Tiden och individen

Ett intressant exempel på människors behov av frigörelse i det alienerade samhället är fysikern Bodil Jönssons nyutgivna bok "Tio tankar om tid". Den har fått ett enormt positivt gensvar i hela landet och toppar försäljningslistorna.

Det är uppenbart att denna framgång består i att det inte är i egenskap av fysiker Jönsson diskuterar ämnet tid, utan som människa i ett samhälle där den personliga tiden hämmas av den konstgjorda klocktiden och produktionssättet.

Boken berör i korthet författarinnans privata tankar om tidens funktion i både det industriella och för-industriella samhället, samt hennes syn på vilka metoder som kan tillämpas för att den enskilda individen skall kunna uppleva ett ökat välbefinnande genom att förvalta sitt förhållande till tiden.

Hon erbjuder alltså människor en möjlighet att analysera sin situation, att förstå vad som fattas dem och ger dem sedan enkla redskap för att hantera sin tillvaro.

Industrisamhällets tid

Jönsson belyser vid upprepade tillfällen bristerna i dagens industrisamhälle genom att attackera den vedertagna uppfattningen att tid är synonymt med pengar och att definitionen av att vara behövd är att människor har ett formellt arbete som de utför under en begränsad tid av dagen.

Hon jämför med det agrara samhällets inställning till tiden som ett uttryck för naturens rytm och den rädsla som uppstod då allt arbete skulle mätas i klocktid och ersättas av pengar, istället för naturaförmåner.

Den industriella revolutionen innebar alltså även en mental omställning, ett nytt sätt att se på förändring och avgränsningar mellan arbete och fritid, och i förlängningen en syn på tillvaron som något som kan styckas upp i enlighet med den konstgjorda tiden.

Detta förklarar till viss del den moderna människans alienering från omgivningen, men Jönsson väljer att inte driva resonemanget längre än så.

Istället fokuserar hon på vad varje individ kan göra för att kontrollera och styra tidsuppfattningen så att tillvaron inte känns så betungande. Hon beskriver till exempel hur vi kan effektivisera, eller åtminstone acceptera, den tid det tar att praktiskt och mentalt förbereda sig för någon form av aktivitet.

Den tid som behövs för planering och förberedande kallar Jönsson för ställtid och är särskilt viktig att ta hänsyn till då en svår uppgift skall utföras. I det sammanhanget gäller det att lära sig att prioritera och härda ut, eller identifiera vissa beteenden i samband med krävande aktiviteter, som kan underlätta tillvaron.

Styckad och ostyckad tid

Två andra begrepp som hon uppehåller sig vid i sökandet efter en harmonisk relation till tiden är styckad och ostyckad tid. Hon hyllar förmågan att kunna uppfatta tiden som ett sammanhängande block av utrymme, en oändlighet, istället för att ständigt dela upp tiden och därmed skapa inställningen att tiden är otillräcklig.

I samband med detta beskriver Jönsson hur hon "bytt livslögn", från att ha styckat upp hela sin tillvaro och därmed inbillat sig att hon hade ont om tid, till att föreställa sig att hon har gott om tid, vilket är betydligt behagligare.

Detta är intressant, eftersom hon definierat industrialismens tidsuppfattning som ett samhälleligt problem, men väljer att inte formulera konsekvenser i enlighet med detta. Istället för att förespråka samhälleliga förändringar anser hon att varje individ genom en livslögn skall försöka förändra inställningen till tiden som negativt fenomen till förmån för en annan, mer positiv upplevelse.

Jönsson framhäver även behovet av en gemensam kulturvision och formulerar flera kollektiva problem, som behöver åtgärdas genom politiska beslut och förändringar. Men även i de sammanhang då hon beskriver miljöproblem, fördelningsmässiga klyftor och globalisering kan hon inte ge besked om vad hon menar att människor som kollektiv skall göra för att förbättra situationen.

Faktum är, att hon lika gärna kunde ha avstått från att ifrågasätta individualiseringen och samhällets negativa aspekter, eftersom avsaknaden av lösningar ger ett räddhågat och politiskt tillrättalagt intryck av hennes, till det yttre, kritiska granskning av mänskliga relationer.

Frigörelse genom kollektivet

Den individualistiska framtoningen är svår att acceptera och för en marxist finns det ingen kvalitativ behållning i form av nytänkande då det sista kapitlet lider mot sitt slut. Istället är det snarast en glädje över människors ständiga sökande efter frihet som infinner sig och en förhoppning om att detta försök till problemformulering skall utvecklas ytterligare av andra människor.

Individens självförverkligande är endast möjlig genom kollektivets strävan efter materiella förutsättningar för individens självförverkligande. Bodil Jönssons uppmaning till människor att se möjligheter till förändring är ett led i denna strävan, men skall inte överskattas. Det krävs tydligare revolutionära målsättningar än dem hon skisserar för att vi skall kunna avskaffa tiden som samhälleligt dilemma.

Clara H

Från Socialisten nr 48, maj 2000