Tilläggsbudgeten - för lite och för sent
Borgarna har kastat handsken. Men arbetarrörelsen har varit sen att anta utmaningen. Först denna vår kom motangreppet, i form av LO-kampanj på temat att det går bra för Sverige, men att det måste komma alla till del. Och en tilläggsbudget där regeringen och samarbetspartierna satsar lite grann än här och än där. Pensionärer, studenter, ungdomar, invandrare, funktionshindrade, arbetslösa och boende i glesbygd, alla får de varsin del.
Det handlar bland annat om att arbetsmarknadsutbildning, anställningsstöd och plusjobb för ungdomar, fler anställda med lönebidrag, höjda studiemedel, satsning på äldrevård, höjt bostadstillägg för pensionärer och ett första steg mot en tandvårdsreform.
Budgetens satsningar är vällovliga och behövliga, men ack så otillräckliga. Regeringen har visserligen sagt att ”det kommer mera”? Men det förändrar inte den grundläggande bristen. Regeringen förlitar sig främst på uppgången i konjunkturen, och att denna ska leda till sänkt arbetslöshet och välfärd.
Men de ekonomiska problemen är inte tillfälliga. Den öppna arbetslösheten har ökat från 4 till 5,5 sedan förra valet trots goda tider. Detta till skillnad från perioden 1997-2002 då arbetslösheten minskade. Vad ska då hända när konjunkturen vänder nedåt? Vi riskerar att få en arbetslöshetschock av samma slag som i början av nittiotalet, då arbetslösheten accelererade från under 2 procent 1990 till 5,2 procent 1992 och 8,2 procent 1993. Det finns obehagliga likheter mellan dagens situation och det läge som rådde då, med den skillnaden att arbetslösheten i utgångsläget är högre nu.
Regeringens politik biter inte på de stora samhällsproblemen: arbetslöshet, utslagning och växande klyftor. Istället bygger den på ett önsketänkande om en stabil ekonomisk tillväxt utan störningar.
För lite mer än ett år sedan (feb 2005) hade undertecknad en radiodebatt om arbetslösheten med vice finansminister Sven-Erik Österberg. Jag hävdade då att jobbsatsningarna är för små för att ge resultat. Regeringen måste ta till storsläggan för att garantera alla ett arbete eller en utbildningsplats, till att börja med genom 100 000 nya jobb i den offentliga sektorn. Ministerns svar på detta var att det säkert blir nya jobb när de kommunala budgetarna för 2005 sätts i verket. Så blev det inte och från hösten 2005 kom till sist nya satsningar i form av plusjobb, fler i AMS-utbildning och vissa statliga jobb. Men det var för lite och för sent.
Regeringen och samarbetspartierna liknar en bilägare som envisas vid att reparera sin gamla bil, trots att den går sönder gång på gång. Fordonet borde bytas ut, eftersom det är utslitet och har en omodern konstruktion. Så är också fallet med det kapitalistiska systemet i Sverige och internationellt. Inte ens i ett litet rikt land som Sverige kan människorna garanteras ett tryggt liv. Världen präglas av konflikter, fattigdom och arbetslöshet.
Det är dags att skrota kapitalismen och satsa på något nytt. Sverige och världen är moget för en demokratisk socialism, där samhällets resurser ägs gemensamt och demokratiskt och fördelas efter behov. För att förverkliga detta krävs en förändring av arbetarrörelsen. Socialdemokraterna och LO måste förvandlas till demokratiska kamporganisationer som är beredda att genomföra en socialistisk förändring av samhället. Detta är den avgörande politiska uppgiften för socialister i vår tid. Vänsterpartiet, som socialdemokratins självklara samarbetsparti, måste också förändras i samma riktning.Att förhindra en borgerlig valseger är en del av denna kamp.