Street Love

Rosa ger röst åt de prostituerade

Rosa har arbetat som prostituerad i Mexico City sen hon var sju år – i trettio år. Hon har försörjt syskon, mormor och åtta barn. Hon har slitit ihop pengar till de tre poliser som kidnappade och våldtog henne när hon var barn och hon har betalt de mutor som krävts till makthavare och maffian. Upp till 50 samlag per dag har hon tvingats utstå.

Men Rosa har slutat tiga om våldet, utnyttjandet och rättslösheten.

Den 15 oktober visades Åsa Faringers film om Rosa på Folkets bio Zita i Stockholm. Det är en berättelse om en människa som aldrig fick någon möjlighet att välja sitt liv, men som ändå har en helt obegriplig styrka och värdighet.

Rosa kunde inte fly ur prostitutionen. De män, hallickar, som tog det mesta av hennes inkomster hotade inte bara henne utan också hennes familj. När hon väl gjort sig fri från dem och sökte ett vanligt jobb fick hon inget. Att hon medverkat i en film har inte förändrat hennes ekonomiska situation. Det är fortfarande på gatan hon försörjer sig.

Ändå har Rosa förändrat mycket. Hon beslöt sig för att göra sig själv och sina medsystrar synliga, så hon tog kontakt med massmedia och berättade om sitt liv. Hon hjälper också andra kvinnor i prostitutionen att frigöra sig från hallickarna. Idag är omkring 300 av 3000 prostituerade i La Mercad i Mexico city med i hennes grupp av ”fria kvinnor”. De har också lyckats ordna barnomsorg åt sina barn.

Naturligtvis har Rosas handlingar utmanat hallickar, maffian och män med makt. Att en prostituerad talar och kräver sitt människovärde är en oerhörd revolt. Efter att som genom ett under ha överlevt ett brutalt mordförsök dömdes hon av det mexikanska rättsväsendet till fängelse (omvandlat till fem års straffarbete) för koppleri. Det betyder att hon måste arbeta oavlönat varje dag. På natten arbetar hon som prostituerad för sitt levebröd.

Efter filmvisningen erbjöds publiken att stanna kvar och delta i ett samtal om filmen och prostitutionen. Plötsligt och helt oannonserat kom regissören, producenten och Rosa själv in i salongen. De möttes av en spontan, lång och varm applåd. Och fast vi alla visste att filmen vi sett var dokumentär blev hela berättelsen i ett slag ännu mer verklig.

På filmen hade Rosa trots eländet, hoten och den ständiga närheten till döden ändå framstått som kraftfull och stark. Hon var både organisatör och läkare. Nu stod hon där – liten och späd och väldigt utsatt. Det var inte bara Rosa själv som inte kunde hålla tårarna tillbaka vid det oväntade mötet.

– Jag försöker vara röst och taleskvinna för mina medsystrar, förklarade Rosa.

– Vi finns. Våra barn finns. Vi behöver hjälp. Vi vill inte ses som något man bara kan slänga på sophögen. Vi har rätt till jämlikhet, även vi.

Det Rosa efterlyste var stopp på våldet, hem för kvinnorna, arbeten.

– Det skulle skapa nya förhoppningar för dem och för barnen. Också barnen marginaliseras och knuffas undan. Eftersom det inte finns någon hjälp fortsätter våldet och våldtäkterna. Barnen måste också prostituera sig för att få mat.

Louise Eek, journalist som tidigare arbetat på strippklubbar, och Hanna Olsson, (prostitutionsutredningen 1980 och boken Catrine och rättvisan) diskuterade likheterna mellan de prostituerades situation i Mexiko och Sverige.

– Allt som Rosa säger i filmen sa kvinnor till mig på 70-talet, sa Hanna Olsson.

– Hon visar leendet, masken. ”Om jag skulle visa hur jag mår skulle männen inte stå ut.” Det är samma sätt att skydda sig överallt. Man klyver sig. Det nya är att stigmat nu släppt så pass att vissa vågar berätta om verkligheten.

Louise Eek beskrev hur stigmat ändå finns kvar. Själv hade hon utbildat sig, samtidigt som hon föreläste om sexbranschen. Hon hade fått höra att oavsett hur bra hon skrev skulle hon aldrig någonsin få jobb på en viss tidning i Jönköping. Om idén att prostitution var ett yrke vilket som helst sa hon:

– Många coola typer som varken vill verka frigida eller moralistiska talar om ett fritt val.

– Inget psyke klarar att bli penetrerad 5 gånger om dagen. Tro mig.

Ger då den nya svenska prostitutionslagen, som kriminaliserar sexköp, en väg framåt?

– Jag tycker inte om ordet ”torsk”, inledde Hanna Olsson. I det begreppet ligger att man blir lurad. Man vill bli lurad. I prostitutionen finns du till för användning. Du blir ett sexualiserat kön. I samma stund som man blir människa fungerar det inte. Skuldbefrielsen ligger i pengarna.

– Det provocerande med lagen är att utnyttjandet inte är acceptabelt. Ingen kan köpas. Då spräcks myten.

– Hela kvinnofridslagstiftningen är helt revolutionerande, den borde ha lanserats med stolthet. Men det verkar inte som beslutsfattarna fattat detta.

Nej, så är det förmodligen. Det finns säkerligen en stor kluvenhet bland makthavare av olika slag till prostitution. Hanna Olsson nämnde att en journalist i samband med diskussionen om prostitutionsutredningen på 80-talet skrivit att man tagit en ”liten detaljfråga” och så ville man utrota hela marknadssystemet.

Mina tankar går i samma banor. Utnyttjandet finns inbyggt i kapitalismen själv. Den som inte har kapital är, för sin försörjning, tvungen att sälja sin arbetskraft till den som har användning för den. Allting förvandlas till varor som kan köpas och säljas på en marknad. ”Sexuella tjänster” är inget undantag.

Mänsklighetens klyvning i klasser är själva förutsättningen för våldet, tvånget, användandet av andra för egna syften. Det är också grunden till att människan själv blir kluven, stympad och alienerad.

Kerstin A