Tillbaka till socialismen

Göran Persson tar valnederlaget med gott humör, säger han. Kanske finns det några fler ledande socialdemokrater som också tar det med jämnmod, många har höga löner, rejäla efterskydd och drabbas inte personligen av den borgerliga poltiken. Bland socialdemokratiska gräsrotsmedlemmar och väljare är känslan en annan. Det är tufft att vakna i Reinfeldts Sverige och vi vet att det kommer att bli värre.

Ideologin har saknats

Vid flera tillfällen de senaste åren har Persson småmysande konstaterat att valet 2006 skulle sammanfalla med en högkonjunktur. Man har litat på konjunkturen och på ett vältrimmat valbudskap. Ideologin, kampglöden har saknats, entusiasmen för att i grunden förändra hela samhället har saknats.

Paritets valstrateger har snickrat ihop några korta kärnfulla meningar.

Det går bra för Sverige Men det märks inte på landets alla arbetsplatser där man fortfarande upplever stress och press. Det märks inte bland alla lågavlönade som fortfarande har svårt att få ekonomin att gå ihop.

Jobben kommer. Jaha, när då? Och om de bara kommer, så spelar det ingen roll vilken regering vi har.

Välfärd går före sänkta skatter. Samtidigt har regeringen Perssons politik de senaste tio åren inneburit att man fortsatt att nagga på välfärden, framförallt inom socialförsäkringssystemet, samtidigt som man sänkt till exempel förmögenhetsskatten.

Alla ska med. Det rimmar illa med att klassklyftorna har fortsatt att öka, många slås ut från arbetsmarknaden och i en del fall nekats både sjukpenning och a-kassa. För att inte tala om pensionerna som knappt går att leva på.

Vaga löften

Valmanifestet bjöd på löften men de flesta både blygsamma och vaga. Mot slutet av valrörelsen kom fler och dessutom en del klasskampsretorik när inget annat tycktes hjälpa mot de dåliga opinionssiffrorna. Men det var för lite och för sent och framförallt; utan en fast ideologisk grund framstår vallöftena som mindre trovärdiga. Det blir också svårt att förstå den grundläggande skillnaden mellan vänstern och högern.

Trovärdigheten har självklart också skadats av att människor inte upplever att vallöftena från 2002 infriats.

Det gäller kanske speciellt Kommunals medlemmar, lågavlönade kvinnor inom vård och omsorg, som tillhör socialdemokraternas verkliga kärnväljare. I valrörelsen 2002 lovade Persson att partiet skulle bli mönsterarbetsgivare i kommuner och landsting där man fick makten och att lönerna skulle uppvärderas. Alla väntade därför att lönekampen 2003 skulle ge ordentlig utdelning och besvikelsen blev stor när resultatet uteblev.

Vänsterledning och kamp

Det finns ett citat av August Bebel, en av grundarna till det tyska socialdemokratiska partiet, som är värt att återvända till:

Gå med ledarna så länge de går i spetsen, utan ledarna om de tvekar, mot ledarna om de sviker!
Det var länge sedan partiledningen gick i spetsen för kampen och utan ledning kan kampen bara existera tillfälligt, sedan går den tillbaka och risken för besvikelse är stor. Det är idag uppenbart att ledningen har svikit sin uppgift.

Många har pekat på Perssons auktoritära ledarstil och i massmedia har all uppmärksamhet riktats mot honom. Självklart har han som partiledare haft ett avgörande ansvar. Men även övriga i partiledningen måste ställas till svars, både för den politik som förts och för det katastrofala valresultatet.

Att Persson avgår räcker inte, det krävs en total omprövning av politiken, en total kursomläggning. Situationen kommer att tvinga partiet att gå till vänster. Att gå till höger är omöjligt för då hamnar man till höger om moderaterna! Oavsett vem som blir partiledare av de kandidater som massmedia just nu nämner som heta, så riskerar vänstersvängen att mest bli retorik.

Det är på gräsrötterna, väljare och partisympatisörer som idag inte är aktiva, som det hänger.

Nu när vi står inför de attacker som regeringen Reinfeldt förbereder måste vi rusta rörelsen, bli en kamporganisation. Vi behöver en vänsterledning som verkligen är beredd att leda kampen. 

Tillbaka till folkrörelsen

Det är ganska uppenbart för alla att socialdemokratins politik allt mer formas av en liten grupp inom ledningen. Studiecirklar och diskussioner på partimöten påverkar inte ens marginellt partiets agerande i olika frågor. På senaste partikongressen sa Görans Persson rakt ut i debatten om föräldraförsäkringen att oavsett vad kongressen skulle besluta så skulle regeringen inte genomföra detta.

Partiet måste demokratiseras och medlemmarna sättas i rörelse. Den politiska debatten, om ideologi och praktisk politik, måste komma i centrum på mötena i de lokala föreningarna och klubbarna. Alla politiska frågor måste förankras bland medlemmarna. Verksamheten måste bedrivas som kampanjer där människor kan vara aktiva. Vi måste blåsa till strid och organisera kampen mot den borgerliga regeringens försämringar. Olika kampmetoder måste lyftas fram och prövas, namnlistor, protestmöten, demonstrationer och ytterst generalstrejk.

Ut med valstrateger och reklambyråer - in med medlemmarna!

Nya medlemmar

Ska socialdemokratin förändras behöver alla som i själ och hjärta känner sig som socialdemokrater också gå med i partiet och återerövra det.

Det är inte bara väljarstödet för (s) som sjunkit även antalet medlemmar har mer än halverats under de senaste 14 åren. 1992, när kollektivanslutningen hade avskaffats, hade partiet fortfarande 262 000 medlemmar, idag är man enligt den egna hemsidan nere i 125 000 medlemmar.

Tänk så annorlunda situationen skulle kunna bli om alla arga vårdbiträden, beslutsamma barnskötare, erfarna metallarbetare, ilskna pensionärer, upproriska ungdomar och alla andra gick med i partiet och var med och formade politiken.

Tillbaka till ideologin

Den socialistiska ideologin är grundläggande för socialdemokratin. Partiet skapades som ett redskap för att i grunden förändra samhället, avskaffa kapitalismen. Det som inspirerade kampen var visionen om ett socialistiskt samhälle, styrt av rättvisa och solidaritet, där alla människor har samma värde och alla har möjlighet att förverkliga sig själva.

Just bristen på socialistiska visioner har varit avgörande de senaste två åren när kampen fallit tillbaka i brist på ledning och framgång.

Under några årtionden efter andra världskriget och fram till slutet av 1970-talet var tillväxten så hög att arbetarklassen kunde få förbättringar utan öppen kamp, det räckte med att skramla med strejkvapnet. Under den tiden har socialdemokratins ledning allt mer kommit att acceptera kapitalismens spelregler. Socialismen dröjde sig länge kvar i partiprogram och Första maj tal men så småningom har även programmen urholkats och allt tal om klasskamp lagts på hyllan.

Det har skapat utrymme för den borgerliga ideologin att sprida sig. Med en borgerlig regering under en högkonjunktur, som vi har nu, är risken stor att de som har jobb och bra inkomster inte genomskådar deras propaganda, utan anammar myten om att alla är sin egen lyckas smed och att man med rätt morot och piska kan få sjuka och arbetslösa tillbaka till arbete.

Det är absolut nödvändigt att arbetarrörelsen går till ideologisk motoffensiv, förklara hur kapitalismen, klassamhället, fungerar och vad det är borgarna egentligen vill uppnå. Under dagens högkonjunktur behöver den borgerliga regeringen inte gå lika hårt fram men skulle den lyckas bita sig kvar vid regeringsmakten och få ytterligare en mandatperiod så skulle de kunna genomföra ett långt gående systemskifte.

Därför måste socialismen återerövras.

En verklig arbetarpolitik och ett socialistiskt program skulle skapa entusiasm och samla människor till kamp. Så kan vi stoppa borgarna.

Lena Ericson Höijer