Stureplansprofilerna och opinionen
Stureplansprofilerna är fällda av hovrätten och en nästan enig presskör hyllar för en gångs skull en vettig dom. Med undantag av advokaterna Per E Samuelsson och Leif Silbersky verkar alla vara överens om att rättvisa har skipats. Det gäller även personer som man knappast trodde kunde hamna rätt i en sådan fråga, som till exempel Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet. Att advokater hävdar att personer är oskyldiga tillhör ju så att säga deras jobb. Att Kerstin Koorti, som militant försvarade den friande domen i tingsrätten, nu verkar vara tyst är däremot lite förvånande.
Men det finns något betänkligt i många av kommentarerna från de som stöder
domen. Ständigt och jämt påpekas det att domstolen har dömt enbart på juridiska
grunder, och att den inte har påverkats av den starka opinionen mot den
tidigare friande domen. Det betyder, anses det, att domen är rättvis och inte
en eftergift för en högljudd opinion.
Att detta resonemang logiskt sett torde innebära att opinionsbildningen var
meningslös inser kanske inte en del av de som för fram det. Det innebär också
att man ser jurister som ”objektiva”, nästan vetenskapliga experter på ”juridik”,
som inte bör påverkas mer av vanliga människors rättsmedvetande än vad en
matematikprofessor bör påverkas av lekmäns åsikter om imaginära tal och
tredjegradsekvationer.
Men juridiken är inte en vetenskap. Juristerna är inbäddade i ett nätverk av
sociala och sexuella fördomar, och det påverkar tveklöst rättskipningen. Det
var inte så länge sedan dåvarande ordföranden i Högsta Domstolen, Bo Svensson,
i en intervju i DN (26/5 2005) förklarade att den sexköpande HD-domaren Leif
Thorsson borde få fortsätta att döma i sexmål, därför att han ju genom sitt
sexköp hade visat sig ha ”djupa kunskaper i ämnet”. När Svensson sedan försökte
slingra sig ur klavertrampet gjorde han bara saken etter värre. Han började
prata om att Sverige är ett konstigt land som i motsats till alla andra länder
förbjuder sexköp, och började till och med citera Frödings ”Jag köpte min
kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”…
En ordförande i HD borde vara lojal mot lagstiftningen, kan man tycka. Men det
var inte direkt det intryck Bo Svensson gav.
I själva verket visar en rad märkliga domar att synen på sexualbrott hos många
jurister är ganska så konstig. Nyligen friades en man för våldtäkt mot sin son
för att det inte kunde uteslutas att fadern hade sovit under våldtäkten. Även
om han nu hade gjort det, vilket milt sagt kan betvivlas, kan man förstås undra
om en man som skulle skjuta ett statsråd i sömnen skulle försättas på fri fot.
Att personer som begår grova brott i sömnen borde ha rättspsykiatrisk vård,
torde vara uppenbart, även för alla jurister, om det nu inte ”bara” gällde
sexualbrott.
1988 avslöjades det att juristernas sångbok i Stockholm innehöll en visa vid
namn ”Lilla Ida”. Med melodin hämtad från ”Där som sädesfälten böja sig för
vinden” beskrev den i närmast lustfyllda, och skämtsamma, ordalag en sadistisk
våldtäkt på en 14-årig flicka. Den sjöngs på olika fester och sammankonster i
Juridiska föreningens regi. Vilka värderingar kan sitta i bakhuvudet hos folk
som en gång utan problem sett sådana sånger som underhållning?
Så, nej, det finns ingen neutral opolitisk juridik. Och ja, det är viktigt att
genom aktiv opinionsbildning försöka påverka, nej, tvinga, domstolarna att döma
till kvinnors och barns förmån. Det finns ingen anledning att tro att de automatiskt
kommer att göra det på egen hand.