Tetra Paks fyrkantiga företagsledning

Tetra Pak är familjeföretaget som blev en världskoncern och gjorde familjen Rausing till världens kanske rikaste industrialistfamilj. Ett propagandanummer som visar kapitalismens överlägsenhet? Nej, när man skrapar på ytan kommer något helt annat fram.

Peter Andersson och Tommy Larsson har beskrivit företagets och familjen Rausings historia på ett både lärorikt och underhållande sätt i boken Tetra (Pan Pocket). Men de verkar själva tämligen omedvetna om att vad de visar är inte i första hand kapitalismens fördelar, utan dess problem och det privata ägandets hämmande funktion.

Grundaren Ruben Rausing envisas hela boken igenom med att styra och ställa allt som händer i företaget vilket leder till ständiga kriser som är på väg att stjälpa allting. Ett typiskt citat från boken är:

”Familjen Rausing hade inte kunnat hålla fingrarna i styr, eftersom de alla tyckte att teknik var bland det roligaste som fanns, även om ingen av dem hade någon kompetens på området. Bland teknikerna på Harry Järunds avdelning sades det allt oftare om familjen Rausing: ’Det går framåt, trots dem.’”

Det är för övrigt en ironi att Ruben Rausing nyligen röstades fram som århundradets näst största uppfinnare i Sverige i DN. I själva verket uppfann han aldrig någonting, utan tog åt sig äran för vad hans anställda uppfunnit. Ofta satte han helt enkelt sitt namn som uppfinnare på patentansökningarna. Ett exempel:

”När Harry Järund sedan meddelade att problemet hade lösts av Lennart Liljeblad ville Ruben alls inte höra på det örat. Men bara någon vecka senare sökte han patent på Liljeblads kniv, med sig själv som uppfinnare.”

Nämnde Liljeblad avskedades strax efteråt utan att få veta varför. Skälet var naturligtvis att Ruben inte ville att han skulle upptäcka patentstölden.

Tetra Pak stal också uppfinningar från andra företag, vilket var bara en av en rad tvivelaktiga affärsmetoder företaget använde.

Som en tjock röd tråd genom boken går det faktum att Ruben utnyttjade sin ställning som ägare för att driva igenom det ena dåliga beslutet efter det andra. Det fick företaget att konstant gå på knäna under de första trettio åren.

Hans fixa idé att skapa en familjedynasti var kanske det allvarligaste problemet. Han placerade sina oerfarna söner som VD och vice VD nästan med våld, vilket visade sig bli något av en katastrof.

Hur kom det sig då att Tetra Pak trots allt blev en framgång? En anledning är att man lyckades pumpa in kapital genom att dribbla med bokföringen och genom personliga kontakter med Wallenbergarna.

Men framför allt berodde det på alla de anställda som trots hårt motstånd och otacksamhet med stor energi och skicklighet lyckades få företaget på fötter. Att de möttes med otacksamhet för sina insatser av familjen Rausing är för övrigt en mycket mild beskrivning. De utsattes i själva verket för illvilliga intriger och lurendrejeri för att manövreras bort och sparkas ut.

Man ska dock inte läsa detta som att familjen Rausing var odugliga personer. Tvärtom. Ruben Rausing var en mycket duktig ekonom, och man måste ge honom kredit för att han tidigare än andra såg potentialen för livsmedelsförpackningar när snabbköpen ännu inte hade etablerat sig i Sverige.

Och hans söner utvecklades också så småningom till skickliga företagsledare, även om man kanske kan misstänka att de är giriga i överkant.

Poängen är istället att Tetra Paks historia så tydligt visar hur mycket bättre det hade gått om företaget hade styrts demokratiskt, och inte despotiskt av en enda familj. Den visar helt enkelt potentialen för ekonomisk demokrati. Jag rekommenderar gärna boken för de insikter den ger i hur kapitalismen fungerar bakom kulisserna.

Kommentar från en läsare, insänd 20 februari 2003 17:01:

Om nu denne Ruben Rausing är grundare av Tetrapak. Detta faktum är vi alla överens om. Skapade han inte då en massa arbetstillfällen, det måste han ha gjort. Det var hans verk, klart han ville ha en åsikt, utan han skulle företaget inte finnas eller hur. Ganska logiskt eller? Sen om han var inkompetent eller inte det känns som det inte ha med saken att göra, utan han hade Tetrapak inte funnits......

Svar från artikelförfattaren:

Jag håller med om att Rausings kompetens inte har med saken att göra. Som framgår av artikeln hävdar jag inte heller att Rausing var inkompetent: "Man ska dock inte läsa detta som att familjen Rausing var odugliga personer. Tvärtom. Ruben Rausing var en mycket duktig ekonom, och man måste ge honom kredit för att han tidigare än andra såg potentialen för livsmedelsförpackningar när snabbköpen ännu inte hade etablerat sig i Sverige."

Vad som man däremot slås av då man läser boken är att ett stort företag kan styras diktatoriskt av en eller ett fåtal personer, hur duktiga de än är. Dels är ett storföretag en alltför komplicerad organism för att det ska fungera, dels för att ett stort företag har motsvarande stort ansvar, dels för att makten i sig korrumperar.

BÖ