Vad IUSY-festivalen gav

Under en vecka har 6000 ungdomar diskuterat, protesterat och festat tillsammans. "The Power of Solidarity" var festivalens huvudparoll och säkerligen kunde de flesta deltagarna återvända hem stärkta i sin övertygelse att internationalismen lever och är stark.

Internationalism var inte bara en fin paroll under lägret. Unga socialister från 100 länder försökte på allvar sätta sig in i villkoren i varandras länder. De försökte gemensamt lösa problem och lära av varandra. Lägret utmynnade också i erbjudanden att fortsätta hålla kontakten, till exempel i det konfliktfyllda Balkan, och att också ge stöd, till exempel i kampen mot aids i Södra Afrika.

Lägret avslöjade kulturella skillnader mellan olika länder. Bland annat saknade sydeuropéerna bröd till maten! Men dessa skillnader var inget problem, tvärtom var de berikande. Mera allvarlig var skillnaden i den politiska "kulturen" mellan framförallt SSU-ledningen och de flesta på lägret. SSU-ledningen hade ett starkt behov av att framhäva sin egen "ledande" roll och bestämma över vilka flygblad man fick läsa, vilka plakat man skulle ha på demonstrationen, hur man skulle dansa på fester med mera.

Detta chockade många utländska gäster och motståndet resulterade i att SSU-ledningen tonade ned sitt beteende jämfört med det "normala" inom SSU. Efter att tidigare ha stormat mot att SSU:are hade märken med den röda stjärnan, blev de här tvungna att acceptera att var och varannan bar en Che-tröja, att hammaren och skäran vajade över lägret och att en livlig demonstration organiserades på lägerområdet mot IUSY-ledningens inbjudna gäst, Mike Moore från WTO.

Många SSU:are var helt saliga efter lägret. Som en SSU:are uttryckte det: "Jag behövde inte gå och spänna mig och oroa mig över vad jag sa". Det hela var befriande. Även om en liten, liten minoritet höger-SSU:are funderade på om inte man borde lämna IUSY eftersom de ansåg att det hade blivit alldeles för radikalt.

Intressant att notera är att de seminarier som handlade om kamp (mot Haider i Österrike, mot WTO i Seattle eller för Väst-Saharas befrielse) var de som drog flest deltagare. Kampviljan finns uppenbarligen.

IUSY-festivalen bådar gott för socialister. Men den är bara en början. Det behövs politisk fördjupning nu! De stora diskussionerna om vad socialismen är för något och hur vi ska uppnå den fördes lite i skymundan. Det är dessa frågor som måste besvaras om IUSY ska kunna utveckla realistiska lösningar till alla de allvarliga problem som världen ställs inför idag. Om 3 år organiseras ett nytt läger.

Vi kan lugnt förutse att många kommer att ha utvecklat politiken till dess, och att nästa läger kommer att vara minst lika spännande och stimulerande som detta.

Jonathan Clyne
5 augusti 2000

Som avslutning vill vi nedan publicera en artikel som skickades till oss av en ung SSU:are. Vi tror att den strävan efter en verklig internationalism som den ger uttryck för kommer att få ett allt större gensvar inom IUSY, inte minst efter festivalen.

Verklig internationalism behövs

Internationalismen är en av marxismens grundpelare, eftersom socialismen inte kan införas i ett enskilt land. Anledningen till detta är att världsekonomin är så pass sammanflätad att de storföretag som kontrollerar handeln lätt kan utsätta ett enskilt land som strävar efter socialism för förödande handelskrig.

Storkapitalet har dessutom vapenmakten på sin sida, vilket ger dem möjligheten att enkelt föra tillbaka ett för dem fientligt land många år i utvecklingen. Internationalism för marxister betyder för den delen dock inte att socialismen måste införas i alla länder på en och samma dag, men däremot att kampen mot kapitalet måste föras så att det inte har möjligheten att koncentrera all sin styrka på små områden.

Internationalismen är idag viktigare än någonsin med tanke på hur världen ser ut. Världens 358 rikaste personer tjänar lika mycket som de fattigaste 2,5 miljarder människorna av jordens befolkning. Varje år dör 30 miljoner människor av svält och 800 miljoner av jordens invånare lider av konstant undernäring.

Det som gör dessa sjuka fakta ännu sjukare är att problemen skulle gå att lösa genom fördelning av resurserna. Men idag bränner man säd, grönsaker grävs ner i jorden för att ruttna och bönder får ersättning för att inte producera mjölk. Allt för att hålla priserna uppe.

Ojämlikheterna i världen minskar inte, de ökar. Under 60-talet fick den fattigaste femtedelen av jordens befolkning dela på 2,3 % av världens resurser, medan de idag endast får dela på 1,1 % av resurserna. Skillnaden mellan den rikaste och den fattigaste femtedelen av jordens befolkning, som för tre årtionden sedan var 30-1, uppgår idag i nästan 80-1.De multinationella företagen, som mer än tiodubblat sina vinster sedan 1980, kan spela ut olika fattiga länder mot varandra.

Men att förlita sig på att FN ska lösa dessa problem, vilket arbetarrörelsen ledning gör, är enbart illusoriskt. I vilkas intresse agerar FN? FN domineras ju idag av USA och ett antal andra stormakter, vilket alltså innebär att dess roll i internationella frågor omedelbart blir att anpassa "lösningarna" så att de passar dessa stormakter bäst. USA har under 1900-talet gett stöd åt bland andra diktatorerna Pinochet i Chile och Suharto i Indonesien. Idag kontrollerar de i stort sett hela världen, de upprätthåller krigen i Latinamerika och svälter ut Iraks barn utan att ens hota Saddam Hussein det minsta. Frankrike har nyss avslöjats för att vara inblandade i folkmorden i Rwanda.

Inte heller representanterna i FN från tredje världen är något att lita på. De är ditskickade av korrumperade eliter för att försvara sina intressen och har inget gemensamt med folket där. Visst görs många hedervärda insatser från FN:s sida (minröjningar, undersökningar om hur utbredd fattigdomen är, hjälptransporter, etc.), men att förlita sig till FN är att förlita sig på dem som har ställt till med de problem som världen lider av idag.

Sedan 1970-talet har u-länderna lånat stora summor pengar av den rika världen, pengar som till största delen använts till militära projekt. Senare tvingades u-länderna ta nya lån för att kunna återbetala gamla. Skuldbördan blir idag bara större och större. U-länderna har ingen möjlighet att kunna betala alla skulder, eftersom räntan är så hög. Detta gör att imperialismen i form av Internationella valutafonden IMF kan ställa stora krav på u-länderna om hur de ska forma politiken och ekonomin.

Skuldbördan för de fattiga länderna uppgår idag till över 2000 miljarder dollar. Med tanke på att de fattiga länderna under 80-talet tvingades betala 1300 miljarder dollar till den rika världen i form av amorteringar och räntor på olika lån, och biståndet under samma tid endast uppgick i 900 miljarder dollar, så har alltså de fattiga länderna i de omvänd Robin Hood-politik bidragit till de rika länderna med 400 miljarder dollar under 80-talet!

De rika ländernas u-landsbistånd har alltså bytts ut mot ett i-landsbistånd. De "förmånliga" lån som u-länderna fick ta emot av IMF under 80-talet var förknippade med villkor som avregleringar, privatiseringar, avskedanden i den offentliga sektorn och andra åtgärder av nyliberal karaktär. Det borde vara självklart för arbetarrörelsen att föra fram kravet på ett avskaffande av tredje världens skulder och ställa sig kompromisslöst på de utsugna ländernas sida.

Överdriven tilltro till FN, nationalromantik och inte minst en nästan obefintlig tilltro till de egna krafterna har varit stora hinder för en genuin internationalism. Varför vurmar hela den socialdemokratiska ledningen ständigt för FN, när den socialdemokratiska internationalen och de internationella fackliga organisationerna med rätt ideologisk hållning skulle vara ett mycket bättre redskap?

Krafterna som en enad internationell arbetarkamp besitter är inte bara solidariska, de är också explosiva. Gemensamma fackliga demonstrationer över nationsgränserna skulle utan tvekan utmana det internationella storkapitalet och dess företrädare rejält.

Det är så grunderna för en internationell förenad kamp med krav på bättre villkor för världens fattiga och förtryckta kan läggas. Samtidigt är det också först om ett program som tar socialismen på allvar får en verklig betydelse för arbetarklassens strategi, som den internationella kapitalismen kan utmanas. Internationalismen måste byggas på alla involverade arbetares åsikter i samtliga nationer, vilket är den bästa garantin för den demokratiska socialismens seger över kapitalet.

Oskar Björk