling av levnadsstandarden, sammanföll med den långa ekonomiska uppgången som varade från slutet av Andra världskriget till mitten av 70-talet. Sedan dess har vi varken i Sverige eller de flesta utvecklade länderna uppnått likande tillväxtsiffror. Något enstaka år har man tangerat genomsnittet på 50- och 60-talet, men till skillnad från tidigare har vi inte ens under ett sådant år uppnått full sysselsättning. Samtidigt har vi drabbats av återkommande nedgångar. Även om den senaste inte var lika djupt som den i mitten av 70-talet eller början av 80- och 90-talet så var den i alla fall betydligt djupare än någon nedgång under de gyllene åren.

Och precis som tidigare kommer det en ny konjunkturnedgång. Kanske dröjer det 3-4 år, men de stora underskott som USA dragit på sig under senaset nedgången innebär att de inte kan spela samma roll vid nästa nedgång. Detta innebär att nästa nedgång sannorlikt blir djupare.

Jonathan Clyne