ANC:s FreedomCharter kunde varit början på kampen för socialism

"Vi har inte tagit tillfället"

För tio år sen stod Sydafrika i fokus för hela världens intresse. Efter år av masskamp i kåkstäderna, på arbetsplatserna och skolorna vacklade den monstruösa apartheidregimen. Också i Sverige var engagemanget stort, särskilt bland ungdomar. Jag var själv ute på skolor och pratade om elevstrejker och storbolagens utnyttjande av den billiga svarta arbetskraften.

Inför hotet om en verklig revolution backade plötsligt National Partys ledare och gjorde upp med de svartas ledare i ANC. Mandela släpptes ut ur fängelset. Val utlystes. En ANC-dominerad regering kom till makten 1994. Men vad hände egentligen sen, förutom att Sydafrika köpt JAS-plan? Hur är läget och stämningarna inför det val som ska gå av stapeln i år?

Av en slump och med kort varsel fick jag möjlighet att åka till Port Elizabeth i Östra Kapprovinsen på självaste nyårsafton. Port Elizabeth ligger nästan längst ner i Sydafrika, vid Indiska Oceanen. Stadskärnan är inte så stor, men utanför den ligger de svartas kåkstäder, townshipen, utbredda. Totalt bor i stan över en miljon människor. Här följer utdrag ur de intervjuer jag gjorde om livet och politiken i Sydafrika, januari 1999.

Livet i ett township

Lubabalo är en ung man som bor i New Brighton.

"Det finns olika områden med olika ekonomisk standard också i New Brighton. I den fattigaste gruppen, som jag tillhör, kan man bara planera en dag i taget. Har jag tur så får jag tag i mat i dag".

"I mitt område är det svårt att få det bättre. Man kan gå i skolan i 12 år, men sen kan man inte fortsätta till universitetet för det kostar för mycket. Det är avgifter, böcker, mat, transporter och uniformer. Jag gav upp efter 12 år. Många slutar redan efter 5-6 år därför att se sitter hungriga i skolan och inte kan koncentrera sig. Om man har hungriga syskon känns det viktigare att vara ute och försöka få tag på mat eller tigga än att sitta i skolbänken. För att få arbete måste man ha kontakter. De annonserar ut jobb, men känner man inte chefen där får man inget."

"I varje skjul bor familjer på 5-8 personer. Där finns en spis som eldas med paraffin, en paraffinlampa, bord och sängar. En i familjen kanske har jobb. Man köper bröd och socker och äter det med vatten. I bästa fall har man råd med ett billigt slags smör till."

Vad vill ni ha av regeringen?

"Hus med vatten och elektricitet. På min gata finns en gemensam vattenkran. Där får man stå och köa. 300 hus har samma avlopp och det blir ofta blockerat. Avloppsvattnet sprids då ut över gatan. Det kan ta ett halvår innan myndigheterna reagerar. Det är för små utrymmen för trädgårdar och gräsmattor. Regeringen lovade hus i sin valkampanj, men lite har blivit gjort. På en del ställen bygger de hus-skelett, halvfärdiga hus och säger 'Ni får fixa resten själva', d.v.s. fönster, dörrar, avlopp etc. Hur ska vi kunna det?"

Finns det rörelser eller organisationer i townshipen som försöker sätta press på regeringen?

"De som är valda blir betalda av regeringen och glömmer vilka de ska företräda. De säger att de måste lösa än det ena än det andra problemet innan de kan förbättra townshipen. Folket försöker sätta press med affischer och möten, men uppe i toppen, där pengarna finns, blir det stopp."

Svart och kvinna

Nomolelo Mafu, 58 år, berättade om hur de svarta kvinnorna har det:

"Det är hårt. Det finns inga jobb. De flesta av oss lever ensamma med många barn. Skilsmässor är vanliga. Nästan alltid handlar det om pengar."

"Våld mot kvinnor förekommer ofta. Mannen vill att kvinnan ska arbeta ihop pengar, som en slav åt honom. Annars slår han henne, slänger ut henne ur huset och väljer en annan flickvän. Det finns bra män, men de flesta är det inte. Därför är giftermål inte så intressant."

"En av mina systrar blev dödad av sin man. Han slängde paraffin över henne och tände på. Min mor tog hand om henne, men brännskadorna var så svåra att hon dog. En annan syster blev ihjälslagen på en gata av en kriminell liga. Hon var ute efter klockan åtta, mörkrets inbrott. Det hände i slutet av 60-talet."

"Jag har fött sju barn som jag försörjt själv. Jag har arbetat hos vita kvinnor som hembiträde och i textilindustrin. Jag har aldrig varit gift. Min första pojkvän försvann när jag blev gravid. Min andra efter några år. Vi har en sed i Xhosa som kallas lobola. Det betyder att mannen ska betala kvinnans föräldrar för den skada han orsakat genom att göra henne gravid. Om han gör det kan han sen lämna dig och gå vidare till nästa."

"Det har varit svårt. Ofta har jag gått till arbetet med ett barn på ryggen. Men en del vill inte att man tar med sitt barn, och har jag inte kunnat få hjälp då så har jag varit tvungen att stanna hemma och alltså fått lägre lön."

"Jag är väldigt duktig med mina händer. Gud gav mig den gåvan, så nu syr jag kläder åt andra för att få ihop pengar. Jag skulle vilja starta ett sömnadsprojekt och sy afrikanska kläder för export. Men då behövs rejäla symaskiner och banken har sagt nej till lån. De ger bara lån till dem som redan har pengar. Min yngsta flicka vill studera på universitetet. Hon är mycket intelligent. Men jag har inte råd att betala studierna."

Har det blivit bättre efter 1994, då en ANC-dominerad regering kom till makten?

"Nej. Vi lever fortfarande i plåtskjul i kåkstäderna. Det är kallt och fuktigt på vintrarna och när stormarna kommer kan hela skjulet blåsa iväg. Det blir bara sämre. Ledarna i regeringen har slappnat av."