Storbritannien: 800 miljarder i nedskärningar
Den nya koalitionsregeringen bestående av de konservativa och liberalerna förbereder sig för att pressa igenom de största nedskärningarna av de offentliga utgifterna sedan 80-talet (under Thatcher). Redan nu har David Cameron börjat förbereda den allmänna opinionen med påståendet att Storbritanniens offentliga finanser är i mycket sämre skick än den tidigare Labourregeringen hade hävdat, och att den tidigare finansministern Alastair Darling medvetet hade dolt sanningen.
Arbetsköparnas organisation, Confederation of British Industry, har krävt att det för varje pund av skattehöjning ska genomföras nedskärningar på fyra pund, för att hantera underskottet i de offentliga finanserna. Och det verkar som att det man kallat för välfärdens kärna inom vård och skola, som påståtts vara undantaget från nedskärningar, kommer att definieras så snävt att stora delar av de sektorerna kommer att drabbas hårt.
Koalitionsregeringen har också offentliggjort det antal offentliga tjänstemän i toppen som tjänar mer än premiärministern. Det är skandalöst att människor som får gigantiska pensioner livet ut mottar dessa enorma löner och bonusar. Men dessa priviligerier har spridit sig som svampar inom den offentliga sektorn, p.g.a. de konservativa och New Labours ideologiska godtagande av att enbart folk med ”businesserfarenhet” eller som kommer från toppjobb i näringslivet är lämpade att ta hand om vår offentliga service. Därför har den offentliga sektorn fyllts av chefer från storföretag och diverse managementkonsluter, som bara var redo att komma och ”hjälpa till” om de fick astromoniska löner.
Numera är det tydligen en skandal. Givetvis klagade ingen under årtionden på den groteska ”kompensation” som topparna skördade från storbankernas profiter, tills bankerna nästan drog ner hela det kapitalistiska systemet med sina riskabla investeringar. Nu när finanskrisen är över, kan bankerna gå tillbaka till ”business as usual”. Men de anställda i den offentliga sektorn får bära bördan genom arbetslöshet, lönesänkningar och försämrade pensioner. Och det kommer inte att vara topparna som kommer att lida, utan de på botten, vid välfärdens ”frontlinje”, som kommer att få ta smällen i form av frusna eller sänkta löner och villkor.
Djupet och allvaret i utgiftssänkningarna i Storbritannien kan inte underskattas. Den tidigare Labourregeringen genomförde ett av de största stödpaketen till bankerna av alla de kapitalistiska OECD-ekonomierna. Man introducerade också ett mycket stort finansiellt stimulanspaket, utformat för att undvika en djup recession. Det innebär att Storbritanniens offentliga skuld som andel av BNP kommer att öka från 50% år 2007 till nästan 100% vid slutet av nästa år. Det årliga underskottet kommer att ligga på 10% av BNP nästa år, vilket är den högsta nivån inom OECD – större än underskotten i Grekland eller Irland.
Varför inte låta den offentliga skulden och underskotten öka? För det kapitalistiska systemet skulle det vara dåliga nyheter. För det första skulle mer och mer av mervärdet som utvunnits genom den kapitalistiska produktionsprocessen behöva användas, för att finansiera offentliga underskott och skulder genom att köpa regeringsobligationer. Med andra ord skulle mindre vara tillgängligt för att investera i ny produktion. Givetvis skulle man kunna tjäna pengar på ränta från dessa obligationer, men den räntan skulle behöva gå upp för att det skulle vara lönsamt, särskilt om många av långivarna (köpare av obligationerna) kommer från andra länder. I takt med att räntenivån ökade, skulle det ha en snöbollseffekt som skulle leda till ökning av underskott och skuldsättning. Underskottet skulle behöva öka för att betala för räntan på skulderna.
Om räntan på den offentliga skulden skulle öka, skulle det driva upp den generella räntenivån i ekonomin. Det skulle göra det ännu svårare för hushållen att låna för att köpa hus och konsumtionsvaror, och för företag (särskilt småföretag) att låna för att investera. Dessutom skulle företag behöva vara säkra på att deras vinster skulle vara större än annars.
Därför måste underskotten och skuldnivåerna skäras ner för att få igång lönsamheten inom näringslivet genom att hålla nere kostnaden för lån och skatter. Man kan minska underskotten genom att höja skatterna, men att beskatta näringslivet (och de rika) skulle vara självförgörande för det kapitalistiska systemet, eftersom det skulle sänka lönsamheten efter skatteuttaget. Särskilt under de senaste tjugo åren har näringslivets andel av skatteintaget gentemot hushållens andel fallit, trots att vinsterna som andel av investeringarna har ökat i Storbritannien.
Så den enda vägen för kapitalismen är att skära ned på offentliga utgifter. Hur mycket behöver skäras ner? Det beror delvis på hur stark man tror att den brittiska kapitalismen kan växa sig under de närmaste åren. Om den växer snabbt, kommer skatteintaget att öka kraftigt även om det inte sker någon förändring av skattesatserna; och utgifterna för trygghetssystemen kommer inte att öka i samma takt. Därmed kommer underskottet att minska.
Den tidigare New Labour-regeringen trodde att Storbritanniens ekonomi skulle växa med 3% nästa år och 3,25% året efter det. Men de flesta ekonomer tror att tillväxten kommer att vara närmare 2% nästa år och att den långsiktiga tillväxtpotentialen inte kommer att vara högre än 1,75% per år. Det är en stor skillnad.
Det stora problemet i Storbritannien är att underskottet är huvudsakligen strukturellt (vilket betyder att ökad tillväxt inte sänker underskottet särskilt mycket). Den är strukturell eftersom stora delar av vår offentliga service är utformad för att förbättra villkoren för de sjuka (det nationella hälsovårdssystemet), de gamla (pensionerna) och de unga (skolsystemet) och snabbare ekonomisk tillväxt kommer inte att förändra de utgifterna (till skillnad från kostnaderna för A-kassan). Med andra ord är det strukturella underskottet ett tecken på bättre offentliga välfärdssystem för folket.
Men saken är den att koalitionsregeringen siktar just på detta “strukturella underskott”, och den verkar anse sig behöva genomföra ungefära 70 miljarder pund i nedskärningar för att halvera underskottet tills 2015 (inte ens få tillbaka budgeten i balans). Om den årliga tillväxt i själva verket ligger närmare 1,75% än 3% tills år 2015 kommer det generella underskottet inte falla med så mycket ens med strukturella nedskärningar på 70 miljarder pund. Regeringen kommer bli tvungna att skära i den offentliga sektorns hjärta ännu mer, kanske med så mycket som 120 miljarder pund, eller något i trakterna av 8% av BNP över en fyraårsperiod. Det är massiva nedskärningarna, vilket skulle sänka de offentliga utgifternas andel av BNP från 53% till 45%, en sänkning som inte har setts sedan 30-talet.
Vi är på väg in i en värld av ”åtstramningar”, åtminstone för majoriteten, allt för att tillåta storföretagen att fortsätta vältra sig i lyx.