Reportage från antirasistisk demonstration i Salem

Vem ska stoppa rasismen?

År 2000 misshandlades en 18-årig kille till döds i Salem. En tragedi som utnyttjats av nazister för att samla den brokiga rörelsen och visa upp sig. I år var det drygt 2000 personer som tågade genom Salem under parollen "mot det svenskfientliga våldet". Det är fler än vad som någonsin tidigare deltagit i en nazistisk manifestation i efterkrigstid.

Timmarna innan nazisterna skulle genomföra sin marsch samlades den antirasistiska motdemonstrationen.

När vi kliver av tåget i Rönninge lämnar vi det vardagliga Sverige bakom oss. Där på perrongen står redan kravallutrustad polis i långa rader - vägen ut är spärrad. När jag ser mig omkring ser jag att många av de ungdomar som jag delat resan från city med förvandlats till krigartyper med hjälmar och svart maskering. Svarta och röda flaggor vajar i vinden, slagord riktade mot fascister och mot poliser skanderas. Jag känner att mitt öde inte längre ligger i mina egna händer - jag är utlämnad åt polisens vilja och misstankar och demonstranternas rörelser och nycker.

Polisen släpper stegvis förbi demonstranterna och genomsöker alla efter vapen. De plockar av deltagarna deras träpåkar med flaggor på. På perrongen ser jag en avsågad golfklubba och en stålstav som lämnats kvar. När nästa tåg från Centralen kommer in hålls pendelresenärerna kvar i tåget tills nästan alla från det tidigare tåget försvunnit. Allt känns mycket välregisserat.

Väl ute på Rönninge torg håller en glad kvinna från Nätverket mot rasism igång på scenen. Upp emot 2000, mestadels ungdomar, är samlade. De talare som deltar lyfter fram vikten av att inte låta nazisterna oemotsagt skandera sina budskap på gator och torg. Annika Gyllfors från SKTF Stockholms stad sätter fingret på den centrala punkten - fackföreningarna. Löntagarnas gemensamma organisationer har en överväldigande kraft som måste mobiliseras för att ge rasisterna svar på tal.

Men den vibrerande stämningen på Rönninge torg överskuggar de viktiga budskapen i talen. 550 poliser är samlade och hela området är inramat av kravallstaket. Konsum har bommat igen. Även om de svartklädda inte är i majoritet i demonstrationen sätter deras närvaro tydlig prägel på tillställningen.

Försöken att upprätthålla en avspänd och glad atmosfär blir bara tillgjorda. Alla vet vad som komma skall - frågan är inte om utan när det smäller. Efter att hip hop-gruppen "Svenska Akademin" spelat berättar kvinnan från scen att polistillståndet för demonstrationen gått ut. Vi ska nu gemensamt gå upp till tåget och åka hem, säger hon.

Även om de svartklädda uppenbarligen har för avsikt att stanna tills nazisterna anländer, tar några av dem täten vid utmarschen. Snart utbryter ett våldsamt slagsmål mellan polis och demonstranter vid ingången till pendeltågstationen. Poliser slår besinningslöst med batonger och spärrar utgången med kravallstaket. De förkunnar att stationen för tillfället stängts. I stället anländer abonnerade SL-bussar så för de som vill ta sig in till staden. Många demonstranter ger sig då i väg medan andra står kvar. När nazisterna gått av tåget och genomfört sin marsch upplöses också motdemonstrationen.

Slutresultatet av dagen blev ett 30-tal skadade varav 15 fick föras till sjukhus. Skadorna drabbade till största delen de antirasisriska demonstranterna. I media rapporterades det inte om något glödande antirasistiskt motstånd utan bara om våld.

Samtidigt marscherade nazisterna genom samhället. Högerextrema ledare hetsade de samlade med hotfulla tal. Magnus Söderman från "Svenska Motståndsrörelsen" sa i sitt tal "En dag ska vi visa dessa kosmopoliter, liberaler och humanister eller vad helst detta förrädarpack kallar sig för. En dag ska de få svara för sina brott inför folket." Detta utan stora rubriker i tidningarna och utan ett kraftfullt bemötande från etablerade politiker och etablerade organisationer.

Högerextrema organisationer kommer att fortsätta med sitt våld och sina hot. De fortsätter att bygga sina organisationer. Något vi uppenbarligen inte kan stoppa med svarta masker och påkar. I stället krävs en bred rörelse där den folkliga avskyn mot rasismen kan komma till uttryck. Arbetarrörelsen måste ta sitt ansvar.

Axel Axelsson

Från Socialisten nr 67, februari 2004