Inför den tvärfackliga konferensen 12 april:

Hur utveckla protesterna?

Vänstern inom arbetarrörelsen måste diskutera programmet

Den världsberömda "svenska modellen" har skjutits i sank. På några få år har den nuvarande socialdemokratiska regeringen lyckats etablera en ny "svensk modell". Och även den har blivit en framgångsrik exportprodukt. Nu ger Göran Persson EU lektioner i hur man kan få världsrekord i nedskärningar. En ny tysk undersökning visar också att Sverige har gått från västvärldens högsta till dess lägsta bolagsskatt på 10 år. Och tyska borgare vallfärdar till Sverige för att lära sig hur man försämrar, utan att skapa ett allmänt uppror.

De tyska borgarna misstar sig dock. Även i Sverige är en explosion på väg. Vi har sett den första förberedande fasen under det senaste året. Spontana protestmöten, utskällningar av ministrar, namnlistor och även större demonstrationer. Än så länge är det dock begränsade skikt av arbetarklassen som har satt sig i rörelse. Orsaken till detta är inte bristande vrede mot de försämringar som har skett. Vrede finns det gott om. Och inte heller beror det på att det inte organiseras tillräckligt många demonstrationer, fler demonstrationer riskerar bara att trötta ut de aktiva om de inte leder vidare till ännu större mobiliseringar. Men för att demonstrationerna ska bli större i den nuvarande situationen måste ett nytt element till - LO och TCO måste aktivt organisera på allvar och inte bara ge ett halvhjärtat passivt stöd.

Inom arbetarrörelsen

Arbetarklassen inser att kapitalet, som är den härskande klassen i detta samhälle, har många maktmedel till sitt förfogande - kontroll av media, pengar för att köpa upp de rätta personerna, hot om att lämna landet, för att inte nämna att de kontrollerar arbetet och arbetsplatserna. Det enda som arbetarklassen har att sätta emot allt detta är att man kan organisera sig kollektivt. Därför bildade man LO, TCO och SAP för att leda och organisera kampen. Om ledningen i dessa organisationer inte leder hålls kampen tillbaka. Då uppstår behovet av ett alternativ, inte till arbetarklassens organisationer och inte ens, i första hand, ett alternativ till de individer som sitter i ledningen, utan framförallt behövs ett alternativt synsätt på hur man ska lösa krisen: Ett alternativt program med en bred förankring. Detta kan inte proklameras vid sidan om arbetarrörelsen, då saknar den all trovärdighet. Ingen bryr sig om vänstergrupper som dagligen bygger nya "enhetsinitiativ" och "rättvisepartier". Alternativet måste tålmodigt diskuteras av många och med många. Det är även nödvändigt att ta en saklig diskussion med dem som idag sitter i ledningen och stödjer regeringens inriktning. Det är det bästa sättet att bryta de illusioner som finns kvar om att regeringen har en hållbar politik, och för att klargöra vad man kan göra istället.

Längre fram då situationen försämras ytterligare och ilskan tilltar, kommer de spontana protesterna att bli ännu större, även om ett tydligt alternativ fortfarande inte har utmejslats. Men även då riskerar protesterna att avta igen utan att varaktiga förändringar har uppnåtts.

Bortom dagskraven

På konferensen den 12 april kan de viktigaste dagskraven diskuteras fram, vilka utgör början på en alternativ syn på hur arbetslösheten ska bekämpas och välfärden räddas. Dessutom kan konferensen utvärdera det senaste årets kamperfarenheter och lyfta dem vidare till nästa kampvåg, samt planera hur man kan sätta tryck på LO och TCO att ta ledningen i kampen.

Men det är också nödvändigt att starta en diskussion om vad som behövs bortom dagskraven, för att få en mer permanent lösning på de problem som arbetarklassen ställs inför. Denna diskussion måste utgå från en förståelse av att kapitalismens kris är internationell och helt oberoende av regering. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar i Europa, Nordamerika och Japan för samma ekonomiska politik. Storföretagen tvingar dem till detta. Genom kraftansträngningar kan arbetarklassen temporärt hejda samhällsförfallet som kapitalet driver fram. Men så fort kampen avtar utnyttjar kapitalet sina resurser för att få igenom sina krav. I Sverige ser vi hur 101 SAF-direktörer fortfarande inte är nöjda med vad regeringen har åstadkommit i form av försämringar, utan kräver mera för att få ett "bra företagsklimat".

Guldåldern över

Orsaken till detta är inte nödvändigtvis girighet, utan snarare reflekterar det att kapitalismens uppgångsfas efter andra världskriget är över internationellt. Den hårdare internationella konkurrensen tvingar alla kapitalister att försöka försämra för de egna arbetarna för att kunna konkurrera bättre. Därför måste arbetarrörelsen återuppta diskussionen om hur vi ska få kontroll över kapitalet. De senaste årens erfarenhet visar att efterkrigsperiodens kontrollmekanismer, i den mån de nånsin fungerat, inte länge fungerar. Vi måste lära oss av Mäster Palm, den svenska socialdemokratins fader. Han förstod att det man inte äger kan man inte kontrollera. Genom förstatligande av storföretagen under demokratisk arbetarkontroll kan vi skaffa oss denna kontroll.

Söker alternativ

Innan dess kommer vi att stå inför strid efter strid. I denna process kommer fler och fler skikt av arbetarklassen att dras in i striden, fler och fler kommer också att söka efter ett alternativ. Varken facket eller socialdemokratiska partiet kommer att lämnas i befintligt skick. Perioder av utåtriktad kamp kommer att avlösas av perioder där man drar lärdomar och förbereder. Men det som avgör om nästa kampvåg sker på högre nivå eller inte är i vilken utsträckning som dessa slutsatser har haft en effekt inom facket och partiet, d.v.s. i vilken utsträckning kampen får ett långsiktigt organiserat uttryck.

Idag ser det ut som om de största förändringarna håller på att ske inom facket. Det är där radikaliseringen har gått längst, det är framförallt där de som är aktiva i kampen finns idag. Men att partiet straffas i opinionsundersökningarna och många medlemmar lämnar det, är inte ett tecken på att de grundläggande banden mellan partiet och arbetarklassen håller på att brytas. Tvärtom är den fackliga radikaliseringen och opinionsraset en förberedelse för en storm inom partiet. Bland fackligt aktiva och nya som dras in i kampen är första reaktionen mot regeringens svek att dra sig undan politiken och koncentrera sig på det som verkar enklast, det som inte kräver längre perspektiv och helhetslösningar, d.v.s. den dagliga fackliga kampen. Men man kan inte nå längre med detta. Det måste till ett alternativt program och också en politisk arena där man kan slåss för detta. Eftersom arbetare är praktiska människor tar de den arena som finns närmast till hands, sitt traditionella parti, och de går in i det för att förändra det. Även frågan om hur denna process ska påskyndas bör diskuteras nu, speciellt i ljuset av kommande partikongress i september. Då kan för första gången på länge en tydlig vänster utkristalliseras, om vi tar strid för detta nu.

JC, 8 mars 1997