Storkonflikten 1980
Introduktion
Den här artikeln är ursprungligen hämtad från Socialisten nr 1, september 1992.
Storkonflikten 1980
Nicolln, SAF-chefen, hade talat om konflikten som en investering för framtiden. Men borgarpressen konstaterade efteråt att hans supportrar skulle rymmas i en telefonkiosk.
900 000 strejkande eller lockoutade arbetare, det var Sverige två veckor under våren 1980. Storkonflikten var den största i Sveriges historia. Det var en kamp från LO för att försvara reallönerna. Det var en kamp mot SAF:s och den borgerliga regeringens attacker mot löntagarna och mot den offentliga servicen. Det var kamp som kom att skaka om hela Sverige. Idag, med den mest reaktionära regeringen på femtio år, som i mycket går helt i SAF:s ledband finns anledning att studera kamperfarenheterna från 1980.
1979-80 började företagens vinster öka igen efter lågkonjunkturen åren innan. Den borgerliga regeringen hade devalverat flera gånger vilket tillsammans med den övriga politiken med t ex sänkta arbetsgivaravgifter lett till en ökad omfördelning från arbetarna till företagen. Fackföreningarna hade accepterar låga lönelyft i flera år p g a av lågkonjunkturen och reallönerna hade fallit med ca 8 % sedan 1976 (en månadslön!) Inför avtalsrörelsen 1980 fanns en utbredd känsla ute på arbetsplatserna att det fick vara nog och LO krävde också 11,3% i lönelyft. Detta trodde man med nöd och näppe skulle räcka till reallönelyft.
Samtidigt hade SAF stärkt av en borgerliga regering, bestämt sig för att "sätta klackarna i backen". Trots ökade vinster, sjunkande reallöner och en inflation från 1/12-79 till 31/3-80 på 8% krävde SAF en förlängning av de gällande avtalen ett år till, ett rent nollbud!
Efter fruktlösa förhandlingsförsök utlyste LO övertidsblockad 27 mars. SAF svarade med att varsla om storlockout mot 750 000 arbetare. Samtidigt riktade SAF in mycket av sin propaganda mot de offentliganställda som samtidigt satt och förhandlade med sina arbetsgivare. SAF svar på LO: s lönekrav var att kräva nedskärningar i offentliga sektorn, ett klassiskt knep att försöka splittra fackföreningsrörelsen, som dock inte lyckades denna gång.
Lockout
På den offentliga sidan hade arbetsgivarna inte ens lagt ett bud och den 25 april gick 14 000 tullare, televerkare, sjuksköterskor m m ut i strejk och samtidigt lockoutades 12 000 på den offentliga sidan. Samtidigt hade SAF accepterat "medlarnas" bud på totalt 45 öre i timmen! Ett bud som närmast kunde betraktas som ett hån och som LO sade blankt nej till.
1:a Maj 1980 deltog närmare 800 000 i demonstrationer och möten, som på många håll blev rena strejkmöten. Den påföljande natten gick 100 000 ut i strejk och 750 000 lockoutades. Sverige stod stilla.
Uppslutning
Människor gick man ur huse som blockadvakter och till fackföreningsmöten som satte nya besöksrekord.
Uppslutningen var massiv. Trots en enorm hets från borgarpressen hittade de inga strejkbrytare och klagandet över att "tredje man" drabbades gick heller inte hem då nästan alla själv var inblandad i konflikten eller hade någon nära anhörig som var det.
Konflikten visade omedelbart de verkliga styrkeförhållandena i samhället. Vilka som skötte fabrikerna, transporterna, sjukhusen, TV etc. Fackföreningarnas dispenser avgjorde vilken verksamhet som var igång.
Majoriteten av de inblandade var lockoutade av SAF och de offentliga arbetsgivarna och syftet med var att knäcka fackföreningarnas ekonomi och kampvilja. Men den taktiken gick inte hem utan arbetsgivarna och regeringen blev allt mer pressade. Efter en veckas storkonflikt fick regeringen stoppa svansen mellan benen och ge medlarna order om att höja medlarbudet. Fredag 9 maj kom så ett bud på ca 7% som de offentliga arbetsgivarna fått order om att acceptera och som LO också gick med på.
SAF svarade först nej men efter en "vädjan" från regeringen accepterade man. Detta var ett spel för gallerierna för att återge regeringen prestige och rädda något av SAF:s ära.
Seger
Resultatet av konflikten var en seger för arbetarna. Visserligen fick man backa från sina krav, men 7% var långt högre än SAF:s nollbud. Samtidigt innebar konflikten en enorm mobilisering av arbetarklassen och ett snöpligt nederlag för arbetsgivarna och borgerligheten. Deras offensiv mot arbetarna avbröts (tillfälligt) och SAF:s popularitet sjönk till en bottennotering. Borgarpressen klagade bittert över att facket blivit en "Stormakt utan fiende" och om Nicolin, SAF-chefen som talat om konflikten som en investering för framtiden, konstaterade de att hans supportrar skulle rymmas i en telefonkiosk.
Borgarna klagade över att det var en politisk konflikt framdriven SAP mot regeringen. Men tyvärr visade det som hände efteråt att konflikten snarare var för lite politisk.
Storkonflikten blev en seger för LO och TCO. Men på regeringstaburetterna satt borgarna kvar och de var fast beslutna att återta initiativet. På hösten 1980 kom nya attacker mot löntagarna, denna gång direkt från regeringen. Momsen höjdes, liksom olika punktskatter och de offentliga utgifterna stramades åt. Varken LO eller SAP var beredd att på allvar bygga vidare på kampviljan, som storkonflikten visat och försöka fålla regeringen. Istället blev även 1980 ett förlorat år för arbetarna. Inflationen blev rekordhög (ca 13%) och man kan ju tänka sig vad det skulle inneburit om SAF:s nollbud gått igenom.
Splittra
SAF lärde sig också att de var chanslös i en öppen konfrontation med hela fackföreningsrörelsen och den fortsatta taktiken blev istället att splittra arbetarna och dela upp förhandlingarna. Detta är också något som delvis lyckats under 80talet p g a fackledningarnas bristande kampvilja och tilltro de egna medlemmarna.
1980 blev det år då arbetarklassen vann kriget, men förlorade freden.
Lärdomen av storkonflikten är att fackföreningsrörelsen kan besegra arbetsgivarna och borgarna i en öppen kraftmätning, men att det måste kopplas samman med en politisk kamp mot borgarregeringen och för ett regimskifte. Men för det behövs kamp för att förändra arbetarrörelsen. Det behövs kamp för att förändra samhället i socialistisk riktning. Annars kommer segrar vinnas bara tillfålligt, precis som 1980.
Arbetarklassen har styrkan, man måste bara bli medveten om den.