Arbetarsångaren som står kvar

Thorstein Bergman, 59, folksångare, kompositör och folkbildare.

Alltsedan Arbetarrörelsens födelse i Europa har det sjungits och skanderats frihets- och kampsånger, på möten och i demonstrationståg. Den politiska satiren inom visan är annars en tradition som spänner ända tillbaka till Bellmans dagar. På 1970-talet briserade "proggen" till en uppsjö av politiska uttryck inom ramen för en störtflod av - mer eller mindre absurda - musikyttringar. Därefter blev det märkvärdigt tyst från den politiska musikscenen. Många protestsångare har sedan dess gått ur tiden eller helt enkelt dragit sig tillbaka, trängts undan av en alltmer kommersialiserad musikindustri. Thorsten Bergman tillhör en krympande skara av musiker som visar att ryktena om arbetarsångens död ändå är något överdrivna.

När Thorstein Bergman anländer till vårt möte på stamlokuset på Söder i Stockholm tycks han vara i prima form och på ett mycket gott humör. Och inte undra på, med sig under armen har han överraskande en råkopia av sin kommande CD, "… står kvar" (Liphone). Drygt sex års skrivarbete har den kostat samt en hel del motigheter i form av ett, milt uttryckt, förstrött intresse från musikindustrins sida. Därför är det en synbart lättad och nöjd folksångare som beställer in mellanöl och Gammel Dansk. Plattan ska vid första genomlyssningen visa sig dofta påtagligt av en frisk satirisk revanschlystnad inramat i bästa country & western-stil. Bergman har skrivit svenska texter till ett antal US-amerikanska sånger, med den uttalade avsikten att lägga till något om sina erfarenheter av hur det är att leva i Sverige i denna märkvärdiga tid; i skarven mellan nitton- och tjugohundratal. Musiker kända från den legendariska gruppen Nationalteatern har backat upp Bergman i skivstudion, och det karaktäristiska soundet kan bitvis kännas igen. Skivsläppet är planerat till mars - april 2002.

- Närmare mig själv har jag aldrig varit, och i den meningen är detta det bästa jag någonsin spelat in. Om jag ska vara anspråksfull så tror jag att plattan även uttrycker något som ett stort antal tätortsmänniskor i norra Europa, i växlingen mellan det gamla och nya århundradet, faktiskt kan känna igen sig i. Är det något som är viktigt så är det inte bara det där att vara sig själv, utan att också vara en talesman för andra.

»Jag går nånstans och sjunger en sång till.
Har jag något val? Varenda ton är vittnesgill.
För dem som flyr, för dem som stannat still.
Jag går nånstans och sjunger en gång till.»

(Jag går nånstans och sjunger en gång till, Tom T. Hall / Thorstein Bergman)

Thorstein Bergmans mullrande röst, den för folksångarändamålet så gudabenådade basen, kommer små vibrationer att sprida sig genom bordet och golvet mellan oss. Jag ser små krusningar i mitt ölglas när han berättar. Det ligger nära tillhands att tro att den skulle vara färgad av åren och de kalla älvarna i "Träriket", av Camel utan filter och av bitter Gammel Dansk. Men lyssnar man på Bergmans äldre inspelningar så finner man att rösten är något av en konstant. "Den är en trygg och tidlös modell, ett åskmuller som rullar från Mississippi till Härnösand", blev Håkan Lahgers träffande beskrivning på en CD-baksida.

Ångermanlänningen Bergman var resebyråtjänsteman i Falun när han 1965 fick chansen att sjunga Dan Anderssons Helgdagskväll i timmerkojan i Hylands hörna. Tidigare hade han spelat in en demokassett med bitar av Chuck Berry och spelat i rockband på källarnivå. Det var också med egna tonsättningar av Dan Andersson som Bergman debuterade på den legendariska Vispråmen Storken i Stockholm. Skivdebuten med Have you ever been lonely, 1966, var annars en country & western-produktion där den tjugotreårige Bergman framförde sånger på engelska av Jimmie Rodgers, Hank Williams med flera. Det började alltså inom samma musikaliska riktning som Bergman nu, trettiofem år senare, på sätt och vis har hittat tillbaka till. Om än med större raffinemang idag, i och med de egna salta svenska texterna.

- Om det är något jag ångrar så är det att jag hamnade i finkammaren och i arkiven hos amanuenserna, på folkloristiska museet sådär, men jag insåg det inte då.

Rik produktion

Vid sidan av den egna rika produktionen har Bergman spelat in, inte bara Andersson, utan också Emil Hagström, Nils Ferlin, Lille Bror Söderlundh, Helmer Grundström, Birger Norman och Georges Brassens, för att bara nämna några. Det är ändå genom tolkningarna av Dan Anderssons texter som Bergman ristat in sig i evigheten och nått den riktigt breda publiken. Den första av fyra rena Anderssonskivor utkom 1967. Den fick ett ganska svalt mottagande till en början, men växte likt en liten rullande småsten som utlöser ett jordskred.

Fortfarande, mer än trettio år efter första utgivningen, säljer den riktigt bra i skivdiskarna runt om i landet. Bergmans skivproduktioner och framträdanden kom också att kretsa mycket kring den traditionella frihets- eller kampsången. LP-skivan Latinamerika - spel om en verklighet (1971) var ett insamlingsprojekt till förmån för bland andra PRD i Dominikanska Republiken. 1976 sjöng Bergman in kampsånger i duett med Monica Zetterlund på skivan Folk som har sånger kan inte dö.

De första professionella kontakterna med Arbetarrörelsen knöts under sextiotalets senare hälft. Man ringde från ett ABF-distrikt och frågade om Thorstein Bergman ville ställa upp på en turné.

- Jag visste inte mycket mer om ABF än hur förkortningen läses ut. Jag tillhörde en slags allmän vänster, som väl de allra flesta i min ålder gjorde då. Man kunde vara lite sosse eller lite vpk:are, man visste inte riktigt. På ett sätt är det lättare för mig idag, att identifiera mig med reformismen, därför att det perspektiv vi hade då, med en möjlig nära förestående världsrevolution, gjorde tillvaron lite förvirrad.

Engagemangen för Rörelsen blev allt tätare för att under större delen av åttiotalet omfatta folkbildningsuppdrag på heltid, om än i formen av projekt som hakade i varandra. Bland annat stod han som samordnare och ansvarig för Lyrikveckan i Sollefteå, där flertalet av våra namnkunniga svenska poeter trängdes på deltagarlistorna, år efter år. Thorstein Bergman har som folkbildare, för att utrycka det enkelt, iakttagit en misstänksamhet mot herrarna där uppe, med sina snygga Armanikostymer, och ett förtroende för folket där nere, med sina något otvättade kragar.

- Man väljer var man hör hemma, man väljer sitt perspektiv. Sedan måste ju all folkbildning börja med självbildning.

Under nittiotalet avstannade folkbildningsengagemangen ganska abrupt, sannolikt beroende på de drastiskt strypta anslagen, från samtliga politiska nivåer, till allt som liknade en kulturpolitik värd namnet. Allt mindre engagerad. / Allt djupare delaktig, för att använda salig Birger Normans briljanta ordlek. Ändå förärades Bergman nyligen av Landsorganisationen det slitsamma men hedersamma uppdraget att stå som redaktör för Den nya tidens sångbok, (Bäckströms Förlag).

- Det är ett ganska typiskt exempel på skillnaden mellan 1999 och 1979. Nu kom initiativet från en enskild entreprenör, förläggaren Per-Martin Bäckström. Han kontaktade mig och vi gick en rundvandring på de fackliga expeditionerna och presenterade idén. Med det i ryggen kunde vi sedan få stöd från LO. 1979 hade initiativet kommit från omvänt håll.

"Den lilla röda"

Många har saknat "den lilla röda", Tidens sångbok, vars senaste, slutliga upplaga utkom 1984.

- Vi sjunger inte mer i rörelsen, säger sorgset alltfler. Nej det stämmer nog. Det är också min erfarenhet, menar Bergman.

Men nu finns alltså Den nya tidens sångbok ute, som under Bergmans redaktion blivit en synnerligen ambitiös utgåva, som trycktes i den för en sångbok mycket modiga upplagan om 25 000 exemplar. Utan att ett ögonblick åsidosätta traditionen innehåller boken dessutom åtskilliga sånger från de senaste decennierna.

- Kastar man ut Vi bygger landet kastar man samtidigt ut både oss som byggde och det land vi byggt, menade redaktören Bergman.

»Frågorna: vem du är, varför du lever och dör.
Svaret är summan av allting du säger och gör.
Inget står still. Snart förflyktas allt du tror du har.
Närmre dig själv, och alltmer den du är och du var.
Det sista och största: att höra till dem som står kvar.»

(De som står kvar, Billy Joe Shaver / Thorstein Bergman)

Bergman har gett ut dryga tjugotalet skivor hittills. Den nya skivan följer en linje från den förra, för mina tänkta vänner (EMI), i fråga om närvaron i tiden. Fortfarande kan många spår sorteras under facken frihets- eller kampsånger med avseende på det återkommande proletära underifrånperspektivet och de många politiska och sociala ställningstagandena. Marschtrumman har ändå fått stå tillbaka för de mer samtida musikaliska arrangemangen denna gång.

Men nu signalerar låttitlar som I soppkön där vi står, Man jobbar på och kommer ingenstans, Kärleken har flyttat ut och Friställda hjältar (som jag) att den kommande plattan skulle vara en särdeles vemodig och bister historia. Alls icke, det ska visa sig att det är den befriande humorn och självironin som lyser starkast hos Bergman idag. Även när han besjunger det hårdnande politiska samhällsklimatet, eller sina egna försämrade arbetsvillkor som fri konstnär, så får galghumorn fritt spelrum: "En gång levde jag flottare än mitt hår är idag", kan det heta i en uppfriskande vers, som för övrigt är ett textsamarbete med sonen, måleriarbetaren Kalle Bergman. Thorstein Bergman stretar således oförtrutet vidare, genom stad och landsort, till Rörelsens väl, och till den stora trogna publikens fromma.

- "Jag går nånstans och sjunger en sång till". Det är den tydligast möjliga sammanfattningen av min uppgift, så som jag förstår den. Och - varför inte? - den tydligast möjliga sammanfattningen av mitt liv. Och det sista och det största: att höra till dem som står kvar!

Text och foto Martin Rosengren

Från Socialisten nr 57, mars 2002