Sympatiåtgärder hade gett syrrorna seger

Besvikelse! Så kan man sammanfatta medlemmarnas reaktion på Vårdförbundets avtalsuppgörelse efter sex veckors strejk som enbart gav 0,5 procentenheter högre påslag än det ursprungliga förslaget. Ett av fyra ombud på förbundets kongress röstade emot avtalsuppgörelsen.

Tyvärr fick vi aldrig se de fackliga sympatiåtgärder som hade kunnat säkra sjuksköterskornas seger.

Vårdarbetarna slogs för sitt människovärde, att efter en lång utbildning och med ett tungt och ansvarsfyllt arbete, få en lön som går att leva på. De har stöd av en överväldigande majoritet av befolkningen, ursprungligen runt 85 procent enligt opinionsmätningarna.

Samtidigt har arbetsgivarna använt uttröttningstaktik. Trots veckor av strejk har de vägrat gå Vårdförbundet till mötes.

I en senare opinionsmätning (SYNOVATE 19-22 maj) kunde man se hur stödet, trots att det fortfarande var högt, hade sjunkit något. Det visade att det finns brister i Vårdförbundets argumentation men också att hade krävts en högre växel i lönekampen. Sympatiåtgärder från den övriga fackföreningsrörelsen var nödvändiga.

 
Opinionssiffrorna visade samma stora stöd för Kommunals strejk 2003. Det handlar inte enbart om att rättvise- och jämställdhetskrav, att föreställningen om att vårdfolket, oftast kvinnor, med tunga och ansvarfyllda jobb, skall ha anständigt betalt, utan visar också på ett grundmurat stöd för offentliga sektorn.

 Det är säkert minst 85 procent av befolkningen, oavsett yrke och fackförbund, som inser att den dagen man behöver det, vill man att det ska finnas personal i vård och omsorg. Man vill att det ska vara människor med kompetens och erfarenhet, personer som valt att satsa på sitt jobb. Därför stöder man kravet på anständiga löner.

Det är inte så lätt för offentliganställda att nå framgång med strejk. Sjuksköterskorna nu mötte precis samma problem som Kommunal för fem år sedan. Det är inte i första hand arbetsgivaren, utan allmänheten som drabbas av konflikten. Det blir ingen ekonomisk skada, snarare tvärt om. De landsting där Vårdförbundets medlemmar strejkade gjorde en besparing, eftersom man slapp betala ut löner.

Kommunals lönekamp 2003 höll på att hamna i samma återvändsgränd. Många medlemmar blev frustrerade över de kringflyttande stridsåtgärderna, efter en veckas strejk skulle man gå tillbaka och arbeta trots att man inte nått sitt mål. Arbetsgivarnas uttröttningstaktik började sätta sina spår.

Då kom diskussionen igång bland elektriker och bussförare om att varsla om sympatiåtgärder. Det blev just den injektion som lönekampen behövde. Självförtroendet blev åter på topp bland Kommunals medlemmar. Äntligen skulle strejken få kännbara ekonomiska konsekvenser. Om byggprojekt och kommunikationer drabbades skulle näringslivet känna av konflikten och sätta press på kommuner och landsting.

Kravet på att privatanställdas fackföreningar ska stödja offentliganställdas är inte enbart en fråga om grundläggande facklig solidaritet utan också ett uttryck för medvetenheten om hur samhället hänger samman. Utan dagis, äldreomsorg, sjukvård och skolor kan inte hjulen fortsätta snurra på fabriker och byggarbetsplatser.

Något annat som gick igen från 2003 var arbetsgivarnas arrogans och 1800-talsmetoder. De drog sig inte för att uppmuntra till strejkbryteri eller för att kringgå konfliktreglerna. Bara detta var skäl nog för den samlade fackföreningsrörelsen att vidta åtgärder. Landsting som tog in strejkbrytare borde ha blivit satta i blockad av alla LO och TCO förbund.

Att vi inte fick se några sympatiåtgärder är inte förvånande. De flesta fackförbundsledningar är inte beredda att gå ut i strid. Förbundsombudsmännens egna löner ligger skyhögt över medlemmarnas, så de lever inte med den ekonomiska press som medlemmarna upplever. 

Istället för att stödja fackförbund som är ute i konflikt, vilket vore det naturliga utifrån den ursprungliga fackliga traditionen, kan vi se exempel på att fackliga ledare motarbetar dem som tar strid. Ett exempel är Handels Ninel Jansson under Kommunals konflikt 2003.

Anledningen till det är naturligtvis, att när något förbund tvingas ut i strid växer förhoppningarna bland gräsrötterna inom alla fackförbund. Speciellt hotfullt blir det när medlemmarna i ett annat förbund tvingar sin förbundsledning att ta till konfliktvapnet. Varken i Kommunal 2003 eller Vårdförbundet nu i vår, valde ledningen frivilligt att ta strid. Kommunal tvingades av medlemmarnas kritik, när statistiken tydligt visade hur dålig löneutvecklingen varit.  Vårdförbundets ledning blev i år helt enkelt överkörd av kongressen. Delegaterna där hade uppenbarligen kontakt med medlemmarnas förväntningar och röstade emot förslaget till avtalsupprörelse. Detta myteri skrämmer. Det vill man absolut inte uppmuntra genom stöd till konflikten.

Vårdförbundet behöver också en annan argumentation. Nu finns en tendens att de försöker hävda sina egna lönekrav på bekostnad av andra grupper. Det är enklare för ledningen att försöka flyta ovanpå undersköterskorna, än att ta strid.

Det kan verka smart men det riskerar att splittra fackföreningsrörelsen och isolera Vårdförbundet.

Om de istället lierade sig med kommunalarna inom vården, och andra lågavlönade kvinnogrupper inom LO och TCO, så skulle kampen och solidariteten stärkas.

Om man helt hade formulerat konflikten som en kamp för att uppvärdera kvinnolönerna, för rättvisa, jämställdhet och solidaritet, skulle det ha stärkt Vårdförbundets position. Medlemmarna i Kommunal, och andra förbund, skulle ha satt press på sin ledning för att tvinga fram sympatiåtgärder.

Gräsrötterna inom LO och TCO förstår att en framgång för Vårdförbundet skulle flytta fram de fackliga positionerna för alla, det skulle stärka försvaret av offentliga sektorn och det skulle vara ett steg på vägen för att uppvärdera kvinnolönerna.

 

Nu är det viktigt att medlemmar och fackligt aktiva i alla LO och TCO-förbund börjar driva krav på att medlemmarnas inflytande över avtalsuppgörelserna måste öka. Alla förbund borde, som Vårdförbundet, inkalla kongresen för att ta ställning till förslag om avtalsuppgörelse. Vårdförbundets modell måste försvaras mot dem som sannolikt  kommer att försöka förändra den för att förhindra att förbundsstyrelsen blir överkörda fler gånger.

Det är också nödvändigt att förhindra ett nytt Huvudavtal med urholkningar av rätten till fackliga sympatiåtgärder.

 

LEH