Svensk slavhandel på 1600-talet
Under 2007 har det på DN-debatt diskuterats om den svenska inblandningen i slaveriet. Det har framställts krav på en svensk ursäkt, och ledordet har varit ”skuld”. Till och med integrationsminister Sabuni har talat om den svenska skulden. Hon har dessutom gjort kopplingar mellan slaveriet och dagens rasism.
Själv har jag svårt att känna en personlig skuld. Jag har inte varit delaktig i slaveriet. Familjen de Geer och det svenska kungahuset däremot gjorde stora pengar på den svenska inblandningen i slaveriet. Kanske borde dagens ättlingar till dem återgälda det? Men ett annat problem med historieskrivningen är att rasismen, så som vi känner den, inte fanns under 1600 eller 1700-talet. Nationalismen och rasforskning är ett senare fenomen. I Storbritannien använde exempelvis aldrig slaveriförespråkarna några rasistiska argument för att bevara slaveriet. I stället användes rent ekonomiska argument samt de klassiska; att verksamheten flyttar utomlands eller; ”om inte vi gör det så gör någon annan det”. (Känns argumenten igen?).
Frågan om skuld måste ersättas av frågan om kunskap. Det är genom att förstå orsakerna till slaveriet som vi kan förhindra att historien upprepas. En mycket mer relevant fråga i dag måste vara hur vi kan tillåta att hundratals kinesiska barn försvinner i vårt land? Eller varför vi inte utreder de slavliknande sexuella övergreppen på barn i det som kom att kallas för bordellhärvan (se tidigare artiklar i Socialisten)? Har vi verkligen lärt något av historien, eller finns slaveriet kvar även i Sverige?
För att förstå slaveriet på 1600 och 1700-talen måste man förstå hur viktigt sockret var på den tiden. Delar av Europa höll bokstavligt talat på att supa ihjäl sig. Konsumtionen av rom i Storbritannien under 1700 talet var kopiös. För att producera en mängd rom behövs det en större mängd socker. Med enkel matematik kan man då se vilka enorma mängder av socker som behövdes. Naturligtvis användes sockret dessutom inom matproduktionen. Sockret producerades främst på de Karibiska öarna. Ingen annan handel på den tiden kunde mäta sig med sockrerhandlen. Omsättningen på det amerikanska fastlandet eller i någon annan koloni var bara marginell i jämförelse med den karibiska sockerproduktionens. Det är helt relevant att jämföra sockrets betydelse under 1600- men främst 1700-talet med oljans betydelse för världshandeln i dag.
En annan betydelsefull fråga är hur en viss handel kunde ge ett så stort överskott som sockerproduktionen gav. På en fungerande marknad kan tillgång och efterfrågan i viss mån mötas. Priset reglerar sig självt i förhållande till andra priser så att en producerad timma motsvarar en producerad timma i en annan bransch. Byteshandel eller pris i pengar fördelar sig då så att vinsterna blir någorlunda jämnt fördelade. Om en marknad däremot inte kan reglera sig självt så kan övervinster uppstå. Och det var just detta som var vitsen med kolonialismen. Marknaden begränsades så att exempelvis bara britter kunde sälja och köpa på de brittiska kolonierna och fransmän eller holländare bara på sina egna kolonier. På så vis uppstod aldrig en balanserad marknad, och de som gjorde enorma vinster på kolonialismen var naturligtvis systemets främsta försvarare.
För svenskarnas del var det lite annorlunda. Den första svenska inblandningen i historien ligger tidigt, innan britter och fransmän hunnit komma igång med den riktigt stora sockerproduktionen. Det var främst guld som svenskarna ville importera. Guld producerades i det som då kallades Guldkusten i Västafrika, i dag Ghana. En direkt byteshandel mellan svenskar och afrikanerna hade varit tillräcklig och fanns till viss del. Men att segla med bara guld i lasten var att gå med underkapacitet. Man kunde fylla på med varor som till exempel elfenben. Men det låg stora pengar i slavhandel och sockerimport till Europa. Det var därför logiskt att också de svenska ville delta i slavhandeln. Genom att byta svenska varor mot guld och slavar, sedan segla vidare för att sälja slavar och köpa socker kunde vinsten maximeras.
Men Sverige hade ju inga kolonier. Därmed fattades ett av benen i triangelhandeln. Man hade visserligen lyckats sända ett skepp som köpte slavar och elfenben i det som i dag är Nigeria och sålde slavarna på Barbados samt varorna som bytts in på den tyska eller holländska markanden till god vinst. Men slavhandeln var monopoliserad. Portugal var en möjlig samarbetspartner och försvagad som handelsnation.
Sverige lyckades därför 1650 få tillstånd en licens om två fartyg per år att handla på den portugisiska ön Sao Tomé i Afrika. Där producerades socker, och ön låg inte allt för långt från Gulkdkusten. Man var emellertid tvungen att segla via Lissabon och betala tull där. Sverige var i detta sammanhang i stort sätt liktydigt med familjen de Geer. Louise de Geer hade 85 procent av andelarna i kompaniet. Man måste hålla i minnet att nationalstaterna vid den här tiden inte agerade självständigt. Kolonialismen bestod till största delen av handelskompanier som agerade på egen hand och ibland kunde företräda ett land självständigt eller ha egen militär.
Svenskarna tog med sig sådant som kläder och tyger, koppar, järn och tenn samt glaspärlor och speglar. Främst inköptes varorna i andra europeiska länder. Med sig hem till Europa hade de sådant som guld, elfenben och socker. Slavhandeln var inte något primärt. Men genom att ta med sig slavar och sälja eller byta dem kunde man få ett betydligt bättre pris på socker. Ju fler slavar desto bättre pris. Under de första fem åren som svenskarna var inblandade bedöms att 200 – 300 slavar levererades till Sao Tomé. Att det inte blev fler slavar berodde i stor utsträckning på att efterfrågan var begränsad på ön, och att en stor del av byteshandeln i stället gällde guld. Vid alla byten fanns en enkel matematik – bytet skulle fördubbla produktvärdet. Det fanns senare planer på att starta en betydligt lönsammare slavhandel över Atlanten. Svenskarna hade 1657 en överenskommelse med holländarna som gav möjligheter för två skepp att frakta 500 – 600 slavar till Curacao. men handeln kom inte till stånd på grund av en allvarlig kris inom det svenska kompaniet på Guldkusten (se nedan).
Ett att annat problem för svenskarna var inköpen av slavar längs guldkusten. I regel låg skeppen utanför kusten i flera månader, kanske upp till ett år, och åkte fram och tillbaka. De kunde av afrikanerna byta till sig några slavar här och några där. Att fylla hela skeppet med slavar var inte helt enkelt. Ombord på skeppen rådde vidriga humanitära förhållanden. Maten var knappt tilltagen och dålig. Det var ofta ont om vatten. Slavarna hölls fängslade under däck packade som sillar. De levde i avföring och spyor bland sjukdomar och vansinniga bestraffningar. Slavarna började ofta dö redan innan skeppen hunnit lämna Afrika.
För att förkorta tiden för fartygen och för att kunna handla behövde svenskarna etablera sig längst kusten. Genom goda kontakter med ett par afrikanska kungar fick svenskarna 1650 börja bygga några hus nära havet. De fick till och med militärt beskydd av kungarna, vilket var en fördel, eftersom svenskarna inte själva var beväpnade. Andra européer hade annars säkert angripit dem då de startade sina handelsstationer eftersom de sågs som konkurrenter.
För att kunna försvara sin handel och kunna lägga upp ett lager av varor, däribland människor, började svenskarna bygga ett fort. Fortet finns fortfarande kvar och ligger på det som i dag är Cape Coast i Ghana. Det var 169 förslavade människor som fick bygga. Det är lite oklart när fortet stod klart, men 1654 upptogs det i en inventarieförteckning tillsammans med 3 andra logier. I dag är fortet ett monument över slaveriets grymhet. Men den man (Carlof) som svenskarna värvat från holländarna att leda etableringen på kusten blev missnöjd med svenskarna. Han lämnade därför kompaniet och gick över till danskarna. Danskarna som låg i krig med Sverige lät honom skapa en egen armé och han erövrade därefter, med start i början av 1658, för Danmarks räkning alla svenska handelsstationer samt fortet Carolusburg. Visserligen återlämnades fortet efter freden i Roskilde 1658, men då fanns det inget nytt svenskt kapital. Fortet kom därför i händerna på afrikaner, holländare och slutligen britter. En kort tid i den svenska slavhandelshistorian var till ända.
En annan del i den svenska historien var den ö, Sain-Barthélemy (numera US Virgin Islands), som Gustav III köpte av Frankrike 1784. Ön bestod av 458 vita och 281 slavar. På ön etablerades en handelsbas där slavar importerades och såldes vidare till andra kolonier. Handeln fick befolkningen att en bit in på 1800-talet expandera till närmare 2000 vita, över 1000 fria färgade och 2500 slavar. Men lönsamheten minskade successivt liksom befolkningsmängden. Den svenska riksdagen avskaffade slaveriet på ön 1845 och kort därefter såldes den tillbaka till Frankrike.
Helt kort kan man konstatera att det inte var av snällhet som svenskarna inte blev en stor nation inom slaverinäringen. Det saknades helt enkelt resurser och andra europeiska länder konkurrerade därför ut svenskarna. Låt oss också konstatera att det inte finns någon gemensam svensk skuld till slaveriet. I Storbritannien var det hos vanligt folk ett enormt stort motstånd till slaveriet. Men den härskande klassen ägde plantager och skeppen och försvarade naturligtvis sina intressen. Det tog därför lång tid för opinionen att få ett förbud mot slavhandeln. I Sverige var frågan inte politiskt lika aktuell. Svenskar i gemen var inte så medvetna om den slavhandel som de Geer eller Gustav III ägnade sig åt. Men det är inte troligt att svensken i gemen var någon anhängare av slaveriet, och framför allt hade inte den vanlige mannen eller kvinnan någon del i slavhandeln eller vinsten från den.